Författare: admin (Sida 1 av 712)

Hallonhjärta i lättare tappning.
Samma form. Samma färg. Samma kärlek.
Men med mindre socker, mindre grädde och mer av det som känns friskt och snällt.
En tårta för Alla hjärtans dag – eller vilken dag som helst när man vill fira mjukt.

 Botten – mjuk och diskret

Ingredienser

• 2 ägg

• ¾ dl strösocker

• 1 tsk vaniljsocker

• ¾ dl vetemjöl

• ½ tsk bakpulver

• En liten nypa salt

Gör så här.
Vispa ägg och socker riktigt ljust och luftigt.
De torra ingredienserna blandas för sig och vänds försiktigt ner.

Smeten hälls i en hjärtform med bakplåtspapper i botten.
Bakas på 175°C i 15–18 minuter tills kakan är precis klar.

Låt botten svalna helt i formen.

 Hallonmousse – lätt, frisk och krämig

Ingredienser

• 250 g hallon (frysta eller färska)

• 1–2 msk socker eller sötningsmedel, efter smak

• 3 gelatinblad

• 2 dl lättkvarg

• 1 dl lättvispgrädde (15 %) eller mild yoghurt

Gör så här.
Gelatinbladen får ligga i kallt vatten.

Hallonen värms försiktigt med lite sötning tills de mjuknar.
Sila  bort kärnorna om man vill ha en extra len mousse, men det är inget måste.

De urkramade gelatinbladen rörs ner i den varma purén.
När hallonen svalnat till ljummen temperatur blandas de med kvargen.

Grädden vispas lätt och vänds försiktigt ner.
Moussen hälls över botten och får stå kallt i minst 2–3 timmar.

 Hallongelé – tunt, blankt och vackert

Ingredienser

• 1½ dl hallonsaft eller utspädd hallonpuré

• 1 gelatinblad

Gör så här.
Gelatinet blötläggs och löses i den varma saften.
När blandningen svalnat något hälls den försiktigt över den fasta moussen.

Tårtan får sedan stå kallt tills gelén har stelnat helt.

 Dekoration

• Färska hallon

• Ett par små maränger

• Några chokladhjärtan eller sockerpärlor

• Eventuellt lite mynta

Lite räcker långt.

 Näringsvärde (ungefärligt)

Baserat på lättkvarg (0,2–1 %), lättvispgrädde 15 %, reducerad sockermängd och 12 bitar:

Per bit: ca 145 kcal

• Kolhydrater: ca 14 g

• Protein: ca 6 g

• Fett: ca 6 g

Så vackert väder i starten av denna månad.
Till och med Karlatornet strålar i morgonljuset. Nu är det nya tag, nya steg och möjligheter. 

Önskar er alla en riktigt fin första februaridag.

Klockan är 16:50 här i Majorna och från mitt fönster ser jag månen (fullmåne imorgon den 1 februari) som ser blek och blyg ut så här i skymningen. Men har ändå sin stillsamma skönhet. Himlen dominerar bilden – mjukt blågrå med tunna, slöjliknande moln. Högt upp, något till höger, syns fullmånen, delvis dämpad av molnen så att den ser lite suddig och inbäddad ut, nästan som bakom tunt glas.

De här bilderna är tagna i slutet av 1960-talet på mig i köket på Hotel Ritz i Göteborg, inte långt från Centralstationen. Finns inte kvar längre,
Där arbetade jag som kallskänka i ett år– ung, noggrann och med en stark känsla för ordning och ansvar. Jag höll på med allt möjligt hela tiden

Jag minns hur viktigt det var att allt var rent, rätt placerat och klart. Hotellchefen brukade säga att de aldrig var rädda för inspektörer när jag var i tjänst. Det gjorde mig lite mallig – och väldigt stolt. Med all rätt, tycker jag i dag.

När jag ser de här bilderna väcks inte bara minnen av arbetet, utan av känslan: arbetsglädjen, yrkesstoltheten och tryggheten i att kunna sitt jobb.
Och något fint har hänt på senare tid. Nu, när jag varje dag lagar min egen mat för att nå min målvikt, kommer samma känsla tillbaka. Jag vill ha mer ordning, omtanke och närvaro – och ibland känna det nästan som att jag jobbar på Ritz igen, fast i mitt eget kök.

