Klockan är 15:58, och jag är i Klippan. Solen ligger lågt över älven. Det är en klar och kylig oktobereftermiddag när Oceanbusen dyker upp vid Klippan – först som en buss på gatan, sedan som en båt i vattnet. Turisterna skrattar när den kör rakt ner i älven, och snart guppar den fram mellan färjor och reflektioner.
Bakom syns de stora Stena Line-fartygen med sina röda skorstenar, och längre bort glänser bostadshusen i eftermiddagssolen. Den röda bockkranen vakar fortfarande över hamnen, en påminnelse om varvstiden som en gång formade Göteborg.
Vattnet glittrar, flaggan vajar – och det känns som hela staden ler.