Ett av mina roligaste adventsminnen handlar om en julskinka — en stor sådan.
Det var första advent, hela byn firade och stämningen var hög nån gång på 70 talet. Min dåvarande man hade turen med sig den dagen och vann den största julskinkan jag någonsin sett. Han gick in i affären och fick lämna skinkan där inne så länge, för den behövde stå kall medan vi fortsatte firandet ute på torget.
Det var bara ett problem.
När firandet var över… var affären stängd.
Där stod vi och stirrade på den neddragna gallergrinden och insåg att vår nyvunna julskinka hade blivit inlåst som en sorts oväntad gäst i butiken. “Oh jösses”, minns jag att jag sa. Vad gör man?
Lyckligtvis kände han en som arbetade i affären — och efter några telefonsamtal och ett gott skratt dök hon upp och kunde rädda situationen. Med en nyckel, ett leende och en liten skakning på huvudet fick vi till slut ut vår ärofyllda skinka.
Och varje gång jag ser en julskinka vid advent numera tänker jag:
Lås aldrig in något som måste ätas.