Ikväll väntade jag på den omtalade blodmånen. Prognosen lovade klart väder, och jag hade en fri blick österut när månen steg upp över hustaken här i Majorna.
Men någon röd måne såg jag aldrig. I stället syntes bara en vit skiva, till en början delvis dold, nästan som om någon hade suddat bort en bit av den. Himlen var klar, så det var inget moln som skymde.
Förmörkelsen pågick visserligen just då – totaliteten var redan över när månen steg här i Göteborg – och kanske var det därför som färgerna aldrig kom fram för mitt öga.
Så blev det inget blodrött skådespel den här gången.
21:18 i Majorna.
Månen lyser nu starkt vit, men ser inte alls ut som en jämn fullmåne. Det är som om delar av den täcks av svarta stenar – ojämna fält som ger den ett märkligt och nästan overkligt utseende. Himlen är klar, så det är ingen molnslöja, utan själva skuggan från jordens förmörkelse som fortfarande vilar över månen.
22:00 i Majorna.
När jag tittade ut igen hade allt förändrats. Den märkliga, skuggade månen som en halvtimme tidigare såg ut som täckt av svarta stenar lyste nu klar och rund på himlen. Fullmånen var tillbaka, vit och utan skuggor – som om ingenting hade hänt.
Förklaringen är att förmörkelsen just då var över. Jordens skugga hade helt lämnat månen, och det kosmiska skådespelet var avslutat.