Roliga minnen. Viktiga minnen.
Och en påminnelse om vem jag är och alltid har varit. En som jobbat flera av olika jobb. Himla kul och lärorikt.

När jag tänker tillbaka på tiden då jag arbetade i köket så minns jag inte exakt vilken dag det var på bilderna – men det var antagligen ett morgonpass eller ett eftermiddagspass.

Morgonpassen började tidigt. Redan klockan sex var man på plats. Då kokade jag gröt, ägg och förberedde frukosten innan kocken kom. Hotellet hade många våningar – jag vill minnas sex eller sju – och ibland ringde det från någon av dem. En gäst eller flera  ville ha frukost upp på rummet.

Jag gjorde i ordning brickan och ställde in den i den lilla mathissen i köket. Hissen gick upp till rätt våning, där personalen som arbetade där tog över och levererade frukosten vidare till gästen/gästerna. Det kändes både effektivt och högtidligt på något sätt – allt hade sin ordning.

Ibland gjorde jag majonnäs. Räksmörgåsar var mycket populära, så allt behövde vara väl förberett. Räkor, bröd, tillbehör – allt skulle finnas färdigt och lätt tillgängligt i det stora kylskåpet. Då gick arbetet smidigt, även när tempot var högt.

När jag skriver detta känner jag hur tydligt jag minns känslan: struktur, ansvar och arbetsglädje. Och kanske är det därför det känns så bekant nu, när jag varje dag lagar min egen mat med samma omsorg. På sitt sätt jobbar jag fortfarande på Ritz – fast hemma i mitt eget kök.

Idag är det iskyla – den där fuktiga, genomträngande kylan som går rakt igenom hus, kläder och humör, oavsett vad termometern påstår.

Att det bara är –3 °C ute lurar hjärnan. Med 6 m/s vind och fuktig havsluft känns det snarare som –8 till –10, och kroppen reagerar därefter.

Härinne känns golven som kylplattor och väggarna strålar kyla. Trots att termometern visar 20 grader fryser man inifrån, inte bara om händerna. Jag vill inte vara gnällig, men det är skitjobbigt. Kalla golv gör att hela kroppen tappar värmen.

Men någonstans vet jag också att det vänder. Vinden mojnar, kylan släpper taget, och kroppen minns hur det är att vara varm igen.

Vi talar ofta om att vi lever i en tid som inte längre lyssnar till de äldre.
Men vad betyder det egentligen – att lyssna?

För mig blev det tydligt en dag för flera år sedan när jag spelade in en äldre kvinna som berättade om byn hon kom ifrån. Vi var flera som följde med henne till en plats som i dag bara består av ruiner. Det såg ut som om allt var borta. Men när hon började berätta blev marken levande igen.

Hon visste var husen hade stått.
Hon mindes vilka som bott där.
Hon stannade, pekade, letade efter ord – och fann dem igen.

Det var något särskilt med att höra henne berätta just där, på platsen. Inte som historia i en bok, utan som minne i kroppen. Och medan hon talade började också mina egna minnen vakna. För jag var faktiskt med. Jag hade varit där då. Inte i centrum, men som en del av sammanhanget.

Det slog mig hur mycket som bara finns kvar så länge någon kan berätta. Hur lätt det hade varit att gå förbi dessa ruiner utan att se något alls – om vi inte hade stannat upp och lyssnat.

Här var lyssnandet inte artigt.
Det var nödvändigt.

Jag kom att tänka på en tanke som tillskrivs Sitting Bull:
att ett folk som inte lyssnar till sina äldre inte vet vart det är på väg.

Det är en mening som stannar kvar. För det hon gjorde där, bland stenarna, var inte bara att minnas. Hon höll samman en plats, ett liv och en historia som annars hade varit förlorad. Hon visade att ruiner inte är tomma – de väntar på någon som kan tala dem till liv.

Kanske är det just detta vi håller på att förlora i vår tid. Inte respekten i ord, utan lyssnandet i handling. Förmågan att gå långsamt nog. Att låta någon minnas färdigt. Att förstå att erfarenhet inte är något som förbrukats, utan något som fördjupats.

När vi inte lyssnar till de äldre förlorar vi mer än berättelser.
Vi förlorar sammanhang.
Och ibland förlorar vi också riktningen framåt.