Jan
21
2014

Min finske vän i slutet av 60 talet

Läste i Göteborgposten förra året att du hade gått bort. Blev faktiskt ledsen eftersom vår vänskap bara rann ut. Fanns säkert flera förklaringar till det.
Tänk när jag träffade dig första gången. Du var i ett stort slagsmål på järntorget här  i Göteborg 1968 eller 1969. Jag såg att du blev nedslagen och skrek ”vad håller ni på med”? Bråkmakarna tyckte det nog var pinsamt att en sådan ung tjej gick i mellan. Du reste dig upp och tog min hand och sa ”vi sticker”. Jag tänkte ”herregud jag känner ju inte denne man, hur kan jag bara sticka iväg med honom”?

Vi sprang så fort så det var inte klokt och jag kände din starka hand i min. Du sa att du ville att jag skulle komma tryggt hem så du frågade var jag bodde. Du följde mig till porten i gamla Annedal. Du tackade att jag hade hjälpt dig från bråket och sa att du ville bjuda mig på kaffe någon dag. Du bad om mitt telefonnummer och jag fick ditt namn och nummer som du skrev bakom ett photo på en båt som du jobbade på. Du! Det kortet har jag sparat  alla dessa år för att påminnas om dig.

Några dagar efter första mötet träffades vi på ett Kaffè. Nu när det var dagsljus så såg jag mer hur du såg ut. Du var blond och bara lite längre än mig. Ditt ansikte var lite fårat. Tänkte inom mig – varför detta fårade ansikte? Du kanske var en alkolist eftersom du hade varit involverad i slagsmål. Eller blir man fårad i ansiktet när man jobbar på båtar? Ja vem vet och jag frågade inte heller.

Det var ingen spänd tystnad när vi satt och pratade precis utan vi blev nyfikna på varandra. Du gillade när jag berättade om mina intressen som på den tiden handlade om att skriva, måla och uttrycka sig genom olika dramer. Jag hade spelat in ett drama som handlade om en liten stuga i fjällen, där snön yrde och där jag pratade till tonerna av stormande vind som var inspelat tidigare. Jag bjöd upp dig till min lägenhet med gasspis och och kakelugn. Vi hade så roligt och skrattade som bara den. Vi träffades flera gånger som vänner och jag minns att du en dag höll mig i handen igen när vi promenerade i slottskogen. Du sa att du skulle ut i världen igen med båten och vara borta en längre tid. Vi kramades och jag önskade dig lycka till och att du kunde hör av dig när du kommer tillbaka.

Jag var ju inte kär i dig eftersom jag inte kände dig riktigt så även om jag gillade dig så gick ju livet sin gilla gång och jag träffade en annan.

Minns när vi stötte på varandra efter ett halvår uppe i avenyn. Du blev nog lite ledsen när jag sa att jag hade träffat en kille men du tog min hand. Du sa! Jag ringer dig om några år och hör hur du har det.

Några år gick. Jag hade flyttat ihop med en kille och blev lite förvånad att du ändock ringde mig. Jag tänkte! Tänk om du varit kär i mig. Minns den där finska kärlekslåten du alltid sjöng för mig. Ja herregud.

Klart att det känns ledsamt att du gått bort. Hade ju varit intressant att veta vad du gjort under årens lopp. Började kolla lite på nätet och hittade ditt namn. VA! Skrivit en bok? Ja jag såg att du skrivit en bok och jag vill att du ska veta att jag har beställt den boken eftersom den finns inte i biblioteken här. Boken ska komma om några dagar. Herregud vi är kanske själsfränder på något sätt genom att jag genom dina ord i boken kanske kan upptäcka dina känslor eller något annat dolt budskap mellan raderna.  Ja jag är nyfiken vad du skrivit och vad det är du vill förmedla.

Min finske vän ”You are in my memory”

Written by admin in: Uncategorized |

Inga kommentarer

RSS feed for comments on this post.

Sorry, the comment form is closed at this time.

Powered by WordPress | Aeros Theme | TheBuckmaker.com WordPress Themes