En mycket blåsig torsdagsmorgon i mitten av oktober för en hel del år sedan parkerade jag min Volvo på Englandsfärjans bildäck. Min engelska hyttkamrat bedyrade att hon aldrig varit sjösjuk då vi gick upp till Jolly Rogers för att inta lite mat. Det tog inte många minuter innan hon fick rusa ut. Infernot höll på till klockan 24 på natten och många ångrade säkert att de nånsin sett den smått romantiska filmen ”Titanic”. Vågorna var dramatiskt höga och vinden lekte obarmhärtigt i det piskande havet.
Nåväl! Solen strålade glatt vid ankomsten till England och jag körde direkt in till London. Från hotellfönstret i Black Heat såg jag planen från Heathrow sega sig upp. Likt en sångsvan lyfte Concorden stolt och mäktigt mot den nedåtgående solen åt väster. Jag tog en morgonpromenad i Greenwich Park.
Meridianen med longitude O skär igenom i parken som var ett av höjdarställena nyåret 2000. Många hade bokat in sig flera år innan milleniumet. Villaägarna i området som oftast har nio rum hyrde ut sina hus och tjänade storkovan. Utsikten var hänförande då jag blickade ner mot Queens House. En av de första klassiska byggnaderna i England år 1658. Mot väster såg jag Tower Bridge och St Pauls Cathedral.
Gräsmattorna var fortfarande lite puderfrostiga av morgondaggen. Bland nedfallna kastanjer sprang ystra ekorrar och morgonpigga hundar. I planetoriumet kunde man drömma sig bort och kika på ”The skies of autumn”. Mot söder skymtade Saturnus och Jupiter.
Jag styrde min kosa mot Kent och besökte det förtrollande vackra ”Leeds slott” i Maidstone. Egendomen kallas också med sina 500 acrees för ”The field of the cloth of Gold”. Slottet gjorde eget vin redan 1689. Muller Thurgran och Segral Blanch Grapes. Henry VII ägde slottet 1485-1509. Han var över sex fot lång, hade ljus hy och blå ögon. En musiker och dansare som sällan blev trött. Han blev kung av England och Lord av Irland bara 17 år gammal den 5 april 1509. En kvinna vid namn Lady Baillie (1899-1974) fick ärva pengar från sin amerikanska mamma och köpte slottet bara 26 år gammal. Hon var gift tre gånger och skänkte slottet till The Leeds Castle Foundation.
Hon ville att slottet skulle vara levande och använde privat många av rummen. Allt finns bevarat efter hennes bortgång. Det värmde från de öppna spisarna och doftade från de enorma blomsteruppsättningar.
Filmstjärnevacker blickade Lady Baillie med en cigarett i handen ner från porträttet sittandes tillsammans med de lika vackra döttrarna Susan och Pauline i ”Thorpe Hall room” På de sammetslena gräsmattorna gick svarta svanar och vackra påfåglar för att leta efter föda. I vattendammarna simmade sjöfåglar av olika slag och på en kulle betade får.
Ett besök på slottet vill jag verkligen rekommendera. Det jag minns påtagligt var vinkällaren, ladyn´s sovrum och badrum där det säkerligen stod ett 40 tal skor uppradade på en hylla bland alla vattenled- ningar. Mindre modernt var ” The queens bathroom”. I mitten av rummet stod en träbalja där handdukar av finaste vitt linne hängde utmed sidan. Runt om baljan var det byggt en sänghimmel för att dölja den badande. I badrummet fanns även en öppen spis. I närheten av ingången ett kapell. Anläggningen finansieras av intäkter för konferenser och inträden. Säkerligen kommer det 1000-tals besökare varje dag. Varje september firas det en blomsterfestival på slottet. Pavarotti har hållit konsert i slottsparken 1993.
Utanför Ashton på landsbygden hittar jag ett Bed & Breakfast som tog 28 £/natt. Trött som jag var frågade jag värdinnan om hon kunde ordna lite kvällsmat. I det ombonade matsals-rummet serverades jag skinkomelett med vilda champinjoner och sallad med ett glas vitt vin. Efterrätten bestod av mangosorbe spetsad med ginger och toppad med en gräddklick. Väldigt gott. Sovrummet var så blommigt som det bara kunde bli. Blommiga tapeter, blommiga kuddar, blommiga sängtäcken och blommiga gardiner. Min blommiga romantiska sminkväska och tygbeklädda blommiga varmflaska kändes överflödiga . Varmflaska kan behövas om man inte vill ligga och skaka tänder hela natten.
I Canterburry hölls det festival så jag tog en shoppingrunda. Dorothy Perking sålde mycket snyggt. I många butiker glittrade redan julgranar trots att det var två månader kvar till högtiden. På Orange street låg Christina & Co och som sålde mysiga presentartiklar. I en godisaffär fick jag smaka på hemmagjord fettfri vaniljfudge som delvis var gjord av nån slags sirap.
