Under en resa till Lillooet i British Columbia väcktes frågor inom mig som jag aldrig tidigare formulerat. Vad innebär det egentligen att leva på mark som inte erkänns som ens egen, trots att ens folk alltid bott där? Och hur skiljer det sig – eller inte – från situationen i vårt eget nordliga Sápmi?

Lillooet ligger vackert mellan höga berg och slingrande floder, på traditionellt territorium för St’át’imc-folket. Reservaten som finns där i dag – som T’ít’qʼet First Nation – är bara en liten rest av vad som en gång var ett levande, fritt land för dessa folk. Det jag lärde mig var att marken är helig, inte för att någon religion säger det, utan för att den bär människors minne, kamp och rötter.

Jag trodde länge att ett ”indianreservat” var som en liten by, ett samhälle i staten. Men nu förstår jag att det ofta är tvärtom: staten är något som placerats runt omkring, och folket på marken har aldrig fått välja att vara med. Reservatet ägs formellt av staten, men det är bandet som förvaltar det. Ingen medlem äger mark privat – den fördelas efter beslut i bandrådet. Allt detta sker på land som aldrig sålts, aldrig överlåtits, men som staten tagit kontroll över.

Och ändå lever många med en känsla av att bo ”på nåder”. Inte för att de valt det, utan för att rättssystemet och historien fortfarande våndas med att erkänna urfolkens fulla rätt. Det fick mig att tänka på samerna här i Norden.

Också de har levt på sina marker långt innan landgränser och stater bildades. Också de har fått sina språk tystade, sin renskötsel reglerad, och sin mark dragits ifrån dem steg för steg. Och precis som i Kanada pågår kampen än i dag: för rätt till fiske, jakt, vatten, språk och att få bli lämnad ifred att vara sig själv – som folk.

Jag satt vid en eld utanför ett hus i T’ít’qʼet en kväll, och en äldre man sa till mig:

”Vi lever inte på nåder. Vi lever på minne. På motstånd. På löftet våra farfäder gav sina barn: Lämna aldrig landet, för landet lämnar aldrig oss.”

Det bar jag med mig hem. Mark kan ägas, mätas, stängas in på papper. Men tillhörighet kan bara ges av dem som minns, lever och försvarar jorden de står på.

Jag är bara en besökare. Men jag vet att det minsta jag kan göra är att lyssna, lära och aldrig glömma att vi står på någons mark.