Seasons of Bridget

Vilken härlig tur jag tog i dag upp till Gunnebo slott. Jag fylldes av stärkande energi redan på vägen dit. Trots att termometern visade –3 grader kändes allt underbart – lugnt, klart och avslappnat. Kylan bet lätt i kinderna, men inuti spred sig en varm och stilla glädje.

Det blev nästan en liten aha-upplevelse när jag satte foten på den knarrande snön. Det där speciella ljudet under skorna gjorde mig plötsligt barnsligt lycklig. Jag stannade upp, log för mig själv och tänkte: här skulle man kunna mötas för en dejt. Tänk att promenera sida vid sida i vinterljuset, höra snön knarra och låta samtalet växa i takt med stegen. Ja, vem vet…

Allt kändes romantiskt, talande och lockande. Landskapet bar på en stilla förväntan, som om något vackert kunde hända när som helst. Till och med vinden smekte mina kinder mjukt, nästan ömt – som om den ville påminna mig om att livet fortfarande överraskar.

Saftig apelsinkaka.

Lätt apelsinkaka – ca 10 bitar

Ingredienser

• 2 ägg

• 1 dl strösocker (eller 0,75 dl socker + lite sötningsmedel)

• 1 dl naturell lätt yoghurt (0,5–3 %)

• 2 msk rapsolja (istället för 100 g smör)

• Rivet skal av 1 apelsin

• 0,5 dl färskpressad apelsinjuice

• 1,5 dl vetemjöl

• 0,5 dl mandelmjöl (ger saftighet utan smör)

• 1 tsk bakpulver

• 1 nypa salt

Så gör du

1. Sätt ugnen på 175°C.

2. Vispa ägg och socker luftigt.

3. Rör ner yoghurt, olja, apelsinskal och juice.

4. Blanda torra ingredienser separat och vänd ner.

5. Häll i en bakpappersklädd form (ca 20 cm).

6. Baka 25–30 minuter. Känn med sticka.

 Lätt apelsinglasyr (valfri men god)

• 0,5 dl färskpressad apelsinjuice

• 1 msk honung

Värm lätt och pensla på varm kaka – det ger saftighet utan mycket extra kalorier.

Dekoration (kalorisnålt men vackert)

• Tunna skivor färsk apelsin

• Lite pudrat florsocker (sikta mycket tunt!)

• Några myntablad

Älven ligger nästan helt täckt av drivande isflak – stora, runda skivor och mindre krossad is som flyter tätt ihop. Ytan är grågrön och tung, och himlen ovanför är lika grå, som ett lågt lock över staden. Ljuset är dämpat men ändå lite ljusare vid horisonten, som om solen försöker bryta igenom. 

På en av bilderna syns Älvsborgsbron resa sig högt över vattnet, med sina pelare som försvinner upp i dimman. Körde över bron till Lindholmen.Marken längs kanten är snötäckt, och vid strandkanten ligger isen tjock. En flock änder har samlats i en öppning i isen – de håller ihop där det fortfarande finns öppet vatten.

På bryggorna ligger ett tunt lager frost eller snö, och räckena ser kalla ut att ta i. Träpålarna i vattnet är inkapslade i is runt foten, som om vintern långsamt håller dem fast.

En av Stena Line-färjorna ligger där borta, stor och vit mot den grå bakgrunden. Den ger en känsla av rörelse och förbindelse, trots att allt annat känns stilla och fruset.

Det är en bild av vinter i Göteborg – rå, tyst och lite högtidlig. Man kan nästan känna den kalla luften i lungorna och höra isen skrapa svagt mot sig själv i strömmen. 

Idag, precis när bryggkaffet var färdigt kl 15:02, passerade ett mindre jetplan ganska lågt över här över huslängan. Det hördes bara svagt och jag hann inte ta någon bild.

Det var ensamt och försvann lagom snabbt.

Troligen en rutinmässig övningsflygning, men det är alltid speciellt när något sådant plötsligt syns över takåsar

Idag firar vi Semmeldagen – den ljuvliga dagen då den svenska fastlagsbullen står i centrum. En mjuk vetebulle smaksatt med kardemumma, fylld med mandelmassa och toppad med generöst vispad grädde, pudrad med florsocker som ett stilla februaridamm.

Traditionen hör ihop med fastan före påsk, men i Sverige har semlan fått sitt eget liv – och dyker upp långt före själva fettisdagen.

Historiskt åt man den som ”hetvägg” – i varm mjölk! Kanske något att prova en kylig dag?

Övre vänster:
Ett öppet snötäckt fält breder ut sig. Snön ligger ojämnt över marken och i bakgrunden syns en låg höjd med träd och buskar. Himlen är fylld av tunna, svepande moln som nästan ser målade ut.

Övre höger:
En upptrampad stig leder genom det vita landskapet. Buskar och vass står bruna och torra mot snön. Det ser stilla och tyst ut, som om ljuden dämpas av kylan.

Nedre vänster:
Här öppnar sig havet. En liten brygga och några båtar ligger vid hamnen. Vattnet är delvis islagt och i förgrunden står ett picknickbord på snön – som en påminnelse om sommarens liv, fast nu inramat av vinter.

Nedre höger:
En närbild av snö mellan tuvor av gulbrun vass. Små djurspår syns i snön, som om något har smugit fram genom gräset.

Jag och min son flög från säve till skottland våren 2005. När jag betraktar bilden är det inte bara ögonen som minns – hela kroppen minns. Ljuset, luften, doften av sten och gräs, ljudet av vinden över kullarna, klirret från tekoppen i matsalen. Minnet sitter i sinnena, och när de väcks får kroppen samma lugna signaler som då.

Att spegla sig i bilden är inte att leva bakåt.
Det är att låta det goda fortsätta verka i nuet.

Och det fina är känslan jag får betyder att det är en del av mig.   Den är inte förlorad. Den finns i mig, i kroppen, i hjärtat.

Det är nästan som om himlen själv målar akvarell över hustaken där jag står vid köksfönstret och beskådar soluppgången.