Jag och min son flög från säve till skottland våren 2005. När jag betraktar bilden är det inte bara ögonen som minns – hela kroppen minns. Ljuset, luften, doften av sten och gräs, ljudet av vinden över kullarna, klirret från tekoppen i matsalen. Minnet sitter i sinnena, och när de väcks får kroppen samma lugna signaler som då.
Att spegla sig i bilden är inte att leva bakåt.
Det är att låta det goda fortsätta verka i nuet.
Och det fina är känslan jag får betyder att det är en del av mig. Den är inte förlorad. Den finns i mig, i kroppen, i hjärtat.