Seasons of Bridget

Klockan är 16:50 här i Majorna och från mitt fönster ser jag fullmånen som ser blek och blyg ut så här i skymningen. Men har ändå sin stillsamma skönhet. Himlen dominerar bilden – mjukt blågrå med tunna, slöjliknande moln. Högt upp, något till höger, syns fullmånen, delvis dämpad av molnen så att den ser lite suddig och inbäddad ut, nästan som bakom tunt glas.

De här bilderna är tagna i slutet av 1960-talet på mig i köket på Hotel Ritz i Göteborg, inte långt från Centralstationen. Finns inte kvar längre,
Där arbetade jag som kallskänka i ett år– ung, noggrann och med en stark känsla för ordning och ansvar. Jag höll på med allt möjligt hela tiden

Jag minns hur viktigt det var att allt var rent, rätt placerat och klart. Hotellchefen brukade säga att de aldrig var rädda för inspektörer när jag var i tjänst. Det gjorde mig lite mallig – och väldigt stolt. Med all rätt, tycker jag i dag.

När jag ser de här bilderna väcks inte bara minnen av arbetet, utan av känslan: arbetsglädjen, yrkesstoltheten och tryggheten i att kunna sitt jobb.
Och något fint har hänt på senare tid. Nu, när jag varje dag lagar min egen mat för att nå min målvikt, kommer samma känsla tillbaka. Jag vill ha mer ordning, omtanke och närvaro – och ibland känna det nästan som att jag jobbar på Ritz igen, fast i mitt eget kök.

Roliga minnen. Viktiga minnen.
Och en påminnelse om vem jag är och alltid har varit. En som jobbat flera av olika jobb. Himla kul och lärorikt.

När jag tänker tillbaka på tiden då jag arbetade i köket så minns jag inte exakt vilken dag det var på bilderna – men det var antagligen ett morgonpass eller ett eftermiddagspass.

Morgonpassen började tidigt. Redan klockan sex var man på plats. Då kokade jag gröt, ägg och förberedde frukosten innan kocken kom. Hotellet hade många våningar – jag vill minnas sex eller sju – och ibland ringde det från någon av dem. En gäst eller flera  ville ha frukost upp på rummet.

Jag gjorde i ordning brickan och ställde in den i den lilla mathissen i köket. Hissen gick upp till rätt våning, där personalen som arbetade där tog över och levererade frukosten vidare till gästen/gästerna. Det kändes både effektivt och högtidligt på något sätt – allt hade sin ordning.

Ibland gjorde jag majonnäs. Räksmörgåsar var mycket populära, så allt behövde vara väl förberett. Räkor, bröd, tillbehör – allt skulle finnas färdigt och lätt tillgängligt i det stora kylskåpet. Då gick arbetet smidigt, även när tempot var högt.

När jag skriver detta känner jag hur tydligt jag minns känslan: struktur, ansvar och arbetsglädje. Och kanske är det därför det känns så bekant nu, när jag varje dag lagar min egen mat med samma omsorg. På sitt sätt jobbar jag fortfarande på Ritz – fast hemma i mitt eget kök.

Idag är det iskyla – den där fuktiga, genomträngande kylan som går rakt igenom hus, kläder och humör, oavsett vad termometern påstår.

Att det bara är –3 °C ute lurar hjärnan. Med 6 m/s vind och fuktig havsluft känns det snarare som –8 till –10, och kroppen reagerar därefter.

Härinne känns golven som kylplattor och väggarna strålar kyla. Trots att termometern visar 20 grader fryser man inifrån, inte bara om händerna. Jag vill inte vara gnällig, men det är skitjobbigt. Kalla golv gör att hela kroppen tappar värmen.

Men någonstans vet jag också att det vänder. Vinden mojnar, kylan släpper taget, och kroppen minns hur det är att vara varm igen.

Vi talar ofta om att vi lever i en tid som inte längre lyssnar till de äldre.
Men vad betyder det egentligen – att lyssna?

För mig blev det tydligt en dag för flera år sedan när jag spelade in en äldre kvinna som berättade om byn hon kom ifrån. Vi var flera som följde med henne till en plats som i dag bara består av ruiner. Det såg ut som om allt var borta. Men när hon började berätta blev marken levande igen.

Hon visste var husen hade stått.
Hon mindes vilka som bott där.
Hon stannade, pekade, letade efter ord – och fann dem igen.

Det var något särskilt med att höra henne berätta just där, på platsen. Inte som historia i en bok, utan som minne i kroppen. Och medan hon talade började också mina egna minnen vakna. För jag var faktiskt med. Jag hade varit där då. Inte i centrum, men som en del av sammanhanget.

Det slog mig hur mycket som bara finns kvar så länge någon kan berätta. Hur lätt det hade varit att gå förbi dessa ruiner utan att se något alls – om vi inte hade stannat upp och lyssnat.

Här var lyssnandet inte artigt.
Det var nödvändigt.

Jag kom att tänka på en tanke som tillskrivs Sitting Bull:
att ett folk som inte lyssnar till sina äldre inte vet vart det är på väg.

Det är en mening som stannar kvar. För det hon gjorde där, bland stenarna, var inte bara att minnas. Hon höll samman en plats, ett liv och en historia som annars hade varit förlorad. Hon visade att ruiner inte är tomma – de väntar på någon som kan tala dem till liv.

Kanske är det just detta vi håller på att förlora i vår tid. Inte respekten i ord, utan lyssnandet i handling. Förmågan att gå långsamt nog. Att låta någon minnas färdigt. Att förstå att erfarenhet inte är något som förbrukats, utan något som fördjupats.

