En blogg av Brigitte Ranniger

Månad: januari 2022 (Sida 1 av 4)

Delsjön

Vilket underbart väder det har varit idag. Soligt och 7°. Därav begav jag mig till Delsjön.

Några grillade och några hoppade i vattnet. Var väl vana förmodligen med kallbad.

Satt och solade. Fick kisa med ena ögat och det andra blev en skarp blick mot solen.

Kolarkojan i Pixbo 1996


– Dold mellan furorna ligger min koja.
Djupt i den finska skogen ljuva sus.
Högt över topparna resa sig bergen.
Susa ditt svar, du min finska skog.

Vem minns inte den vackra finska folkvisan
från Savolax.

——————————————————————————–
Tankarna för mig till den härliga april-lördag då vi satt några stycken
på slafar bäddade med granris och fårskinn i en kolarkoja ute i
skogen 1996. Tittade man ut ur det lilla fönstret så flög vårystra
bofinkar och en koltrast mellan träden. Solens strålar letade sig
fram mellan de raka granarna vars grenar dansade i den hårda vinden.

Framför den gnistrande eldhärden och röken av det stekta fläsket stod
Anders och gräddade en kolbulle som vi senare åt av med god aptit.

Anders, ett naturbarn från glesbygdens Bodsjö i Jämtland, åt med
kniven.- Man kan plocka hur små matbitar som helst med knivspetsen,
sa Anders på sitt sjungande vackra Norrländska språk och sa att han
gör mycket av gammal vana. Vi hade kommit till upplevelsens sfär
och ingen kunde väl tro att vi befann oss i Pixboskogen strax
utanför Göteborg.

——————————————————————————–

Upplevelsen började med att Anders Ålund,en äkta skogens man med
ryggsäck, bosatt i Pixbo mötte upp oss vid anslagstavlan och
stigarna som skulle föra oss till kolarkojan. Kylan bet sig fast i
kinderna. Varför har du byggt en kolarkoja här ute i Pixboskogen?
frågade jag Anders.
– Skogarna öster om Göteborg påminner om mina gamla hemtrakter
i Norrland, svarade Anders och visade oss ett fågelbo med två
ingångar som han byggt av en takpappbit åt trädkryparen. Anders är
engagerad i friluftsfrämjandet och har hjälpt en grupp strövarebarn
mellan 7-8 år att bygga varsin fågelholk som de sedan följer upp.
– Det ger barnen stolthet och säkerhetskänsla, förklarade Anders.

Det knakade i de torra grenarna och Anders nästan viskade att – en
vanlig fråga är om det finns troll i skogen.- Jag brukar säga att
här vid rågången går gränsen mellan sagans land och vår värld, förklarade Anders.
– Och skogens är djurens barnkammare och man skall inte ropa om
man inte är i fara förstås. Plötsligt öppnade sig skogen framför
oss och vi trodde inte våra ögon när vi insåg vad Anders byggt upp.
Ett område med massor av roliga aktiviteter. Allt material har
Anders använt sig av skogens råvara utan repen.

——————————————————————————–

Man kunde klättra på linor, åka linbana, gunga mot en sluttning så
att det kändes som om man flög ut i hela världen. Långt nere i
sluttningens slut glittrade Rådasjön.
Så var det kojan. Anders förklarade att kojan han byggt är en enkel
typ och var vanlig i Norrland. När skogsarbetarna kom till en ny
trakt så det första de fick göra var att bygga en koja.
De hade ofta med sig lite brädbitar, ett fönster, tjärpapp och ett plåtrör
till skorsten. Långt tidigare användes bara det som skogen gav.
Då användes näver till tak. Kojan måste vara färdig innan det var
läggdags. Ofta utgick de från en stor sten som skulle tjäna som
eldhärd och byggde sedan väggar. Tjärpapp användes som tak.

Utvändigt täcktes väggar med jord för att kojan skulle bli dragfri.
Intill kojan stod en slipsten och det var viktigt menar Anders
eftersom yxeggen måste brynas.
Även huggkubben och sågbocken var viktiga. Det var även nödvändigt
att hitta en vattenkälla i närheten.

