Det är måndag morgon, solen lyser in genom fönstret här i Majorna, och jag sitter med en kopp kaffe och låter tankarna vandra. Kanske är det ljuset, kanske doften av sommaren som väcker gamla minnen till liv – men i dag tänker jag på de tidiga morgnarna hemma på gården i Klåddegärde, 165 meter över havet, under åren på 50- till 70-talet.
Pappa var alltid uppe först. Han gav våra två kor mat, såg till hästen, grisen, hönsen och katten. Det var ett lugnt, rutinerat arbete – varje morgon, varje dag. När han var i ladugården igen och druckit kaffe, mjölkat korna så visste jag att det snart var dags att gå ut.
Jag satte fötterna i träskorna, och det var som en liten signal till kroppen: nu börjar dagen. Det var dags att lacka korna – leda dem genom hagen och fägatan, tills de kunde släppas fria i skogen. Korna kände vägen. Och jag kände dofterna, hörde fåglarna, såg daggen i gräset. Den friska morgonluften var som ett löfte. Ett nytt blad. En hel härlig dag framför sig.
Det var så naturligt allting – livet rörde sig i rytmer man kunde lita på. Jag tänker ofta på den där känslan. Friheten, enkelheten. Och kanske är det just därför ett sådant minne kommer tillbaka en solig måndag som denna.
I dag är livet annorlunda, men minnena lever kvar. Och ibland, när jag hör måsarna från älven eller känner doften av sommarjord, tycker jag mig nästan höra klapprandet av träskor mot gårdsplanen där hemma.