Promenad, frisk luft, stilla vatten och en kopp kaffe efteråt. Precis vad jag behövde.
Jag har insett att upptäckter inte alltid handlar om stora resor — även om jag älskar dem.
Alaska, Montana, Bralorne, Sitka… ja, de har gett mig storslagna vyer och starka minnen.
Men ibland är det just i vardagen som de små upptäckterna händer.
När jag går genom Majorna, där gamla historier fortfarande verkar viska mellan husen, försöker jag se det som om jag passerade för första gången.
Det kan vara: hur morgonljuset träffar köksbordet, en ny färgton över älven eller ett oväntat med en människa som bär en historia.
Nyfikenhet gör livet mjukt.
Det kräver inte prestation. Bara närvaro.
I dag väljer jag att vara nyfiken på det lilla:
en doft, en ny tanke, ett ansikte jag inte sett förut.
Varje dag finns något att upptäcka.
Även hemma.
Även i det välbekanta.
Och kanske är det just där de största upptäckterna börjar — i viljan att se världen med nya ögon.
Rätt milt väder idag, Gick förbi Villa Belparc i slottskogen. Verkligen ett fint ställe. Klockan var strax efter 11 så dom hade precis öppnat och folk börjar komma för att hitta en bra plats.
En gråhuvad sparv (Emberiza spodocephala) ska ha setts i Fiskebäck igår, men vad jag vet finns ingen bild. Nyheten spred sig tydligen snabbt bland fågelskådare och i gryningen idag enligt vad en man berättade så stod det många på plats med kikare och tuber. När jag kom gående lite senare på förmiddagen hade ingen sett den ännu. Jag frågade en man med avancerad utrustning vad han spanade efter. Han berättade då att en sådan sparv setts där igår vilket ska vara mycket ovanligt.
Kollade upp sen gällande vad en sådan sparv gjorde här bort igenom i Göteborg.
Den här sparven borde egentligen från början varit på väg från Sibirien mot sitt vinterkvarter i Sydostasien. Men hårda vindar och felorientering under flyttningen kan göra att småfåglar hamnar helt fel. Den här individen verkar ha blåsts ur kurs och landat här för att vila och äta innan den fortsätter sin resa. Vart kan man undra. Den skulle ju inte klara vintern här iallafall.
Varför var så många fågelskådare så hoppfulla att möjligtvis kunna se den?
Arten hör hemma i Asien/Sibirien.
Den ska alltså inte alls vara här. Den häckar i Sibirien, Kina, Mongoliet och Japan. En individ som råkar hamna i Sverige är en sensation.
Nya eller sällsynta kryss.
Fågelskådare samlar observationer (“kryss”). En sån här fågel kan vara livskrysset för många – något de kanske aldrig får chansen att se igen.
Hotet om att den flyger vidare när som helst.
Den kan vara där en enda dag och försvinna. Därför åker folk snabbt – “twitching”.
Det sociala och adrenalinet.
För många är det lite av en jakt: tips kommer, telefonkedjor igång, folk kör till platsen och står med tubkikare och pratar med varandra.
Varför just fiskebäck?
Kustnära lägen (Fiskebäck, Välen, Hönö osv.) fungerar som “fångstområden” för trötta småfåglar som blåst ur kurs över havet.
Så här kan den ha sett ut. Akvarell med hjälp av Chat GPT.
Så här långt har det kommit med installationen i köket i Klåddegärde – stommar, luckor och köksö är på plats.
Golvet är lagt – ljus träton som värmer upp hela rummet och samspelar fint med den gröna färgen.
Taket är vitt med panel och infällda spotlights, och det hänger eldragning ned där taklampan kommer att placeras ovanför köksön.
Längs väggarna syns några öppningar där maskiner och detaljer troligen snart ska in (diskmaskin, spis eller kyl).
Fönstret och glasdörren i väggen ger ljus och charm – de gör att det känns som ett gammalt hus med själ, fast i ny tappning.
Klockan är 16:55 och kvällen har just lagt sig över Majorna.
Mellan molnslöjorna stiger månen upp – inte längre full, men fortfarande stark nog att måla himlen i varmt gyllene ljus. Masthuggskyrkan står som en trygg siluett i skymningen, och stadens lampor tänds en efter en. Tyvärr så skymde molnen månen efter en stund.
Igår var det fullmåne, men då gömde sig ljuset bakom tunga moln.
Ikväll fick jag ett ögonblick. Ett stilla, oväntat ljusspel precis utanför mitt fönster.
Det finns stunder då man inte behöver mer än så här:
en måne, en stad, en tyst minut.
Viljan att lysa – både för sig själv och för andra.
Det är ett ord för den där inre glöden som gör att vi försöker, även när dagarna är grå. Att ha lysvilja betyder inte att allt måste vara perfekt, bara att du bär en liten gnista som fortsätter framåt.
Ha en dag fylld av ljus.
I kväll är det fullmåne, men himlen blir nog molnig.
Då är det fint att lyssna på Beethoven och Månskenssonaten i stället –
månskenet finns där ändå.
Månskenssonaten – fakta
Beethovens Pianosonat nr 14 i ciss-moll, op. 27 nr 2 skrevs år 1801 i Wien och dedicerades hans elev Giulietta Guicciardi. Beethoven kallade den ”Sonata quasi una fantasia” – en sonat som ska spelas fritt, nästan som en fantasi.
Namnet ”Månskenssonaten” kom först efter hans död, när poeten Ludwig Rellstab tyckte att musiken lät som månsken över en stilla sjö.
Tidigt i morse vaknade jag av fågelkvitter. De satt där ute i träden, som om de ville tala om att dagen redan var igång. Det var ett oväntat lugn mitt i allt som snurrat inom mig den senaste tiden.
Jag tänkte att jag borde meditera. Det brukar hjälpa. Men innan jag ens hann sätta mig ner, kom ett minne upp till ytan – helt oväntat och kristallklart.
Plötsligt var jag tillbaka i Lillooet i Kanada, där jag bodde i två månader år 2005.
Jag minns hur lycklig jag var. Inte bara nöjd eller glad, utan lycklig ända in i själen. Jag levde mitt i ett samhälle där människor såg varandra, där ursprungsbefolkningen och de sedan länge bofasta icke-ursprungsinvånarna levde sida vid sida. Det fanns en närvaro där som jag aldrig glömmer – ett lugn i naturen, i människorna, i mig själv. Jag minns ljuset, dofterna, hur bergen omslöt hela dalen och fick allt att kännas både stort och tryggt på samma gång.
Jag var och är kär i allt.
I platsen.
I människorna.
I friheten.
I livet.
Det slog mig imorse: ibland behöver man inte anstränga sig för att hitta stillheten. Ibland hittar stillheten oss, när hjärtat öppnar dörren till ett minne vi glömt att vi bar på.
Jag tror att jag ska plocka fram filmen från den tiden och se den igen. Inte för att fly från nuet, utan för att påminna mig om att den där versionen av mig fortfarande finns kvar. Den som känner livet så djupt att kärleken räcker till allt omkring mig.