Förr skrev man brev, inte sms.
Orden tog tid, och känslorna gömdes mellan raderna. Här är några minnen från den tiden – med ringar, fikainbjudningar och små symboler för Du och Jag
Tänk så mycket brev man fick förr i tiden.
Jag har sparat nästan alla. De var kanske inte sagolikt romantiska, men mellan raderna gick det ändå att ana att den som skrev var intresserad. Några brev var faktiskt riktigt romantiska också. Ja, jag säger då det.
Jag har till och med sparat flera halva ringar – troligen inköpta på EPA i början av 60-talet. Killarna brukade köpa en ring, dela den i två delar, behålla den ena och skicka den andra till mig – som en symbol för Du och Jag.
Texterna i breven kan förstås inte mäta sig med Johann Wolfgang von Goethes brevroman Den unge Werthers lidanden. Nej, killarna som skrev till mig var mer rakt på sak: ”Ska vi gå och fika?” De ville för allt i världen inte skriva om känslor. Jag har ofta undrat varför så många män är så rädda för att vara romantiska.
Jag minns särskilt ett drama när jag bodde i gamla Annedal här i Göteborg. En ung zigenarkille friade till mig och gav mig sin halva ring. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det – men jag behövde inte fundera länge. Samma kväll knackade det på köksdörren. Där stod pojkens pappa, som vänligt men bestämt bad att få tillbaka sin sons ringhalva. Han förklarade att de hade sina seder i familjen och att sonen inte hade tänkt på det.
Efter den händelsen behandlade familjen, som bodde bara en bit bort, mig som en vän. De var alltid oerhört vänliga och omtänksamma.
Ibland tar jag fram breven och ringarna igen. De doftar av en tid då man skrev långsamt, tänkte efter innan man formulerade sig – och där varje ord, varje liten symbol, faktiskt betydde något. Det är fint att påminnas om hur kärlek kunde se ut då.