Seasons of Bridget

En blogg av Brigitte Ranniger

Trots allt-solen! Och den skiner idag.

Trots människans handlingar fortsätter världen att bära ljus.
Det befriar oss inte från ansvar – det påminner oss om det.

Förintelsedagen som uppmärksammas idag blir ljuset nästan en motröst. Inte för att mildra det som hände – det går inte – utan för att stå där ändå. Orubbligt. Som ett tyst löfte om att minnet ska hållas levande, och att världen inte bara är mörker.

Solen kan inte trösta bort sorgen att något sådant hemskt har hänt och dom som upplevt det.
Men den kan påminna om ansvar:
att se, att minnas, att inte vända bort blicken.
Och kanske också om värdighet – att de som berövades allt ändå inte berövas vår hågkomst.

När kalendern var en följeslagare.

Några av mina böcker på en hylla som jag älskar att bläddra i är Evas kalender. Ett älskat samlarobjekt. Varje bok väcker stark nostalgi igenkänning. Vad hittar man inuti böckerna under alla år men med olika ton? Tex små noveller, tänkvärd texter om vardagen, små recept som förändras tydligt över tid! Fyllda av vardag, råd, bilder och drömmar. Spår av hur det var att vara kvinna då, och hur mycket som hunnit förändras.

Evas kalender gavs ut första gången 1948.

Efter kriget fanns ett stort behov av något som både var användbart och uppmuntrande i vardagen, särskilt riktat till kvinnor. Evas kalender lades ned i början av 1980-talet (de sista utgåvorna kom kring 1982–1983). Orsakerna var flera: förändrade läsvanor, fler moderna veckotidningar, nya typer av almanackor, ett samhälle där kvinnors roller och intressen breddades och inte längre passade samma format.

Jag har ju antecknat i flera av dom böckerna vad jag gjorde varje dag och månad. Kul att läsa.

 

Sista veckan i januari.

Vecka 5.
Klockan är 08:16 här i Majorna. Solen är snart på väg upp men molnen skymmer ljuset, och det är minus fem grader ute. Kallt, med andra ord. Sista veckan i januari är här, och på söndag är det redan den 1 februari – dessutom med fullmåne. Det känns fint. Som ett litet skifte, även om vintern fortfarande håller greppet.

Blir det inte halt och isigt idag får det nog bli en promenad. Det behövs, både för kroppen och tankarna.

Hemma har jag börjat fundera. I bokhyllan står många böcker, och i ett skåp finns säkert tio pärmar med anteckningar från när jag läste psykologi i början av 90-talet. Kanske är det dags att slänga pärmarna nu. Anteckningarna har gjort sitt. Men böckerna? Nej, jag kan inte vara utan böcker. De inspirerar för mycket, ger sällskap och öppnar rum inom mig.

Jag leker med tanken på ett minibibliotek – att låta vissa böcker få flytta ut i olika rum. En typ av böcker här, en där. Böcker som passar platsen, stämningen, stunden.

Den här veckan blir det mycket pyssel, funderingar och små ändringar. Inget dramatiskt, mer ett varsamt ordnande. Både omkring mig och inom mig.

Hallprojekt på gång!

Jag funderar på att göra om hallväggen här i min lilla tvåa i Majorna. Tidigare stod en bokhylla där, men den har nu fått flytta in i vardagsrummet. Det öppnade upp för nya idéer – och nya möjligheter.

Jag har fått hjälp med visualiseringar och förslag, bland annat ett vitt skåp med rottingdörrar. Ett sådant skåp skulle behöva vara max cirka 90–100 cm högt, eftersom det sitter en värmesensor högt upp till höger på väggen som inte får täckas.

Ovanför skåpet har jag också lekt med tanken på en tv i stil med Samsung The Frame – en skärm med matt yta som kan visa årstider, landskap eller konst och mer liknar en tavla än en tv. Samtidigt är jag lite osäker på om det är en bra idé just här, med tanke på värmesensorn.

Jag har inte bestämt mig än. Just nu befinner jag mig i den där sköna fasen där man får tänka, prova, flytta runt i huvudet – och låta det ta tid.

En tallrik i balans: glacerad ananas-kassler.

Ibland är det de gamla klassikerna som håller allra bäst.
Glacerad kassler med ananas är en rätt som många minns – söt, salt och mild på samma gång. Här har jag gjort en lättare version, där portionerna är genomtänkta och tillbehören fräscha, utan att tumma på smaken.

Den krämiga potatissalladen är gjord med lättare mejeriprodukter, dill och lite syra, vilket balanserar sötman från ananasen perfekt. En vardagsrätt som också passar fint till helg – särskilt när man vill äta gott men lagom.

Ca 400 kcal per portion
Portionerad och räknad i deciliter.

Recept: Glacerad ananas-kassler med lätt potatissallad

Ingredienser (1 portion)

Glacerad kassler

  • Kassler, tärnad: 1,5 dl

  • Två ananas i egen juice

  • Ananasjuice: 1 msk (0,15 dl)

  • Senap: 1 tsk

  • Honung eller socker: ½ tsk

  • Svartpeppar

Lätt potatissallad

  • Kokt potatis i tärningar: 2 dl

  • Lätt crème fraiche 5 %: 0,5 dl

  • Rödlök eller purjo, finhackad: 0,25 dl

  • Gurka eller äpple i små tärningar: 0,5 dl

  • Senap: ½ tsk

  • Citronjuice eller äppelcidervinäger: 1 tsk

  • Salt, vitpeppar

  • Dill eller persilja


Gör så här

  1. Sätt ugnen på 200 °C.

  2. Lägg kassler och ananas i en liten ugnsform. Blanda juice, senap och honung, häll över och peppra.

  3. Gratinera i ugnen ca 20 minuter tills lätt gyllene.

  4. Blanda alla ingredienser till potatissalladen försiktigt.

  5. Låt gärna stå kallt 10 minuter före servering.


Tips: Servera med citronklyfta och lite grönt – enkelt men fräscht.