——————————————————————————–

Under våren och sommaren fick Anders tidigt hjälpa till att hugga
kolved. På vintrarna höggs timmer och under hösten byggdes
kolmilor.Anders far var småbrukare och arrenderade ett torp i
Jämtland. Modern skötte hemmet. På vintrarna låg fadern ute på
skogsarbete.
I byn fanns en affärsfilial där proviant kunde inhandlas även av
skogsarbetarna men var bara öppet mellan 16-18.
Vanlig mat i kojorna var kolbullen. Den gjordes av mjöl, vatten
och stekflott. Först stektes amerikanskt fett fläsk i bitar.
Pannan skulle vara het när smeten las i över fläsket.
När kolbullen släppte pannan om man skakade den lite så var det
dags att med ett sving vända den uppe i luften. Sedan fick den
steka en liten stund till. De åt lingonsylt till. I mindre kojor
gjorde var och en sin egna kolbulle men i större kojor anställdes
en kocka och då lagades det vanlig husmanskost.

Jag frågade Anders vad de gjorde under de kalla kvällarna i kojan.
– Vi såg alltid till att ha något att göra med händerna. Det ansågs
förkastligt att sitta overksam.- Selpinnar och binda nät var vanlig syssla -vi
berättade historier – sedan somnade vi med kläderna på.

——————————————————————————–

Kolarkojan i Pixboskogen måste vara en fristad för traktens
invånare. Vi lämnade kojan, stängde dörren och lyssnade noga vad
Anders sa.

– När skogshuggarna drog vidare till ett annat
skogsskifte så blev kojan en god tillgång för jägare, fiskare,
eller vandrare. Kojan stod öppen för alla och den som lämnade
kojan såg alltid till att det fanns tillräckligt med torr ved
till näste besökare. Enligt vildmarkens oskrivna lag så var
besökarna alltid aktsamma om kojorna.

Vi vandrar tillbaka genom skogen och tackar och tar
farväl av den pensionerade polismannen Anders Ålund, Pixbo.

Skrivet av Brigitte Ranniger 1996

Ljuvligt

Ibland vill man titta på något som är dekorativt, tilldragande, intagande och ljuvligt. Något som är skapat på ett vackert sätt.

Bokhyllan

Liten del i min bokhylla. Vad gillar jag att läsa? Allt möjligt.
Får nog läsa om tredje delen ”Resan tillbaka till den vita massajen” av Corinne Hofmann. Har tidigare blivit berörd av sannberättelsen. Det finns så mycket i boken eller böckerna som är i tre delar. Först tänkte jag att böckerna kanske bara är en ”Love Story” men ju mer man läser mellan raderna som är väldigt många så förstår man att här är verkligen något som har hänt. Men var det äkta kärlek eller inte?
En sak är säker iallafall att det är en otrolig historia. Mycket händelser, mycket känslor som berör, mycket ovanlig kärlek och mycket gemenskap med massajens släktingar.

I den tredje boken ”Resan tillbaka till den vita Massajen” handlar det om att hon har lämnat Lketinga mannen som hon har varit gift med. Hon vill ändå efter flera år åka tillbaka till Afrika en sista gång men vandrar då upp till toppen på Kilimanjaro för att i fjärran se landet Kenya där hon upplevde den stora kärleken. Var det den stora kärleken eller den omöjliga förhoppningen eller finns det någon omöjlig kärlek överhuvudtaget? När hon träffar Lketinga så har hon med sig ett filmteam. Trailer The White Masai.

Det kom en vind

Det kom en vind
med skirande rosor
och potatismos.

Det kom en vind
med purpurfärgad
bakelse.

Det kom en vind
med kramar från
norr, söder, väst och öst.

Det kom en vind
med spröd tystnad
från ett riddargods.

