Ibland ligger de där tysta, våra innersta drömmar. Som frön under snön, dolda men levande. De väntar bara på att vi ska våga lyssna igen.
Jag tror att drömmar aldrig riktigt försvinner. De kan blekna under vardagens rörelser, men de förblir en del av oss. De visar sig i små längtor — i ett fotografi som stannar kvar i tanken, i en doft som påminner om något vi ännu inte gjort, i känslan av att hjärtat drar åt ett visst håll.
Att plocka upp sina drömmar handlar inte alltid om att förändra livet stort. Det kan börja i det lilla — att skriva några rader, ta fram en gammal idé, våga tänka: “Tänk om jag ändå skulle…”.
För varje gång vi tillåter oss att känna efter, rör vi vid något äkta.
Kanske är det just där drömmen börjar leva igen — i ögonblicket då vi slutar tvivla och börjar lyssna.