Det har regnat som bara den här i Göteborg idag liksom igår. TråkigtI Blev en tripp till Ikea. Mycket fint att titta på.
Mysigt också om man vill ha tips gällande jul så kan man lästa hur många julbloggar som helst när man kommer hem och går ut på internet. En populär är Underbara Clara.
Numera äter jag inte så ofta ute, utan njuter av att laga min egen mat.
Det finns nästan inget godare än hemlagat – och dessutom känns det skönt att ha koll på vad jag stoppar i mig.
Här är en av mina senaste favoriter: laxfärsfylld aubergine, enkel att göra och otroligt smakrik. Perfekt när man vill äta något som både är lätt, fräscht och mättande.
Förr skrev man brev, inte sms.
Orden tog tid, och känslorna gömdes mellan raderna. Här är några minnen från den tiden – med ringar, fikainbjudningar och små symboler för Du och Jag
Tänk så mycket brev man fick förr i tiden.
Jag har sparat nästan alla. De var kanske inte sagolikt romantiska, men mellan raderna gick det ändå att ana att den som skrev var intresserad. Några brev var faktiskt riktigt romantiska också. Ja, jag säger då det.
Jag har till och med sparat flera halva ringar – troligen inköpta på EPA i början av 60-talet. Killarna brukade köpa en ring, dela den i två delar, behålla den ena och skicka den andra till mig – som en symbol för Du och Jag.
Texterna i breven kan förstås inte mäta sig med Johann Wolfgang von Goethes brevroman Den unge Werthers lidanden. Nej, killarna som skrev till mig var mer rakt på sak: ”Ska vi gå och fika?” De ville för allt i världen inte skriva om känslor. Jag har ofta undrat varför så många män är så rädda för att vara romantiska.
Jag minns särskilt ett drama när jag bodde i gamla Annedal här i Göteborg. En ung zigenarkille friade till mig och gav mig sin halva ring. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det – men jag behövde inte fundera länge. Samma kväll knackade det på köksdörren. Där stod pojkens pappa, som vänligt men bestämt bad att få tillbaka sin sons ringhalva. Han förklarade att de hade sina seder i familjen och att sonen inte hade tänkt på det.
Efter den händelsen behandlade familjen, som bodde bara en bit bort, mig som en vän. De var alltid oerhört vänliga och omtänksamma.
Ibland tar jag fram breven och ringarna igen. De doftar av en tid då man skrev långsamt, tänkte efter innan man formulerade sig – och där varje ord, varje liten symbol, faktiskt betydde något. Det är fint att påminnas om hur kärlek kunde se ut då.
Varför firades det Mårtengåsafton igår den 10 november? Läs här.
Det som finns på bordet.
Helstekt mårtengås
Potatis
Grönkål / rödkål
Skysås
Plommon och äpplen runt gåsen
Skånsk äppelkaka (desserten)
Promenad, frisk luft, stilla vatten och en kopp kaffe efteråt. Precis vad jag behövde.
Jag har insett att upptäckter inte alltid handlar om stora resor — även om jag älskar dem.
Alaska, Montana, Bralorne, Sitka… ja, de har gett mig storslagna vyer och starka minnen.
Men ibland är det just i vardagen som de små upptäckterna händer.
När jag går genom Majorna, där gamla historier fortfarande verkar viska mellan husen, försöker jag se det som om jag passerade för första gången.
Det kan vara: hur morgonljuset träffar köksbordet, en ny färgton över älven eller ett oväntat med en människa som bär en historia.
Nyfikenhet gör livet mjukt.
Det kräver inte prestation. Bara närvaro.
I dag väljer jag att vara nyfiken på det lilla:
en doft, en ny tanke, ett ansikte jag inte sett förut.
Varje dag finns något att upptäcka.
Även hemma.
Även i det välbekanta.
Och kanske är det just där de största upptäckterna börjar — i viljan att se världen med nya ögon.
Rätt milt väder idag, Gick förbi Villa Belparc i slottskogen. Verkligen ett fint ställe. Klockan var strax efter 11 så dom hade precis öppnat och folk börjar komma för att hitta en bra plats.
En gråhuvad sparv (Emberiza spodocephala) ska ha setts i Fiskebäck igår, men vad jag vet finns ingen bild. Nyheten spred sig tydligen snabbt bland fågelskådare och i gryningen idag enligt vad en man berättade så stod det många på plats med kikare och tuber. När jag kom gående lite senare på förmiddagen hade ingen sett den ännu. Jag frågade en man med avancerad utrustning vad han spanade efter. Han berättade då att en sådan sparv setts där igår vilket ska vara mycket ovanligt.
Kollade upp sen gällande vad en sådan sparv gjorde här bort igenom i Göteborg.
Den här sparven borde egentligen från början varit på väg från Sibirien mot sitt vinterkvarter i Sydostasien. Men hårda vindar och felorientering under flyttningen kan göra att småfåglar hamnar helt fel. Den här individen verkar ha blåsts ur kurs och landat här för att vila och äta innan den fortsätter sin resa. Vart kan man undra. Den skulle ju inte klara vintern här iallafall.
Varför var så många fågelskådare så hoppfulla att möjligtvis kunna se den?
Arten hör hemma i Asien/Sibirien.
Den ska alltså inte alls vara här. Den häckar i Sibirien, Kina, Mongoliet och Japan. En individ som råkar hamna i Sverige är en sensation.
Nya eller sällsynta kryss.
Fågelskådare samlar observationer (“kryss”). En sån här fågel kan vara livskrysset för många – något de kanske aldrig får chansen att se igen.
Hotet om att den flyger vidare när som helst.
Den kan vara där en enda dag och försvinna. Därför åker folk snabbt – “twitching”.
Det sociala och adrenalinet.
För många är det lite av en jakt: tips kommer, telefonkedjor igång, folk kör till platsen och står med tubkikare och pratar med varandra.
Varför just fiskebäck?
Kustnära lägen (Fiskebäck, Välen, Hönö osv.) fungerar som “fångstområden” för trötta småfåglar som blåst ur kurs över havet.
Så här kan den ha sett ut. Akvarell med hjälp av Chat GPT.
