De fiktiva vännernas juldebatt, sådan den kunde låta den där kvällen – lågmäld, varm och lite småfilosofisk, medan händerna arbetar och kaffet svalnar.
Lars lutar sig fram över bordet, fingrarna vana när han virar tunt snöre runt en halmstjärna.
– Det här är som navigation, säger han stilla. Man följer ett mönster, litar på händerna. Inget glitter som skriker – bara något som håller, år efter år.
Yvonne, i rödorange tröja, ler medan hon trär små pärlor i kosmiska färger.
– Fast julen måste få skimra lite, invänder hon. Varje pärla är som en planet. Vi behöver påminnas om att det finns något större än vardagen – även i julpyssel.
Erik sitter nära Margareta, knyter sillburksetiketter av kraftpapper.
– Jag gör sånt som faktiskt används, säger han pragmatiskt. Inget som hamnar i en låda. Precis som sill: enkelt, ärligt, hållbart.
Margareta håller med men fortsätter försiktigt att forma en krans av grönt.
– För mig är det berättelsen som är viktig, säger hon mjukt. Varje krans är ett kapitel. Någon ska ta ner den om tjugo år och minnas just den här julen.
Helena skrattar till medan hon klipper små tomtar av filt.
– Ni är så allvarliga! säger hon. Jag pysslar för att det ska bli roligt. Barnen bryr sig inte om hållbarhet eller kosmos – de vill ha tomtar med sneda mössor.
Jonas, som sitter och gör små historiska julkort med gamla motiv, höjer blicken nyfiket.
– Men är inte allt detta politik i miniatyr? frågar han. Tradition mot förnyelse. Nytta mot skönhet. Det ni gör speglar exakt hur ni ser på samhället.
Det blir tyst en stund. Bara saxar, snöre och en försiktig skrattning.
Lars nickar långsamt.
– Kanske är det därför julen fungerar, säger han. Alla får plats runt samma bord – även om vi gör olika saker.
Och medan ljusen brinner ner fortsätter pysslet. Inte för att bli färdigt.
Utan för att vara tillsammans.
Det är fredag, och nu på eftermiddagen slutade regnet här i Göteborg. Luften blev klarare, och även om det ska bli något kallare under julveckan ser det inte ut att bli någon snö. Det gör inget. Vintern kan vara vacker ändå.
Jag har nu köpt alla julklappar till mina barnbarn. Imorgon tänker jag slå in dem i fina paket, i lugn och ro. Det är mycket folk ute nu, alla som inhandlar det sista inför julen. Det hör till den här tiden på året.
När jag stannar upp och tänker efter känns det nästan overkligt att 2025 redan är på väg att ta slut. Året har gått fort, men för mig har det också varit ett år med många förändringar – och framför allt förändringar i positiva riktningar. Det är jag tacksam för.
Redan nu börjar tankarna röra sig mot 2026. Vad vill jag förändra? Vad vill jag utveckla? Kanske blir det mer fokus på inredning, att skapa rum som speglar den jag är nu. Kanske vill jag skriva resereportage, om platser som berör, stora som små. Platser med historia, stämning och liv.
Det känns spännande att ha något att längta mot. Ett nytt år är inte ett tomt blad – men det finns alltid plats för nya rader.
Om du har en lokal så kan ni vara några stycken som jobbar med att ta fram allt om hur en riktig gammaldags jul firades förr i tiden och sedan guida om det. Vad skall man ta reda på? Om vi håller oss till sekelskiftet då kan man ta reda på – när kom julgransbelysning, adventsstjärnor och julklappar? Användes bonader på den tiden och vilka användes till julen? Hur såg gardinerna ut?
Vilket husgeråd användes? Vilken mat användes inför julen och vilka kakor? Hur badade folket i huset och hur tvättade och torkade man på vintern? Det finns hur mycket som helst att ta fram. Försök att skapa en liknande miljö och det som man inte kan ta fram kan man ta kort på och visa på en vägg och dylika. Guida runt på gården och visa om du har djur hur dom har det i ladugården. Om du har gammaldags jul i november så kanske du kan visa hur man tröskade förr i tiden om du har något tröskverk och havreneker.
Ur mitt kompendium ”Gårdsturism” 1997
Brigitte Ranniger
Tre små tomtar i arbete. En hyvlar noggrant, två andra lutar sig nära varandra och viskar. Bakom dem tittar hästen stillsamt in från stallet. Allt andas förtroende, hantverk och den där lågmälda förväntan som hör dagarna före julen till.
Châteauvallon – makt, rikedom och en annan sorts TV-drama
I slutet av 1980-talet visade SVT den franska TV-serien Châteauvallon. För många av oss blev den något helt annat än de amerikanska såpor som dominerade TV-utbudet vid den tiden.
Châteauvallon handlar i grunden om makt och rikedom – om politiskt inflytande, stora pengar och familjer som sitter på både industri och positioner. Men till skillnad från serier som Dallas och Dynastin var tonen mer lågmäld och allvarlig. Här fanns mindre glitter och fler moraliska gråzoner.
Handlingen utspelar sig i en fiktiv stad i södra Frankrike. I centrum står en inflytelserik familj, där politik, näringsliv och privatliv flätas samman. Kärlek, lojalitet och svek är ständigt närvarande, men alltid med makten som bakgrund – vem styr, vem betalar priset och vem faller till slut.
Det som gör Châteauvallon minnesvärd är kanske just detta: serien visade att rikedom inte automatiskt ger trygghet och att makt ofta har ett högt personligt pris. Tempot var långsammare, stämningen mer eftertänksam, och berättelsen kändes ovanligt vuxen för sin tid.
En serie som inte ropade högst – men som dröjde sig kvar.
Även musiken spelade stor roll. Den lågmälda, vemodiga signaturmelodin satte tonen redan från början – och går fortfarande att hitta på YouTube.
På den tiden spelade jag piano och köpte notorna eftersom jag älskade melodin.
När jag röjde här hemma i dag dök detta upp: noterna till Châteauvallons ledmotiv.
Att hålla noterna i handen igen väckte minnet av kvällar framför TV:n – och av en tid då både serier och musik fick vara långsamma. Gick väldiga bra serier förr.
Igår på Luciadagen här i Göteborg regnade det. Grått, blött och lite tungt – som det kan vara i december.
Men framåt eftermiddagen sprack molnen plötsligt upp. Ljuset kom tillbaka i samband med solnedgången, oväntat och varmt, och solen låg lågt.
Jag tog bilen till Fiskebäck och gick en promenad. Havsluften, ljuset som speglade sig i vattnet och stillheten gjorde gott. Det är sådana stunder man måste ta vara på när de ges – när vädret vänder i positiv riktning även om det bara var i några timmar innan regnet kom tillbaka.
Du behöver inte veta allt i dag.
Det räcker att nästa steg bär.
På tredje advent får du luta dig mjukt mot livet
och märka att marken fortfarande finns.
