Börjar först med vilka är det på bilden? 
När ni läst igenom vilka det är så är dom skapade med hjälp av Chat Gpt. Det är fantastiskt att vi kan få hjälp av Chat Gpt om allt som vi kanske vill belysa. Nu när vi närmar oss advent och jul så kan man ju inte undvika Viktor Rydberg och tomten. Läste i Wikipedia om något som berörde mig.  Han fick av sin mamma inpräntat i sig ”att man egentligen icke skall vara rädd för annat än att varda elak, att det egentligen icke finnes annan fara än den”. 

Då kan man ju då undra hur dom på bilden diskuterar ”elak” med kaffe på bordet och tänt ljus. Nu går vi in i dagens debatt.

Helena:
”Hörrni… varför är vissa människor så elaka? Jag såg en sån där kommentar på nätet idag – usch!”

Lars lutar sig lite fram, fingrar på koppens öra.
”Jag tror de mår dåligt själva,” säger han lågt.
”Det blåser nog där inne. Jag brukar gå åt sidan.”

Yvonne nickar mjukt.
”Elakhet är nästan alltid rädsla. Eller gamla sår som aldrig fått läka.”
Hon rör vid sitt glittrande örhänge, som om för att hämta styrka.
”Men det betyder inte att vi ska stå kvar och ta emot det.”

Erik skrockar torrt.
”Jag går hellre ut i skogen då. Granar är aldrig elaka.”
Alla skrattar.
”Men på riktigt – jag orkar inte slösa energi på såna.”

Margareta vänder händerna runt sin kopp, fundersam.
”Jag tänker ofta… vad är det som gjorde dem så här? Som en karaktär i en bok.”
Hon ler lite snett.
”Men elaka människor trivs när andra blir små. Det får man inte låta dem lyckas med.”

Jonas lutar sig mot bordet, ivrig som när han förklarar något i en föreläsning.
”All elakhet har en historia. Ingen blir sådan utan anledning.”
Han höjer ett finger.
”Men – vi måste ändå sätta gränser. Det är inte okej att skada andra.”

Helena nickar, mer allvarlig nu.
”Jag säger ifrån direkt. Punkt. Men sen kan jag förlåta.”
Hon ser runt på de andra.
”Jag vill inte bära runt på deras elakhet. Det är tungt nog.”

En stilla tystnad faller över bordet innan Yvonne mjukt säger:

”Vet ni… det viktigaste är väl att vi inte blir som dem. Att vi fortsätter vara snälla – men kloka.”

Lars lyfter sin kopp.
”Det håller jag med om.”

De andra följer efter, och sex koppar klingar försiktigt. 

Intressant upplagt gällande ämnet elak. Diskussionen går vidare till ”När människor recenserar andra”.

Helena:
”Jag kan bli så trött… på människor som hela tiden kommenterar hur andra ser ut. De sitter som hökögon och granskar varenda människa som går förbi.”

Erik nickar instämmande medan han rör om i sin kopp.
”Jag känner igen typen.
De som måste säga ‘titta på henne’ eller ‘vad har han på sig?’ hela tiden.
Jag undrar alltid vad det är de försöker gömma.”

Margareta drar filten runt sig och ser fundersam ut.
”Det är som om deras ögon aldrig vilar. Allt ska värderas.
Men jag tycker det är en form av elakhet… en sån där tyst sort som sätter sig som grus i själen.”

Yvonne lägger huvudet på sned, som om hon lyssnar på något större än samtalet.
”Jag tror sådana människor speglar sina egna rädslor,” säger hon mjukt.
”När de kommenterar någon annans utseende, så berättar de egentligen om sig själva. Om sin egen osäkerhet.
Men det gör ju inte skadan mindre.”

Jonas lutar sig fram med händerna knäppta.
”Historiskt sett har skvaller om utseende varit ett sätt att skapa hierarkier,” säger han.
”Man håller sig själv överst genom att peka ut andras ‘fel’.
Det är en gammal taktik – men fortfarande lika otrevlig.”

Lars har suttit tyst som han brukar. Han ser ner i bordet en stund innan han säger:
”När jag var kapten hade vi alltid någon ombord som pratade om folks utseende,” säger han lugnt.
”Det slutade aldrig bra.
Den sortens kommentarer skapar misstro.
Det gör människor vakna, nervösa.
Jag brukade säga: ‘Vi bedömer arbetsinsats, inte ansikten.’”

Helena skrattar kort men utan glädje.
”Tänk om fler tänkte så.
Jag har haft kollegor som satt och kommenterade passerande människor som om det vore underhållning.
Det är som att de tar sig rätten att bedöma världen.”

Margareta:
”Och det är giftigt. Inte bara för den som får höra det – utan för alla som sitter omkring.”

Erik:
”Ja, jag känner det fysiskt. Jag blir trött i hela kroppen när någon börjar prata så. Det drar ner energin i rummet.”

Yvonne:
”Jag tror att det vi kan göra är att markera vänligt men tydligt.
Säga: ‘Jag vill inte kommentera hur andra ser ut.’
Då slutar de. I alla fall i närheten av oss.”

Jonas:
”Och om de inte slutar – då vet man vad man behöver veta om dem.”

Lars höjer sin kopp och säger med låg men stadig röst:
”En människa som hela tiden granskar andra bär tungt inom sig.
Men vi behöver inte bära det tillsammans med dem.”

Alla nickar.
Det blir tyst en stund, men det är den sortens tystnad som känns sund och renande, som om något negativt just släppte taget.

Helena ler och säger:
”Här vid vårt bord pratar vi om annat.
Här ser vi människor – inte ytor.”