En sensommardag i Klåddegärde 1954. Gruset knastrar under små skor, och solen faller mjukt mellan lövverket. Framför stenmuren står tre gestalter i tidens enkla men värdiga kläder.
Min mormors syster håller oss stadigt i handen, jag och min syster, två flickor i ljusa klänningar. Det är min treårsdag, och blicken fångar både nyfikenhet och allvaret i att stå stilla för kameran. Min syster lutar sig tryggt mot handen som vilar på hennes axel.
Bakom oss vilar gården, den jord som bar och bär generationer, och över vilar ögonblickets stillhet – en stund frusen i tiden. Ett fotografi som talar om omsorg, barndom och rötter, och som låter en bit av Klåddegärde leva vidare genom minnet.
Igår blev jag firad på min födelsedag av mina två vuxna barn– ingen jämn sådan, men ändå fylld av så mycket värme och glädje. Bordet dukades först i stora rummet med räkor och annat smått och gott och sen kaffe, blommor och rulltårta med citronfromage och hallon på köksbordet .Jag fick så fina presenter och även teckningar och hälsningar av några av mina barnbarn.
Det bästa var förstås att få fira tillsammans – en stund av närhet och skratt som betyder allra mest. 💕
Lite återblick på mina tidigare födelsedagar
Här syns den breda stigen uppåt som leder genom Änggårdsbergen. Ljuset silas vackert mellan träden, och stigen lockar till att gå vidare in i naturen. En lugn känsla av skogsvandring.
Ett parti med dramatiska klippor och block, där träden klamrar sig fast i sprickorna. Här ser man hur naturen formats av urberg och tid, och hur mossor och ormbunkar tar plats mellan stenarna.
Skylten visar riktningen mot Axlemossen, Botaniska och Eklanda.
Här ser man Axlemossens med näckrosblad som flyter på ytan. Den spegelblanka reflektionen av himmel och skog ger en nästan trolsk känsla.
En vidare bild där hela vattenspegeln framträder, inramad av moln, skog och speglingar. Det syns tydligt att sjön har mjuk men sumpig karaktär – inte en plats att bada på, men perfekt för naturupplevelser.
På stenen under berget stod vargen och ylade
tidigt i ottan.
Ville förmedla sin längtan och saknad.
Ville få hjälp av den brusande floden
att fylla på sin inre kraft.
Det gäckande ljuset i vinden
skimrade i vargens glänsande päls
och reflekterade växterna i floden.
Vargen sänkte blicken.
Lyfte huvudet och ylade.
Den jadegröna brusande floden
passerade mellan två kraftfulla berg som hade visdom.
Floden förmedlade vargens längtan och saknad.
Vinden svängde och floden glittrade mer än någonsin.
Vargen speglade sig i floden och vände om till vildhallonen.
Dikt av Brigitte Ranniger
På 30 talet byggdes det upp många sportstugor i Hindås. Förr ville alla
Göteborgare åka till höglandsplatån och andas in den friska skogsluften.
Innan på 50 talet var Hindås ett semesterparadis. Pappa bl a var med och satte upp flera sportstugor. Om jag berättar för någon äldre här i Göteborg att jag är född i Hindås så minns flera just sportstugorna som dom gillade väldigt mycket.
Första träffen min mamma hade med min pappa i Hindås var 1937. Dom hade
träfats på dansen, kyssts på solviksbron och sen hade pappa visat
mamma några sportstugor på Takkullevägen som dom gick förbi.
När andra världskriget kom!
Efter mötet i Hindås sommaren 1937 reste mamma tillbaka till Tyskland.
Året därpå, 1938, kom hon återigen till Hindås och träffade pappa på nytt.
Men så kom andra världskriget. Gränserna stängdes och nästan ingen fick lämna Tyskland.
Ändå fanns kärleken kvar – levande i minnet, trots år av avstånd och ovisshet.
Tio år senare, 1948, återvände mamma. Hon och pappa gifte sig och började sitt gemensamma liv.
Ja jag säger då det! 🙂
Hittade för en del år sedan en liten broschyr på vinden här på landet av Josef Bergendahls Boktryck, Göteborg 1929.
Vid tretiden satte jag mig på en bänk vid havet i Långedrag. Solen värmde skönt och luften var klar. Termoskaffe, matlådan och lite frukt och lite smått och gott i burken. Man får passa på att njuta.
Idag fikade jag på Klippans Ångbåtsbrygga, alldeles intill den flytande kyrkan Hoppets katedral. Här, vid kanten av Göta älv, bland segelbåtar, gamla magasin och utsikt mot Älvsborgsbron, finns en av Göteborgs mest stämningsfulla platser för en fika.
Jag slog mig ner vid bryggan, där det även ligger en båt som fungerar som café. På däck serveras kaffe och man kan njuta av utsikten över älven medan Stena-färjorna sakta passerar förbi på väg ut mot havet. Tittade också mot den flytande kyrkan. Den ska stanna några dagar och sen stanna i frihamnen ett tag. Här kan ni läsa om den flytande kyrkan.
Det är en speciell känsla att sitta här – vinden som drar genom masterna, klucket mot bryggan och den blandning av historisk miljö och livlig sjöfart som gör Klippan så unikt. En stund av ro mitt i stadens hamnpuls.
