Vi talar ofta om att vi lever i en tid som inte längre lyssnar till de äldre.
Men vad betyder det egentligen – att lyssna?
För mig blev det tydligt en dag för flera år sedan när jag spelade in en äldre kvinna som berättade om byn hon kom ifrån. Vi var flera som följde med henne till en plats som i dag bara består av ruiner. Det såg ut som om allt var borta. Men när hon började berätta blev marken levande igen.
Hon visste var husen hade stått.
Hon mindes vilka som bott där.
Hon stannade, pekade, letade efter ord – och fann dem igen.
Det var något särskilt med att höra henne berätta just där, på platsen. Inte som historia i en bok, utan som minne i kroppen. Och medan hon talade började också mina egna minnen vakna. För jag var faktiskt med. Jag hade varit där då. Inte i centrum, men som en del av sammanhanget.
Det slog mig hur mycket som bara finns kvar så länge någon kan berätta. Hur lätt det hade varit att gå förbi dessa ruiner utan att se något alls – om vi inte hade stannat upp och lyssnat.
Här var lyssnandet inte artigt.
Det var nödvändigt.
Jag kom att tänka på en tanke som tillskrivs Sitting Bull:
att ett folk som inte lyssnar till sina äldre inte vet vart det är på väg.
Det är en mening som stannar kvar. För det hon gjorde där, bland stenarna, var inte bara att minnas. Hon höll samman en plats, ett liv och en historia som annars hade varit förlorad. Hon visade att ruiner inte är tomma – de väntar på någon som kan tala dem till liv.
Kanske är det just detta vi håller på att förlora i vår tid. Inte respekten i ord, utan lyssnandet i handling. Förmågan att gå långsamt nog. Att låta någon minnas färdigt. Att förstå att erfarenhet inte är något som förbrukats, utan något som fördjupats.
När vi inte lyssnar till de äldre förlorar vi mer än berättelser.
Vi förlorar sammanhang.
Och ibland förlorar vi också riktningen framåt.