Trots människans handlingar fortsätter världen att bära ljus.
Det befriar oss inte från ansvar – det påminner oss om det.

På Förintelsedagen som uppmärksammas idag blir ljuset nästan en motröst. Inte för att mildra det som hände – det går inte – utan för att stå där ändå. Orubbligt. Som ett tyst löfte om att minnet ska hållas levande, och att världen inte bara är mörker.

Solen kan inte trösta bort sorgen att något sådant hemskt har hänt och dom som upplevt det.
Men den kan påminna om ansvar:
att se, att minnas, att inte vända bort blicken.
Och kanske också om värdighet – att de som berövades allt ändå inte berövas vår hågkomst.