I dag, på Nikolaus namnsdag, går mina tankar bakåt i tiden – långt bortom min egen livslinje, till den första Ranniger (1696-1770) jag känner till på min morfars sida. Friedrich Nikolaus Ranniger. Det är något särskilt med att ett namn återkommer genom seklerna. När jag skriver ”Nikolaus” i dag känns det som om historien svarar.
Jag tänker ofta på hur lite vi egentligen vet om människorna bakom våra släktnamn. De levde sina liv utan att ana att någon flera hundra år senare skulle sitta i ett vintermörkt Sverige och undra över deras dagar. Och ändå – vissa detaljer har stannat kvar. Små pusselbitar som tillsammans antyder vilken sorts människa han kan ha varit.
Han tycks ha haft en rikt yrkesliv – en man som rörde sig i det administrativa och ekonomiska hjärtat av de holsteinska godsen på 1700-talet. Han var min ”5th great-grandfather” på min morfars sida.
Nikolaus var född i Eutin i Schleswig-Holstein som var ett administrativt centrum, och hans karriär visar en tydlig uppåtgående bana.
Domänenpächter i Koselau (1738) – vilket innebär att han arrenderade och drev ett större domän- eller kronogods, en uppgift som krävde både ekonomisk skicklighet och socialt förtroende.
Kammerassessor (1763, Eutin) – ett slags högt kvalificerad kammarkollega eller rådgivare inom förvaltningen.
Administrator des Bauhofes (1763, Eutin) – ansvarig för byggnads- och underhållsfrågor på furstbiskopens domäner.
Oberinspektor der Fideikommisgüter (1763, Eutin) – en ansvarsfull post med tillsyn över fideikommissens jord och ekonomi.
Kammerrat (1768, Eutin) – en förtroendepost i den högre civila förvaltningen.
Utöver detta hade han praktiska ledarroller som:
Pächter des Gutes in Mönch-Neverstorf.
Vogt auf dem Gut in Testorf.
Hans liv vittnar om en man med ordning och ett rykte som gjorde att han gång på gång anförtroddes större ansvar.
Det var alltså i just denna miljö – bland gods, jord, arrenden och förvaltningsbyggnader – som släkten Ranniger började ta den form som så småningom ledde fram till mitt egna släktgren.
Tänk att just den början lett till så många vägar, så många liv och så många platser. Släktens trådar har fortsatt att löpa genom århundradena – och de har inte hållit sig på en och samma plats.
Till Altenburg, där nya kapitel skrevs.
Till Australien, där andra fann sitt hem.
Till Brasilien, USA, Alaska och Kanada, där släktens namn kanske uttalats med nya accenter men burits med samma inre tyngd.
Till Sverige, där just min del av berättelsen skulle ta form.
Det är märkligt och samtidigt tryggt. Trots allt som skiljer oss åt – tid, språk, hav och öden – går det ändå en tråd från honom till mig. En liten strimma av historia som ännu lever, just därför att jag minns honom i dag.




