När vi inte lyssnar till de äldre förlorar vi mer än berättelser.
Vi förlorar sammanhang.
Och ibland förlorar vi också riktningen framåt.

I Yellowstone National Park sprutar varmt vatten ur jorden i återkommande rytmer. Var där 2003. Såg  Gejsrarna bygga upp tryck, släppa taget och vila – om och om igen. Old Faithful är så regelbunden att människor i generationer har stått och väntat, nästan som om de tagit jordens puls.

Det är inte samma tempo som ett mänskligt hjärta.
Men det är samma princip: uppbyggnad, frigörelse, vila.

På andra platser berättar människor att de känt något liknande när de söker vatten till en brunn – en svag dragning, en rytm, ibland beskriven som en puls. Vetenskapen talar om erfarenhet, intuition och kroppens känslighet. Upplevelsen finns ändå där, i kroppen.

Hos ursprungsfolk har detta aldrig varit märkligt.
Sitting Bull gick ofta barfota eller i tunna mockasiner. För honom var fötterna ett sätt att lyssna. Marken var inte död materia utan relation – vissa platser bar kraft, andra gjorde det inte.

När man ser allt detta tillsammans blir frågan mindre bokstavlig.
Kanske är jorden inte ett hjärta.

Men kanske är hjärtat vårt sätt att förstå jorden.

Vi lever själva i rytm. Vi andas. Vi pulserar.
Och ibland, om vi stannar upp,
kan vi ana att marken under oss gör detsamma.

Det är kallt.
Kylan drar in även här, i de gamla landshövdingshusen.

Lager på lager kläder hjälper, och på morgonen dansar jag mjukt mig varm i köket.
Små rörelser, inget märkvärdigt. Bara värme som får komma inifrån.

Jag stannar vid köksfönstret och väntar på soluppgången.
Ljuset dröjer, men det kommer.

Nere på gatan rör sig människor.
Någon är på väg till jobbet.
Någon morgonpromenerar.
En barnvagn rullar förbi, och en cyklist med ett barn där bak – säkert på väg till dagis.
En taxi glider fram.

Jag tycker om att se på avstånd.
Låta blicken vila långt bort i horisonten.
Det är bra för ögonen. Och för tankarna.

Innan jag går därifrån tar jag alltid en blick åt vänster.
Karlatornet.

Lampan blinkar. Den blinkar jämt.
Det är flyghindermarkeringen – ett ljus som varnar flygtrafiken för höga byggnader,
ett ljus som aldrig får slockna.

Ljuset blinkar runt tornet, åt alla håll. För säkerhets skull.

Kanske är det därför jag tycker om att se den.
Något som vakar.
Något som håller ordning i mörkret.

Det känns viktigt.

Trots människans handlingar fortsätter världen att bära ljus.
Det befriar oss inte från ansvar – det påminner oss om det.

På Förintelsedagen som uppmärksammas idag blir ljuset nästan en motröst. Inte för att mildra det som hände – det går inte – utan för att stå där ändå. Orubbligt. Som ett tyst löfte om att minnet ska hållas levande, och att världen inte bara är mörker.

Solen kan inte trösta bort sorgen att något sådant hemskt har hänt och dom som upplevt det.
Men den kan påminna om ansvar:
att se, att minnas, att inte vända bort blicken.
Och kanske också om värdighet – att de som berövades allt ändå inte berövas vår hågkomst.

Några av mina böcker på en hylla som jag älskar att bläddra i är Evas kalender. Ett älskat samlarobjekt. Varje bok väcker stark nostalgi igenkänning. Vad hittar man inuti böckerna under alla år men med olika ton? Tex små noveller, tänkvärd texter om vardagen, små recept som förändras tydligt över tid! Fyllda av vardag, råd, bilder och drömmar. Spår av hur det var att vara kvinna då, och hur mycket som hunnit förändras.

Evas kalender gavs ut första gången 1948.

Efter kriget fanns ett stort behov av något som både var användbart och uppmuntrande i vardagen, särskilt riktat till kvinnor. Evas kalender lades ned i början av 1980-talet (de sista utgåvorna kom kring 1982–1983). Orsakerna var flera: förändrade läsvanor, fler moderna veckotidningar, nya typer av almanackor, ett samhälle där kvinnors roller och intressen breddades och inte längre passade samma format.

Jag har ju antecknat i flera av dom böckerna vad jag gjorde varje dag och månad. Kul att läsa.

Vecka 5.
Klockan är 08:16 här i Majorna. Solen är snart på väg upp men molnen skymmer ljuset, och det är minus fem grader ute. Kallt, med andra ord. Sista veckan i januari är här, och på söndag är det redan den 1 februari – dessutom med fullmåne. Det känns fint. Som ett litet skifte, även om vintern fortfarande håller greppet.

Blir det inte halt och isigt idag får det nog bli en promenad. Det behövs, både för kroppen och tankarna.

Hemma har jag börjat fundera. I bokhyllan står många böcker, och i ett skåp finns säkert tio pärmar med anteckningar från när jag läste psykologi i början av 90-talet. Kanske är det dags att slänga pärmarna nu. Anteckningarna har gjort sitt. Men böckerna? Nej, jag kan inte vara utan böcker. De inspirerar för mycket, ger sällskap och öppnar rum inom mig.

Jag leker med tanken på ett minibibliotek – att låta vissa böcker få flytta ut i olika rum. En typ av böcker här, en där. Böcker som passar platsen, stämningen, stunden.

Den här veckan blir det mycket pyssel, funderingar och små ändringar. Inget dramatiskt, mer ett varsamt ordnande. Både omkring mig och inom mig.