Jag minns det som i går, trots att det nu är många år sedan. Dagarnas snöande hade redan förvandlat markerna kring gården utanför Göteborg till ett vitt töcken, men den 18 november 1995 kom själva kulmen. Vinden vrålade runt husknutarna och kastade snön i virvlar åt alla håll. Man kunde inte ens avgöra från vilket håll ovädret kom – det bara yrde, bländande och obarmhärtigt. Snön drev ihop i enorma vallar, och varje steg utanför dörren blev en kamp.
Att öppna ytterdörren var ett projekt i sig; den trycktes igen av snön som packats i högar hela vägen upp mot farstukvisten. Och när man väl kom ut stod man i meterhög snö där varje rörelse blev tung och mödosam. Vägarna fanns inte längre, bara drivor.
Men stallet måste vi till. Hästarna väntade, och trots ovädret fick vi pulsa oss fram och skotta en gångstig — det tog timmar. Mycket hade frusit: vattenhinkar, dörrhaspar, till och med låsen. Vi bar in iskalla kärl och försökte tina vatten på vedspisen, både till hästarna och för att kunna koka en kopp kaffe. Allt kändes stelt, fruset och långsamt.
Det var en märklig känsla att vara isolerad i flera dagar. Ingen bil kunde ta sig fram, ingen kunde komma och ingen kunde åka. Bara vindens vinande och snön som tog över allt.
Samtidigt blev det tydligt hur olika förutsättningar alla hade. Flera på granngårdarna hade slängt ut sina gamla vedspisar bara något år tidigare — det hade blivit modernt att renovera bort dem. När elen gick blev deras hus iskalla på bara några timmar. Vi på gården var av någon märklig anledning de enda som hade ström kvar. Värmen från både vedspisen och elen gjorde att vårt hus blev en samlingspunkt i stormen.
Grannar kom genom snömassorna för att värma sig, få något varmt att dricka och ringa sina anhöriga. Det blev ett naturligt samarbete — vi hjälptes åt att se till att äldre som bodde ensamma hade det de behövde. Någon pulsade iväg med filtar, någon annan tog med varm mat, och vi tittade till dem som inte kunde ta sig ut i snön.
Mitt i allt kaos blev det en påminnelse om hur mycket en bygd kan betyda.
Och så fanns ändå en liten ljuspunkt i allt detta: tv:n fungerade. Jag satt där den 18 november och såg Prins Joachim i Danmark gifta sig med Alexandra Manley, just när stormen äntligen började mojna. (I dag är han gift med Marie Cavallier.)
Det var en märklig blandning av kaos, kyla och gemenskap — en snöstorm man aldrig glömmer.
