Tidigt i morse vaknade jag av fågelsång. De satt där ute i träden och sjöng, som om de ville tala om att dagen redan var igång. Det var ett oväntat lugn mitt i allt som snurrat inom mig den senaste tiden.
Jag tänkte att jag borde meditera. Det brukar hjälpa. Men innan jag ens hann sätta mig ner, kom ett minne upp till ytan – helt oväntat och kristallklart.
Plötsligt var jag tillbaka i Lillooet i Kanada, där jag bodde i två månader år 2005.
Jag minns hur lycklig jag var. Inte bara nöjd eller glad, utan lycklig ända in i själen. Jag levde mitt i ett samhälle där människor såg varandra, där ursprungsbefolkningen och de sedan länge bofasta icke-ursprungsinvånarna levde sida vid sida. Det fanns en närvaro där som jag aldrig glömmer – ett lugn i naturen, i människorna, i mig själv. Jag minns ljuset, dofterna, hur bergen omslöt hela dalen och fick allt att kännas både stort och tryggt på samma gång.
Jag var och är kär i allt.
I platsen.
I människorna.
I friheten.
I livet.
Det slog mig imorse: ibland behöver man inte anstränga sig för att hitta stillheten. Ibland hittar stillheten oss, när hjärtat öppnar dörren till ett minne vi glömt att vi bar på.
Jag tror att jag ska plocka fram filmen från den tiden och se den igen. Inte för att fly från nuet, utan för att påminna mig om att den där versionen av mig fortfarande finns kvar. Den som känner livet så djupt att kärleken räcker till allt omkring mig.