I Yellowstone National Park sprutar varmt vatten ur jorden i återkommande rytmer. Var där 2003. Såg Gejsrarna bygga upp tryck, släppa taget och vila – om och om igen. Old Faithful är så regelbunden att människor i generationer har stått och väntat, nästan som om de tagit jordens puls.
Det är inte samma tempo som ett mänskligt hjärta.
Men det är samma princip: uppbyggnad, frigörelse, vila.
På andra platser berättar människor att de känt något liknande när de söker vatten till en brunn – en svag dragning, en rytm, ibland beskriven som en puls. Vetenskapen talar om erfarenhet, intuition och kroppens känslighet. Upplevelsen finns ändå där, i kroppen.
Hos ursprungsfolk har detta aldrig varit märkligt.
Sitting Bull gick ofta barfota eller i tunna mockasiner. För honom var fötterna ett sätt att lyssna. Marken var inte död materia utan relation – vissa platser bar kraft, andra gjorde det inte.
När man ser allt detta tillsammans blir frågan mindre bokstavlig.
Kanske är jorden inte ett hjärta.
Men kanske är hjärtat vårt sätt att förstå jorden.
Vi lever själva i rytm. Vi andas. Vi pulserar.
Och ibland, om vi stannar upp,
kan vi ana att marken under oss gör detsamma.