Känner vi människor att vi ibland existerar bara på nåder?
Känner vi att vi sakta men säkert måste invagga oss in
i den nya digitala parallella världen?
Styrda av överheten som ger en känsla av
vansinne av alltihop. Vad är våran jord på väg?
Orkar vi med alla dessa förändringar som till syves
och sist dränerar vår livskraft? Stress och avsaknad av
vår egna identitet som är så viktigt för självförtroendet
och existensen.
Känns oron i luften? Många som är försigkomna känner säkert av
det. Rädda om sina egna skinn i första hand. Många letar
efter kryphål för att kunna roffa åt sig på andras bekostnad
utan att direkt behöva göra någonting nu emedans tid är. Typ först till kvarn.
Tyvärr så existerar vi inte i ett fiktivt paradis som Shangri-La.
Ett mynt har alltid två sidor i allting. Är inte det att vara lite för pessimistisk?
Nä! Vi ska vara både positiva och negativa. Känna av kontrasterna även
i våra tankar som är flyktiga liksom känslor.