Dikt av Brigitte Ranniger

Kramens dag

Idag är det kramens dag. Får bli virtuellt med tanke på den jobbiga och tuffa pandemi tiden. Hålla avstånd. Har man tid och bra minne så kan man förnimma hur det tidigare kändes att kramas. Bra för kropp och själ att komma i kontakt med det. Positiva minnen ger positiva känslor.
Beröring har en väldig kraft. Det kan vara allt från mänskliga kramar till att krama nyfödda kattungar, hästar med kontaktbehov, längtande träd ja allt möjligt. Att ge sig själv en kram varje dag ger också effekt. Kan trigga bort stress och oro.

Dags att leta efter kram låtar.

Januari 1987

Januari 1987 skrev jag en del i min dagbok. Jag var 36 år, gift och barnen var 12 och 7 år. Den månaden var det väldigt rått och kallt väder. Trots det var vi ute mycket. Pimpelfiske och skridskoåkning. Våfflor var populärt samt att titta på diabilder. Torsdagen den 8 hade det snöat jättemycket och det var -22°. Jag gick på en utbildning där man fick lära sig starta ett företag från grunden. Vi var tre tjejer som åkte 3 mil ihop. Min bil gick knappast att få igång pga av kylan. Vägen var hal.

Lördagen den 10 hade vi en liten fest hemma. Oxfilé med hasselbackspotatis. Jordgubbar med grädde till efterrätt. Gästerna tycker det var trevligt. På söndagen så räknade jag företagsekonomi och barnen lekte med kompisar. Maken skottade snö.

I min utbildning ingick det att man skulle prya en vecka. Jag hamnade på Landvetters flygplats.
Måndagen den 12. Första dagen på Landvetter. Blev väldigt vänligt emottagen av flygpersonalen. Fick både sitta och fika och äta i deras personalrum. Fick gå ombord på ett plan där jag visades runt hur allt fungerade. Himla kul.

Tisdagen den 13. Var på transit idag. Väldigt roligt. Fick dela ut biljetter till passagerarna. Fick även gå ombord på flera flygplan och även titta in och sitta i en cockpit en stund. Ja piloterna flirtade lite :-).

Onsdagen den 14. Redcap. Var ute på rampen och fick vara med om att ta emot flygplan. Fick även chansen att prata med många av flygpersonalen. Ute var det -23°. Det är ju inte bra om det blir frost på vingarna. Det sprutades på något för att förhindra det. Tänk så mycket som måste stämma in innan en plan får lyfta. Det är många som jobbar på olika avdelningar med det. Allt skickas till den som jobbar i redcapen vid rampen. Tror att piloten måste läsa igenom allt innan det skrivs på. Ger ett ok tecken innan planet backar för att senare lyfta.

Torsdagen den 15. Idag var jag inrikes. Kollade när dom checkade in biljetter. Kände igen många som skulle upp och flyga. Jättekul att säga hej.

Fredagen den 16. Var på bagaget på ankommande flyg. Hur kul som helst men tråkigt att det var sista pryodagen. En vecka går så fort när man har kul.

Lördagen den 17. Var på julfest på dagis.

Måndagen den 19. Var tillbaka i skolan och fick berätta för alla hur veckan varit på Landvetter flygplats. Allesammans tyckte det lät hur kul som helst. Har för mig att en utbildade sig senare till pilot i Amerika. Synd att man inte har kvar kontakten till samtliga. Några har jag iallafall träffat.

Resterande dagar i januari så pluggade jag mycket. vi inköpte nya skridskor till barnen, var hemma hos en bekant och drack kaffe, föräldrakvart torsdagen den 29 och fredagen den 30 var det snöstorm.

Summan av kardemumman. Kul att läsa sina dagböcker när man känner för det. Saker och ting har ju existerat och finns sparade i våra minnen men är inte alltid så lätt att hitta. Är det så konstigt? Nä! Vi har ju lagrat på oss hur mycket som helst under årens lopp. Kul då att ha antecknat. Lättare att hitta och att träna minnet.

« Äldre inlägg