Isrosorna låg utspridda över sjön som om natten själv hade blommat.
Varje kristall var en stilla viskning, en hemlighet frusen i ett ögonblick av kyla och ljus.
När solen steg och lät sina första strålar svepa över isen, glimmade rosorna till –
som om de vaknade, sträckte sig mot värmen, trots att de visste att deras liv var kort.
Det var som att naturen hade skickat ett kärleksbrev, skrivet i frost:
”Se hur vackert något kan vara, även om det bara varar en stund.”
Och där, mitt på den frusna sjön, kändes det plötsligt som om tid och hjärta stod stilla en sekund extra.
För att man inte skulle missa miraklet.