En blogg av Brigitte Ranniger

Dag: 20 november 2025

Isrosor – naturens tysta kärleksbrev

Isrosorna låg utspridda över sjön som om natten själv hade blommat.
Varje kristall var en stilla viskning, en hemlighet frusen i ett ögonblick av kyla och ljus.

När solen steg och lät sina första strålar svepa över isen, glimmade rosorna till –
som om de vaknade, sträckte sig mot värmen, trots att de visste att deras liv var kort.

Det var som att naturen hade skickat ett kärleksbrev, skrivet i frost:
”Se hur vackert något kan vara, även om det bara varar en stund.”

Och där, mitt på den frusna sjön, kändes det plötsligt som om tid och hjärta stod stilla en sekund extra.
För att man inte skulle missa miraklet.

Före första advent – en bild, ett minne, en känsla

Nästa vecka är det första advent, och plötsligt väcks minnena. Jag tänker på en tid i början av 70-talet med pappersstjärnor i fönstren, mönstrade soffor och den speciella värmen som bara levande ljus kan ge. Det var åren då man gärna lekte med peruker, provade nya frisyrer och gjorde sig lite extra fin inför adventshelgen – en trend som kändes både modern och lekfull.

På bilden sitter jag vid ett festligt dukat bord: röd och vit rutig duk, apelsiner i en korg, ljus som brinner stilla. Allt är så tidstypiskt, och samtidigt så hemtrevligt. Ett enda adventsögonblick, fångat när livet var ungt och  förväntan låg som ett skimrande sken över rummet.

Jag minns den soffan så väl. Den var inte bara vacker med sitt tidstypiska mönster, utan också helt underbar att sitta i. Mjuk, omslutande och varm. Och den gick att sova i också — sådär på det där bekväma, självklara sättet som möbler från förr ofta hade. En soffa som både bar samtal, skratt och små tupplurar efter långsamma adventskvällar. Är faktiskt ganska så många som suttit i den nu när jag tänker efter hur det var på den tiden. 

Ett minne som fortfarande värmer – just när advent snart står för dörren igen om en vecka.