3januari80

När jag tog en lördagspromenad idag så funderade jag på sidan 97 om Vinterfesten som jag skrev i min första bok Också tystnaden talar för flera år sedan.

”Ett par hade träffats och var på väg till en vinterfest i ett ljusgult slott i Sydtyskland. Hela vägen  dit hade det snöat. De blev hänvisade till var sitt rum i slottet och begav sig sedan ut till parken innan festen skulle börja. Frosten på snön låg snövit och gnistrade på trädens grenar. En flod låg i närheten och var isbelagd. Svanar gick och letade efter föda och en del hade lagt sina huvuden i sina vingar och slumrat till. Paret gick och samtalade medans det knastrade i snön under skorna. Var dom kära i varandra? Knappast. All kärlek saknade betydelse för henne och han som var en kall man stämde in på henne framtida önskemål. Varken ge eller ta emot kärlek. Hon kände sig vilsen och förvirrad och fick tårar i ögonen när hon blickade på den vita tunga snön som låg på grenarna.

Han drog henne intill sig och ville kyssa hennes vackra läppar. Snuddade dom lätt. ”

När jag läser en del av det jag skrivit så kan man ju undra vad jag tänkte på. Tex varken ge eller ta emot kärlek? Kvinnans öde i bokens började med en guldkantad tillvaro och förändrades till smärta och kärlekssorg. Fick han kyssa henne? Nej hon blev fullständigt överrumplad och sprang till slottet. Men herregud var hon så rädd för honom med tanke på att dom hade ju åkt till vinterfesten tillsammans?

Många par lever ett platoniskt  äktenskap. Det kan ju bero på många orsaker. Varför ville hon leva ett äktenskap utan känslor? Hade det hänt henne något? Hur var han?

Det framgår i boken som delvis förklarar det hela speciellt i sidan 117 då dom skulle gifta sig.
De nygifta gick upp för trappan med tunga steg till det rum som hon brukade sova i slottstornet. Han var kraftigt berusad och hon rädd och förtvivlad. Hon klädde snabbt av sig. På den bruna karmstolen lade hon sakta och försiktigt ner den snövita slöjan, kransen av blommor, den ryschiga spetsunderklänningen, nylonstrumporna, pärlhalsbandet och guldörhängena. Sakta så drog hon siden nattlinnet över huvudet och smekte därefter sina bara skuldror innan hon kröp ner under täcket. Hon kände sig som ett maktlöst offer. Kroppen skakade våldsamt av rädsla och hon mådde illa. Genom den nyputsade blanka glasrutan i fönstergluggen skapade månskenet en ljusöppning för ett kort ögonblick och lyste upp hennes sorgsna ansikte. I badrummet bredvid hörde hon honom gurgla medan han borstade tänderna. 

3JANUARI87