Seasons of Bridget

När stora beslut fattas påverkas människor som inte varit med i rummet.
Det gäller både individer och hela samhällen.

I september 2024 stod jag på kullen i Sitka i Alaska.
Där finns en skylt som berättar om överlämnandet av Alaska den 18 oktober 1867 – när den ryska flaggan halades och den amerikanska hissades.

Avtalet mellan USA och Ryssland skrevs tidigare samma år, den 30 mars 1867, i Washington.
Men här, i Sitka, blev beslutet verklighet.
Det var här människor såg makten byta händer och började leva med följderna.

Skillnaden mellan dessa platser säger något viktigt.
Beslut fattas ofta långt bort.
Konsekvenserna levs nära.

Det är svårt att inte tänka på detta när frågor i dag väcks om Grönland och dess framtid.
Inte för att historien upprepar sig exakt, utan för att erfarenheten finns kvar av vad som händer när människor reduceras till en strategisk fråga.

Den här  handlar om just detta:
hur människor lever vidare när något tas ifrån dem, förändras eller beslutas över deras huvuden.
Om tomrummet som uppstår – och om de sätt människor hittar för att bevara sin värdighet.

Det är ingen plats för snabba svar.
Det är en plats för eftertanke.

Jag tycker om färger som inte ropar.
Aprikos är en sådan färg – varm, mjuk och vänlig.

I det här dockskåpet har jag låtit den få sällskap av krämvitt, sand, blågrått och lite guld.
Tillsammans skapar de rum som känns trygga, nästan som miniatyrversioner av platser man vill vila i.

Kanske är det därför dockskåp fascinerar – de rymmer stora känslor i liten skala.

”Klicka på bilden för att se detaljerna.”

Vilket rum tycker du bäst om?

Två videkissar håller om varandra.
Inte för våren – än – utan för värmens skull.

Mitt i januari, när allt fortfarande vilar, finns ändå plats för en liten kram. En påminnelse om att närhet inte behöver vänta på bättre tider.

Bilden får mig att tänka på Give Me a Little Kiss med Michael London – mjukt, stilla och vänligt. Precis som den här stunden.

När jag hälsade på barnbarnen i Klåddegärde idag möttes jag av två snögubbar de gjort på förmiddagen. Ett ögonblick som får stanna kvar, även när snön så småningom smälter.

I bilden sitter en ung kvinna vid ett bord, upplyst av ett ensamt ljus.
Utanför fönstret brinner världen.

Dagboken hon skriver i är central.
Den står för minnet, sanningen och människans röst när världen skriker.
Dagboken är ett motstånd utan våld – ett stilla, men orubbligt sätt att säga:
”Jag låter inte ondskan bli det sista ordet.”

Den lilla växten vid bordet är lätt att förbise – och just därför viktig.
Den symboliserar livet som fortsätter, det goda som inte ger upp.
Eden i exil.

Paradiset finns inte längre runt henne,
men något av det lever kvar i henne.
Så länge det vårdas, så länge det får ljus.

Bilden säger inte: ”Det goda segrar.”
Den säger: ”Det goda väljs.”

Inte därför att det är lätt.
Inte därför att det räddar allt.
Utan därför att utan det upphör människan att vara människa.

Tosca i ett päron – ca 180–195 kcal

1 portion

Ingredienser

• 1 medelstort päron → ca 65 kcal

• 0,25 dl hackad mandel (≈ 20 g) → ca 95 kcal

• 0,5 msk socker → ca 20 kcal

• 0,5 msk flytande margarin 40 % → ca 20 kcal

• 0,25 msk mjölk → ca 2 kcal

Gör så här (kort)

1. Sätt ugnen på 200 °C.

2. Dela päronet, gröp ur kärnhuset och lägg i ugnsform.

3. Blanda mandel, socker, margarin och mjölk.

4. Fördela toscan i päronet.

5. Baka 15–20 min tills gyllene.

Jag provade detta igår och det var väldigt lätt att tillaga och väldigt gott till kaffet.

Idag firar vi tulpanens dag.
Mitt i vintern, när ljuset fortfarande är försiktigt och dagarna korta, kliver tulpanen in som ett löfte om något nytt. Undertbart!

Tulpaner behöver ingen stor scen. De står där i sina vaser, sträcker på sig långsamt och påminner oss om att våren redan har börjat – i det tysta.
En bukett på bordet räcker för att förändra ett helt rum. Färgerna, formerna och det mjuka ljuset runt blommorna gör något med både hemmet och humöret.

Tulpanens dag är en påminnelse om att glädje kan vara enkel.

Mina tulpaner idag i fönstret är ljuslila. En mjuk ton som drar åt puder ja nästan lavendel. Knopparna är fortfarande slutna som ger ett väntande uttryck. 

Det ljuslila spelar fint mot de djupgröna bladen, och tillsammans med det kalla blå vinterljuset utanför fönstret uppstår en harmonisk färgskala: blått, grönt och lila – lugn, sval och mycket januari.

Den mörka metallkannan med sitt öppna lock förstärker känslan av något tidlöst och vardagsnära. Som om tulpanerna precis ställts där, utan åthävor, för att långsamt fylla rummet med liv.