Så härligt det ser ut att dansa loss i Karibien. Läs här vilka dom är på bilden.
Längtan och frihet
Det finns något spännande med tanken på att vara särbo.
Att leva sitt eget liv, i sitt eget hem, men ändå ha någon att längta till.
Varje möte blir som en liten nystart – fylld av förväntan, värme och kärlek.
Man slipper ta varandra för givet, som det så lätt blir när man delar vardag varje dag.
Istället får man mötas med nyfikenhet, med öppna ögon och öppet hjärta.
Man kan vara sig själv fullt ut, och samtidigt dela det man vill –
inte allt, utan det som verkligen betyder något.
Kanske är det just det som gör särbolivet så vackert.
Två människor som väljer varandra, om och om igen.
Inte av vana, utan av vilja.
När avståndet känns
Men ibland undrar jag också över nackdelen.
För vet man egentligen var man har varandra när man lever isär?
Kan man begära trohet och lojalitet, eller måste man bara lita – utan att veta?
Kanske kan det bli mentalt slitsamt, det där mellanrummet.
Att längta men inte riktigt nå fram,
att dela mycket men inte allt,
att känna värme men också ett stilla tvivel:
är vi verkligen nära, eller bara vana vid våra egna världar?
Balansgången mellan två liv
Särbolivet kan vara frihet – men också en balansgång.
Mellan närhet och ensamhet, mellan trygghet och ovisshet.
Kanske är det priset man betalar för att behålla sig själv,
och ändå försöka älska någon annan på sitt eget sätt.
I dag, den 24 oktober 2025, fyller Förenta nationerna (FN) 80 år.
FN grundades den 24 oktober 1945, efter andra världskriget, när stadgan trädde i kraft. Syftet var att bevara internationell fred och säkerhet, främja mänskliga rättigheter och skapa förutsättningar för samarbete mellan länder
Idag tänker jag också på Joan Baez och hennes tolkning av “We Shall Overcome”.
En enkel sång om hopp, tro och människors kraft att förändra världen.
Hon sjöng den under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet – och den ekar än. Kommer ihåg själv hur jag spelade låten på gitarren på den tiden och sjöng.
Precis som FN:s idé: att fred och rättvisa inte är drömmar, utan mål vi delar.
Texten är enkel men djupt hoppfull:
We shall overcome,
We shall overcome,
We shall overcome someday.
Oh, deep in my heart,
I do believe,
We shall overcome someday.
På ängen vilar dagens ro,
i gräsets svall av guld och do.
En stengärd gömd av mossa, tid,
har hållit kvar en sommars frid.
Ett träd med löv i gult och brunt,
står stilla, lyssnar, andas lunt.
Det viskar mjukt mot himlens blå,
att allting får försvinna så.
Bak skogens rand, där färger brann,
går hösten stilla hand i hand.
Och vinden bär, i tystnad sedd,
en hälsning hem till fridens bredd.
“08.28 – morgonsolen stiger upp och lyser starkt mot Karlatornet, sedd från mitt köksfönster här i Majorna”
Speciell dag idag när golvet läggs i stora huset på gården i Klåddegärde. Förra veckan var flytspacklet klart, och nu växer rummen fram steg för steg både uppe och nere. Inflyttningen närmar sig för min son med familj, sakta men säkert. Vissa detaljer i badrummen är kvar och även köksutrustningen.
Från flytspackel till första parkettbrädan med golvvärme – det är ett stort steg mot inflyttningen. Tapeten med sitt klassiska mönster och den varma trätonen på golvet ger en fin balans mellan gammaldags charm och ny fräschör.
Tidigare skrivit om Klåddegärde.
Gamla minnen och nya drömmar i Klåddegärde
Plötsligt stannade jag vid ett träd jag alltid tyckt om – ihåligt, knotigt och fullt av historia. Den här gången var det som om något nytt hade flyttat in. En liten hare kikade fram ur hålet, klädd i sin varma höstrock och röd halsduk, nyfiken på världen.
Jag log. Kanske är det precis så vi ska möta hösten – med nyfikenhet, värme och ett par extra lager fantasi.
Dagen började i Femmanhuset, där jag parkerade bilen och tog en liten runda bland butikerna. De första julgrejerna hade börjat dyka upp – ljus, glitter och en antydan till stämning mitt i vardagen.
Sedan gick jag ut mot kanalen. Vid bron stannade jag vid det välkända lejonet, en klassisk mötesplats för många göteborgare – inte minst vid dejter. Där låg det som alltid stilla och värdigt, med blicken mot vattnet och stadens hus som speglade sig i kanalen.
Jag fortsatte till Kronhuset och Kronhusbodarna, en av stadens äldsta miljöer. Här, där man en gång gjöt kanoner, finns nu hantverk, små butiker och ett lugn som känns ovanligt mitt i centrum.
På ett café med svarta fönsterluckor och ljung i blomlådorna tog jag en paus. En smörgås med ägg, sill och rödlök, en kopp kaffe – enkelt och gott.
När jag lämnade Kronhusgården låg eftermiddagsljuset mjukt över taken. Jag körde vidare till Bäckebol, där tempot var ett helt annat – vardagligt och livligt. En fin kontrast som rundade av dagen.