Resan fortsatte söderut mot Dover och The white Cliffs. Jag som normalt har höjdskräck bet ihop tänderna och promenerade i solskenet på en stig som sluttade kant i kant med stupen som ledde rätt ner till de vilda uppslukande vågorna. Otäckt men samtidigt hänförande vackert. Jag satte mig och tittade ner mot Dover Habour och skymtade Calais långt borta i horisonten. Ett besök på det högt belägna ”Dover Castle” beläget på klipporna med sin 2000 åriga historia var värt att se. Slottet kallas också ”the Key of England” Engelsmän är oerhört skickliga att sälja och marknadsföra sig. Smycken, pepparkakor, frimärken, brevpapper, filmer cd-kasetter. Allt med kunglig inriktning. Slottscaféet serverade soppa, pajer och kakor från trakten. Förgången tids vingslag förnam jag i olika upplevelserum i museet. Tonerna av skepp som for igenom havets dyningar och lukten av tjärade tunnor och rep. Natten tillbringade jag på Webb´s hotel. Webb är efter den berömda simmaren Matthew Webb som kallades för ”kapten Webb”. År 1855 var han den förste som den 24 augusti simmade mellan Dover och Calais (genom engelska kanalen) på 21 timmar och 45 minuter. Webb omkom då han försökte simma i Niagarafallets vågor.
Jag gjorde ett studiebesök på den populära farmen The Rare Breeds Centre bildat 1973 av The Rare Breeds Survival Trust. Anläggningen sköts av anställda med lätt psykiskt handikapp. Centret värnar om att bevara engelska utrotningshotade djur och vill ge barn och ungdom möjlighet att få se dessa lantraser. De som jobbar där får social träning genom att sköta djuren, jobba i restaurangen, konferensanläggningen och i presentbutiken. Jag tittade på grisarna som fått kultingar. Det fanns många raser av grisar. Middle White var en stor vit gris. Berkshire helsvart med vit tryne. British Lop en stor vit gris med hängande öron. Large Black en lång helsvart gris med hängande öron. Gloucester Old Spot en vit gris med svarta fläckar bak på ryggen och hängande öron. Tamworth såg ut som den svenska. British Saddleback en stor svart gris med ett vit färg likt ett band runt kroppen. Där fanns även hästar, får, getter och kor som Gloucester, Belted Galloway, Brittish White och Longhorn. Det var kul att titta på Sussex chicken. Det lär finns 7 olika sorter men på farmen fanns 6. För att vara säker på att få fertila ägg så ska det vara en tupp och 8 hönor. Det är ingen skillnad på att äta fertila ägg än andra men om det ska bli en kyckling så måste äggen ligga i 21 dagar i 37.5 C värme. Det tar 24 – 24,5 timmar för att ett ägg ska bli format. Den silvergrå tuppen Dorking tittade stolt och nyfiket på mig genom nätet medans han bevakade sina hönor. Jag intog en god och vällagad lantmiddag på restaurangen som smakade som en riktig rejäl svensk söndagsmiddag.
Jag fortsate min färd mot Tenterden Vineyard Park som inte låg långt från farmen. Vingården är den största i England och i området finns ett tjugotal. Vingården bildades 1977. Det var intressant att se hur proceduren från druva till vin gick till. Jag köpte ett par flaskor dessertvin årgång 1995 ”Summer Gold”.
Av en tillfällighet åkte jag förbi ett gammalt hus ”Smallhythe Place” i närheten av vingården. Där hade den berömda bildsköna skådespelerskan Ellen Terry bott. Hon hade åkt med Henry Irwing 1890 i trakterna och blivit överförtjust i huset som låg alldeles intill vägen och bestämt sig att köpa det. Hon älskade stället och dog där 21 juli 1928. Hon var en speciell kvinna som verkligen kunde konsten att uttrycka sina känslor på scen. Det finns en gul ros uppkallad efter henne. Den sista tiden bodde hon tillsammans med sin dotter Edy i huset som efter mammans död skänkte det till The National Trust. Huset blev ett museum och Edy byggde senare upp en teater i en gammal lada bakom huset. Föreställningar hålls fortfarande. Det var en upplevelse att gå in i det gamla knarriga huset med robusta bjälkar i taket. Allt är bevarat efter Ellen. Jag beskådade hennes smycken och log då jag såg hennes hårlock ligga i glasmontern bredvid hennes gamla slitna sminkväska. Jag tänkte även på hur kallt det måste varit i huset. Försiktigt gick jag upp för den knarriga smala trätrappan till övervåningen och gick in i ett rum där alla hennes scenkläder fanns. Ögonen tårades lite över svunnen tid när jag tänkte på Ellen och hennes glans dagar. Jag gick genom hallen och såg det välfyllda biblioteket till höger för att fortsätta till det innersta rummet vilket var hennes sovrum. Ljust och vackert. Framför fönstret stod en skolpulpet som hennes barn Edy och Teddy använde när de var små. Genom de små spröjsade fönstren såg man böljande kullar.
Därefter fortsatte jag min resa till Windsor.
Resereportage av Brigitte Ranniger 1998