Kan några av våra tankar under rådande pandemin vara ivrigt intresserade av att lockas till att tänka på kärlek? Eller är dom flesta frustrerade och längtar att allt ska bli som vanligt igen?. Men om det inte blir det? Är många mentalt utmattade och hittar inget sammanhang? Ha en känsla av att allt är upp och ner? Men ett liv utan varmare känslor känns ju kallt inombords eller hur? Men ingen behöver ju veta nåt om människors egna tankar och drömmar. Trots rådande restriktioner så har säkert många gift sig här på jorden 2021. Kärleken tar ju inte slut i pandemins tid.
I hela världen kom pandemin som ett oväntat bombnedslag . Det var som allt stannat till. Men som bekämpas och erövras med lagom avstånd och vaccin. Alla vi människor här på jorden känner ju till detta gemensamt och det blir ju någon slags kamp och kärlek att vi alla ska klara av det. Kan nya vänskaper byggas upp? Kanske eller kanske inte. Alla har ju ändock samma sak att prata om och bekämpa. En positiv drivande kraft kan väcka fantasier, lust att skapa och leva.
Vad tycks om prunkande pelargonier och kanske fundera på ”gammal kärlek rostar aldrig”.?