Seasons of Bridget

Vi talar ofta om att vi lever i en tid som inte längre lyssnar till de äldre.
Men vad betyder det egentligen – att lyssna?

För mig blev det tydligt en dag för flera år sedan när jag spelade in en äldre kvinna som berättade om byn hon kom ifrån. Vi var flera som följde med henne till en plats som i dag bara består av ruiner. Det såg ut som om allt var borta. Men när hon började berätta blev marken levande igen.

Hon visste var husen hade stått.
Hon mindes vilka som bott där.
Hon stannade, pekade, letade efter ord – och fann dem igen.

Det var något särskilt med att höra henne berätta just där, på platsen. Inte som historia i en bok, utan som minne i kroppen. Och medan hon talade började också mina egna minnen vakna. För jag var faktiskt med. Jag hade varit där då. Inte i centrum, men som en del av sammanhanget.

Det slog mig hur mycket som bara finns kvar så länge någon kan berätta. Hur lätt det hade varit att gå förbi dessa ruiner utan att se något alls – om vi inte hade stannat upp och lyssnat.

Här var lyssnandet inte artigt.
Det var nödvändigt.

Jag kom att tänka på en tanke som tillskrivs Sitting Bull:
att ett folk som inte lyssnar till sina äldre inte vet vart det är på väg.

Det är en mening som stannar kvar. För det hon gjorde där, bland stenarna, var inte bara att minnas. Hon höll samman en plats, ett liv och en historia som annars hade varit förlorad. Hon visade att ruiner inte är tomma – de väntar på någon som kan tala dem till liv.

Kanske är det just detta vi håller på att förlora i vår tid. Inte respekten i ord, utan lyssnandet i handling. Förmågan att gå långsamt nog. Att låta någon minnas färdigt. Att förstå att erfarenhet inte är något som förbrukats, utan något som fördjupats.

När vi inte lyssnar till de äldre förlorar vi mer än berättelser.
Vi förlorar sammanhang.
Och ibland förlorar vi också riktningen framåt.

I Yellowstone National Park sprutar varmt vatten ur jorden i återkommande rytmer. Var där 2003. Såg  Gejsrarna bygga upp tryck, släppa taget och vila – om och om igen. Old Faithful är så regelbunden att människor i generationer har stått och väntat, nästan som om de tagit jordens puls.

Det är inte samma tempo som ett mänskligt hjärta.
Men det är samma princip: uppbyggnad, frigörelse, vila.

På andra platser berättar människor att de känt något liknande när de söker vatten till en brunn – en svag dragning, en rytm, ibland beskriven som en puls. Vetenskapen talar om erfarenhet, intuition och kroppens känslighet. Upplevelsen finns ändå där, i kroppen.

Hos ursprungsfolk har detta aldrig varit märkligt.
Sitting Bull gick ofta barfota eller i tunna mockasiner. För honom var fötterna ett sätt att lyssna. Marken var inte död materia utan relation – vissa platser bar kraft, andra gjorde det inte.

När man ser allt detta tillsammans blir frågan mindre bokstavlig.
Kanske är jorden inte ett hjärta.

Men kanske är hjärtat vårt sätt att förstå jorden.

Vi lever själva i rytm. Vi andas. Vi pulserar.
Och ibland, om vi stannar upp,
kan vi ana att marken under oss gör detsamma.

Det är kallt.
Kylan drar in även här, i de gamla landshövdingshusen.

Lager på lager kläder hjälper, och på morgonen dansar jag mjukt mig varm i köket.
Små rörelser, inget märkvärdigt. Bara värme som får komma inifrån.

Jag stannar vid köksfönstret och väntar på soluppgången.
Ljuset dröjer, men det kommer.

Nere på gatan rör sig människor.
Någon är på väg till jobbet.
Någon morgonpromenerar.
En barnvagn rullar förbi, och en cyklist med ett barn där bak – säkert på väg till dagis.
En taxi glider fram.

Jag tycker om att se på avstånd.
Låta blicken vila långt bort i horisonten.
Det är bra för ögonen. Och för tankarna.

Innan jag går därifrån tar jag alltid en blick åt vänster.
Karlatornet.

Lampan blinkar. Den blinkar jämt.
Det är flyghindermarkeringen – ett ljus som varnar flygtrafiken för höga byggnader,
ett ljus som aldrig får slockna.

Ljuset blinkar runt tornet, åt alla håll. För säkerhets skull.

Kanske är det därför jag tycker om att se den.
Något som vakar.
Något som håller ordning i mörkret.

Det känns viktigt.

Trots människans handlingar fortsätter världen att bära ljus.
Det befriar oss inte från ansvar – det påminner oss om det.

På Förintelsedagen som uppmärksammas idag blir ljuset nästan en motröst. Inte för att mildra det som hände – det går inte – utan för att stå där ändå. Orubbligt. Som ett tyst löfte om att minnet ska hållas levande, och att världen inte bara är mörker.

Solen kan inte trösta bort sorgen att något sådant hemskt har hänt och dom som upplevt det.
Men den kan påminna om ansvar:
att se, att minnas, att inte vända bort blicken.
Och kanske också om värdighet – att de som berövades allt ändå inte berövas vår hågkomst.