 

 

Fredag kl. 17.30.

Halv sex på en fredag är en bra tid att stanna upp.
I dag med en ljummen sallad på zucchini och kallrökt lax, med yoghurtsås och citron.
Inget krångel. Bra mat som känns rätt och som jag tillagar själv kl 17;00. Samtidigt kommer jag kolla på Sverige Live i SVT 1 som redan börjar kl 16:00 och pågår till 19:30. Sänds varje dag utom söndagar. Ikväll handlar det bland annat om Helgtips och fredagskänsla. Mysigt! Samtidigt som jag kollar på tv så gör jag lite annat mellan varven,

Dagens fundering: hur ambitiös ska man vara om man vill nå stjärnorna?

Hur ambitiös behöver man vara för att nå stjärnorna?
Inte mest av alla. Inte snabbast.
Men tillräckligt för att våga lyfta blicken.

Viljan att nå stjärnorna ser olika ut hos olika människor.
För några föds den ur nyfikenhet – en lust att förstå mer, se längre, pröva sina vingar.
För andra ur längtan efter mening, efter något som lyser lite starkare än vardagen.

Ibland växer den ur motstånd.
Ur erfarenheter som sagt: det där är inte för dig.
Att sikta uppåt blir då ett tyst svar, mer till sig själv än till omvärlden.

Men handlar det om att bli berömd?
Ibland.
Oftare inte.

Berömmelse är ett yttre ljus.
Det lyser starkt, men kort.

Att nå stjärnorna handlar snarare om riktning.
Om att leva i samklang med det man vet är sant.
Om att kunna se tillbaka och säga: jag gjorde det jag kunde med det jag fick.

Stjärnorna är inte publik.
De är riktmärken.

Och vi når dem inte med språng,
utan med små steg, i vår egen takt.
Sakta – men med blicken höjd.

En sommar i skuggan av puman i Lillooet – Lytton, juli 2003.

Sommaren 2003 var ovanligt varm i inlandet i British Columbia. Dagarna låg stilla över dalarna kring Lillooet och Lytton, och vardagen följde sina invanda spår längs flodbankar och grusvägar. Men i mitten av juli inträffade en händelse som påminde många om hur nära vildmarken alltid finns.

En kvinna som bodde längs Botanie Valley Road var på väg för att hjälpa en granne när hon plötsligt kände sig iakttagen. När hon vände sig om mötte hon blicken från en puma – ett fullvuxet djur, bara några meter bort.

Puman följde henne under flera meter. Kvinnan stod stilla, höll ögonkontakt och backade långsamt. Hon visste att man inte fick vända ryggen till eller springa. Trots rädslan beskrev hon senare ett märkligt lugn, som om tiden saktade ner. Djuret krökte ryggen och visade tänderna, men gick inte till attack.

Efter några långa minuter drog sig puman undan. Kvinnan kunde ta sig till säkerhet, oskadd men djupt skakad. Händelsen rapporterades, och snart berättade flera boende att de sett samma djur röra sig orädd nära hus och vägar.

En vän till kvinnan, erfaren jägare, körde omkring trettio minuter för att ta sig till platsen. Han bedömde att puman utgjorde en akut fara. Djuret spårades och sköts, och händelsen rapporterades till RCMP. För många i området innebar det en påtaglig lättnad.

Ingen människa skadades, men händelsen lämnade spår. Den väckte frågor om livet nära vildmarken, om rovdjurens plats – och om de begränsningar som finns för människor som inte har rätt att bära skjutvapen för självförsvar i vardagen, trots att de lever tätt inpå naturens krafter.

När jag köpte tidningen i Lillooet sommaren 2003 var det först som ett minne från resan – en lokal nyhet, präglad av platsen och tiden. I efterhand framstår artiklarna också som en påminnelse om hur viktigt det är att känna till vilka regler och förutsättningar som gäller i olika länder, särskilt när man reser i områden där vild natur och människor lever tätt tillsammans.

I Kanada är skjutvapen strikt reglerade och tillåtna främst för jakt och yrkesbruk – inte för självförsvar i vardagen. I USA ser lagstiftningen annorlunda ut och varierar dessutom kraftigt mellan olika delstater. För den som reser kan skillnaden vara avgörande: det som upplevs som en självklar trygghetsåtgärd i ett land kan vara förbjudet i ett annat.

Händelsen vid Botanie Valley Road visar att kunskap ibland är det viktigaste skyddet. Att veta hur man ska agera vid möten med vilda djur, vilka rättigheter och begränsningar som finns, och hur snabbt vardagen kan förändras i vildmarkens närhet.

För mig blev tidningen från Lillooet inte bara ett resminne, utan också ett dokument över den respekt naturen kräver – och över vikten av att resa med både nyfikenhet och medvetenhet.

Bild 1. ”Lytton area woman stalked by cougar”.   
Bild 2.  ”Friend drove half-hour to kill big cat”.

« Äldre inlägg