Idag tog jag en promenad i Fiskebäck. Det blåste bara 6 m/s, men i nollgradig luft kändes det som något helt annat. Vinden bet i kinderna på det där välbekanta sättet som bara vintervinden gör. Det var som om kroppen kände igen den direkt och viskade: nu är vi där igen.
Höstvinden är annorlunda. Den är ofta mjukare, trots att den kan vara både stark och oberäknelig. Den sveper runt en, för med sig doften av fuktiga löv och jord och har ett slags vänlighet i sig – en vind som fortfarande bär värme från sommaren någonstans långt bak i sig.
Men vintervinden… den tvekar inte. Den är rak och klar. Den kommer från öppet hav och vet precis vart den ska. Den rensar luften, skär genom jackan och får kinderna att glöda. Och den väcker minnen. Inte bara av tidigare vintrar, utan av hela livet – från barndomens första snöfall till vuxenlivets kalla morgnar på väg till jobb, skola eller buss. Det är som om vintervinden bär ett eget arkiv av känslor med sig. När den träffar ansiktet känns allt på en gång: lek i snödrivor, julförväntan, frusna fingrar, varma kök, mörka eftermiddagar och ljusa vinterhimlar.
Promenaden i dag blev därför något av en markering. Höstens sista andetag mötte vintervindens första. Och där, mellan grått hav och klar luft, slog det mig hur tydligt kroppen känner skillnaden – och hur mycket som vaknar till liv i den där första riktiga vintervinden.
