Gud va jobbigt. Man står där, stilar och gör sig till. Så kommer någon fram och viskar i ens öra ”hej snygging”. Så händer det som bara inte får hända när man är ute och dansar och koketterar. Det var inget guldörhänge precis som ”var borta med en puff från en mans varma andetag i mitt öra” men ändå. Han som viskade hade tagit ett glas för mycket och hade en guldkedja om halsen.
Men varför grina åt det? Örhänget kunde ju lika väl fallit i ett saftigt moget gult doftande hjortron som fastnat i en vindrutetorkare. Oj! Nu minns jag när jag tappade ett guldörhänge som jag fått av min dåvarande make för en hel del år sedan.
Vi skulle ge oss iväg och plocka kantareller på ett ställe som han kände till. Först vara försiktig med guldörhängena i öronsnibbarna när MC hjälmen skulle på. Sen hoppa upp bakpå hans motorcykeln som dundrade och mullrande iväg för att hitta skogens gyllengula guld i eftermiddagssolen.
Stannade utmed vägkanten. Titta där, sa min make. Jag minns att jag tänkte – jag har väl aldrig sett något liknande. Så många kantareller alldeles under en gran där det var mossa. Jag hoppade av motorcykeln och tog försiktig av mig MC hjälmen. Hjälmen satt åt och på något sätt så lossade ett av guldörhängena och förblev spårlöst borta. Tråkigt men för att vända på kakan så var det ju ändock positivt att hitta så många kantareller.