Jag gillar att ta på hörlurarna och lyssna på olika ämnen
som tagits upp i Karlavagnen. 
Särskilt intressant var att lyssna på
Nä, nu räcker det  Det är tänkvärt att beakta vad folk har
att säga. Man får tips och ideér hur det är att börja på något nytt.
Klart att man själv funderar på när man själv fattat beslut
att ”nä nu räcker det”. Ofta är det ju så att hjärnan varnar först
och sen kroppen. Alltså känslan av att något känns fel.
Ibland behöver man en skjuts för att våga ta steget.
Det kan ju vara att man inte delar samma uppfattningar på arbetsplatsen,
 i ett förhållande, i en förening, i familjerelationer. Det kan också vara att
man blivit trött i sitt boende, i en stressrelaterad miljö eller i sitt land.
En man berättade om hur han förändrades till det positiva genom av att 
flytta till ett annat land. Folket hade känns välkommande.
Det kan ju också vara att man blivit trött på sig själv och
vill ändra  något till något helt annat.  Som tex att komma till insikt
att vi kvinnors livsuppgift är inte att behaga andra. Gott att titta på sig själv 
en stor spegel och inse ”ja här är jag” och den jag vill behaga är mig själv. DVS
vara nöjd med sig själv.

Ja det är en hel del att fundera på.

Idag ska jag lyssna i Karlavagnen om förlossningsdepression som sändes
den 30 oktober. Jag själv har inte drabbats av det men råkade
ut för en nybliven mamma men förlossningspsykos. 
Jag var själv nybliven mamma och låg i samma rum som kvinnan.
Plötsligt kommer kvinnan fram till mig. Tar mitt barn och springer
iväg. Jag sprang efter henne i korridoren och ropade på hjälp. Barnmorskor
kom direkt och förde mitt barn till min famn. Eftersom man är känslig
efter en förlossning så kunde jag inte sluta gråta. Jag fick eget rum och
en läkare kom och förklarade varför kvinnan betett sig så. Hon hade
drabbats av en förlossningspsykos. Jag kände en viss rädsla när jag låg med mitt
barn i ett eget rum att kvinnan skulle komma igen. 

När man tänker på händelsen så här efteråt så minns jag  känslan och
får tårar i ögonen. Det är ju något som man aldrig glömmer.
Samma gäller att min mamma aldrig ammade mig. Fick aldrig
någon förklaring. Min pappa kunde inte förstå
varför hon stötte bort mig då jag ville ha bröstet. 
Hon stötte bort mig för övrigt vilket 
 bidrog till en distanserad relation. Hemskt att som barn
behöva känna så. Även om mamma gick bort för 20 år sedan så
kan hennes kyla mot mig fortfarande kännas när man tänker på henne.
Alla barn behöver hud och hud närhet.