Några av mina böcker på en hylla som jag älskar att bläddra i är Evas kalender. Ett älskat samlarobjekt. Varje bok väcker stark nostalgi igenkänning. Vad hittar man inuti böckerna under alla år men med olika ton? Tex små noveller, tänkvärd texter om vardagen, små recept som förändras tydligt över tid! Fyllda av vardag, råd, bilder och drömmar. Spår av hur det var att vara kvinna då, och hur mycket som hunnit förändras.

Evas kalender gavs ut första gången 1948.

Efter kriget fanns ett stort behov av något som både var användbart och uppmuntrande i vardagen, särskilt riktat till kvinnor. Evas kalender lades ned i början av 1980-talet (de sista utgåvorna kom kring 1982–1983). Orsakerna var flera: förändrade läsvanor, fler moderna veckotidningar, nya typer av almanackor, ett samhälle där kvinnors roller och intressen breddades och inte längre passade samma format.

Jag har ju antecknat i flera av dom böckerna vad jag gjorde varje dag och månad. Kul att läsa.

Vecka 5.
Klockan är 08:16 här i Majorna. Solen är snart på väg upp men molnen skymmer ljuset, och det är minus fem grader ute. Kallt, med andra ord. Sista veckan i januari är här, och på söndag är det redan den 1 februari – dessutom med fullmåne. Det känns fint. Som ett litet skifte, även om vintern fortfarande håller greppet.

Blir det inte halt och isigt idag får det nog bli en promenad. Det behövs, både för kroppen och tankarna.

Hemma har jag börjat fundera. I bokhyllan står många böcker, och i ett skåp finns säkert tio pärmar med anteckningar från när jag läste psykologi i början av 90-talet. Kanske är det dags att slänga pärmarna nu. Anteckningarna har gjort sitt. Men böckerna? Nej, jag kan inte vara utan böcker. De inspirerar för mycket, ger sällskap och öppnar rum inom mig.

Jag leker med tanken på ett minibibliotek – att låta vissa böcker få flytta ut i olika rum. En typ av böcker här, en där. Böcker som passar platsen, stämningen, stunden.

Den här veckan blir det mycket pyssel, funderingar och små ändringar. Inget dramatiskt, mer ett varsamt ordnande. Både omkring mig och inom mig.

Var och hälsade på i Klåddegärde idag. Min son visade övervåningen i stora huset. Det är fortfarande inte inflyttningsbart, men mycket är redan på plats. Rummen är ljusa, golven lagda och vinterljuset kommer fint in genom fönstren.
Golvvärmen var på – och det var underbart att gå på golvet.

Tidigare inlägg om gården i Klåddegärde. 

Jag funderar på att göra om hallväggen här i min lilla tvåa i Majorna. Tidigare stod en bokhylla där, men den har nu fått flytta in i vardagsrummet. Det öppnade upp för nya idéer – och nya möjligheter.

Jag har fått hjälp med visualiseringar och förslag, bland annat ett vitt skåp med rottingdörrar. Ett sådant skåp skulle behöva vara max cirka 90–100 cm högt, eftersom det sitter en värmesensor högt upp till höger på väggen som inte får täckas.

Ovanför skåpet har jag också lekt med tanken på en tv i stil med Samsung The Frame – en skärm med matt yta som kan visa årstider, landskap eller konst och mer liknar en tavla än en tv. Samtidigt är jag lite osäker på om det är en bra idé just här, med tanke på värmesensorn.

Jag har inte bestämt mig än. Just nu befinner jag mig i den där sköna fasen där man får tänka, prova, flytta runt i huvudet – och låta det ta tid.

Ibland är det de gamla klassikerna som håller allra bäst.
Glacerad kassler med ananas är en rätt som många minns – söt, salt och mild på samma gång. Här har jag gjort en lättare version, där portionerna är genomtänkta och tillbehören fräscha, utan att tumma på smaken.

Den krämiga potatissalladen är gjord med lättare mejeriprodukter, dill och lite syra, vilket balanserar sötman från ananasen perfekt. En vardagsrätt som också passar fint till helg – särskilt när man vill äta gott men lagom.

Ca 400 kcal per portion
Portionerad och räknad i deciliter.

Recept: Glacerad ananas-kassler med lätt potatissallad

Ingredienser (1 portion)

Glacerad kassler

• Kassler, tärnad: 1,5 dl

• Två ananas i egen juice

• Ananasjuice: 1 msk (0,15 dl)

• Senap: 1 tsk

• Honung eller socker: ½ tsk

• Svartpeppar

Lätt potatissallad

• Kokt potatis i tärningar: 2 dl

• Lätt crème fraiche 5 %: 0,5 dl

• Rödlök eller purjo, finhackad: 0,25 dl

• Gurka eller äpple i små tärningar: 0,5 dl

• Senap: ½ tsk

• Citronjuice eller äppelcidervinäger: 1 tsk

• Salt, vitpeppar

• Dill eller persilja

Gör så här

1. Sätt ugnen på 200 °C.

2. Lägg kassler och ananas i en liten ugnsform. Blanda juice, senap och honung, häll över och peppra.

3. Gratinera i ugnen ca 20 minuter tills lätt gyllene.

4. Blanda alla ingredienser till potatissalladen försiktigt.

5. Låt gärna stå kallt 10 minuter före servering.

Tips: Servera med citronklyfta och lite grönt – enkelt men fräscht.