Författare: admin (Sida 1 av 699)

I kväll är det fullmåne, men himlen blir nog molnig.
Då är det fint att lyssna på Beethoven och Månskenssonaten i stället –
månskenet finns där ändå.

Månskenssonaten – fakta
Beethovens Pianosonat nr 14 i ciss-moll, op. 27 nr 2 skrevs år 1801 i Wien och dedicerades hans elev Giulietta Guicciardi. Beethoven kallade den ”Sonata quasi una fantasia” – en sonat som ska spelas fritt, nästan som en fantasi.
Namnet ”Månskenssonaten” kom först efter hans död, när poeten Ludwig Rellstab tyckte att musiken lät som månsken över en stilla sjö.

Tidigt i morse vaknade jag av fågelsång. De satt där ute i träden och sjöng, som om de ville tala om att dagen redan var igång. Det var ett oväntat lugn mitt i allt som snurrat inom mig den senaste tiden. 

Jag tänkte att jag borde meditera. Det brukar hjälpa. Men innan jag ens hann sätta mig ner, kom ett minne upp till ytan – helt oväntat och kristallklart.

Plötsligt var jag tillbaka i Lillooet i Kanada, där jag bodde i två månader år 2005.

Jag minns hur lycklig jag var. Inte bara nöjd eller glad, utan lycklig ända in i själen. Jag levde mitt i ett samhälle där människor såg varandra, där ursprungsbefolkningen och de sedan länge bofasta icke-ursprungsinvånarna levde sida vid sida. Det fanns en närvaro där som jag aldrig glömmer – ett lugn i naturen, i människorna, i mig själv. Jag minns ljuset, dofterna, hur bergen omslöt hela dalen och fick allt att kännas både stort och tryggt på samma gång.

Jag var och är kär i allt.
I platsen.
I människorna.
I friheten.
I livet.

Det slog mig imorse: ibland behöver man inte anstränga sig för att hitta stillheten. Ibland hittar stillheten oss, när hjärtat öppnar dörren till ett minne vi glömt att vi bar på.

Jag tror att jag ska plocka fram filmen från den tiden och se den igen. Inte för att fly från nuet, utan för att påminna mig om att den där versionen av mig fortfarande finns kvar. Den som känner livet så djupt att kärleken räcker till allt omkring mig.

En kafkahistoria i vindens namn

Ingress:
Vindkraften presenteras som en klimaträddare. Men för många som bor nära planerade vindkraftsparker blir processen något helt annat: en byråkratisk labyrint utan insyn och utan logik. Det som skulle vara en lösning riskerar att bli ett fördärv — för naturen och för människorna som bor där.

Vindkraften marknadsförs som framtiden. Men processen runt etableringen liknar allt mer en kafkahistoria — där människors oro för natur och livsmiljö försvinner i oändliga utredningar. Kallelser, remisser och möten hopar sig. När de boende försöker förstå vad som händer möts de av tystnad eller motsägelsefulla besked. Och när allt verkar avgjort kan kommunen ändå ändra sig i sista stund.

Resultatet?
Höga turbiner dominerar landskapet, skuggor och blinkande ljus påverkar boendemiljön och djurlivet förändras. Efter 20–25 år är livslängden över — men fundamenten i marken ligger kvar.

Vindkraften skulle vara en räddning.
I stället kan den bli ett fördärv — för naturen, för människorna och för tilliten till processen.

Vad tänker du — är vindkraft räddningen, eller riskerar vi att förstöra mer än vi vinner?

Att vara helt där du är –
se ljuset, höra tystnaden,
och låta måndagen få kännas på riktigt.

I dag lagade jag Nasi Goreng – en indonesisk rätt som också är mycket omtyckt i Holland, där den har blivit en del av vardagsmaten. Doften av stekt ris, grönsaker och ett nystekt vändstekt ägg fyllde mitt kök. 

Jag tog vad jag hade hemma: kallt ris från gårdagen, lite skinka i små tärningar, majs, ärtor, morot och purjolök. Allt fick snabbt mötas i stekpannan, och över det lade jag ett ägg som precis fått krispig kant. Jag kryddade med lite curry, vitlök, soja och en nypa chili för att få fram den där varma, fylliga smaken som hör Nasi Goreng till.

Det blev både mättande och gott – men framför allt en sådan där rätt som känns trivsam. 

Klockan var tre när ljuset plötsligt förändrades. Efter en dag av tunga moln bröt solen igenom, och Masthuggskyrkan lyste som av koppar och guld. Taken glödde, himlen mörknade bakom, och allt fick ett stilla skimmer av höst och dramatik.

Jag stod vid köksfönstret och tänkte hur vackert det är när ljuset hittar vägen.

En härlig och stilla start på alla helgons dag här i Göteborg – solen skiner denna morgon och luften är klar. I eftermiddag har vi bokat bord för oss tio närmaste: fem vuxna och fem barn. Vi ska samlas kring maten på en restaurang där barnen också kan leka på sitt eget lilla ställe. Sedan åker vi tillsammans till kyrkogården för att lägga kransar och tända ljus – en stund av värme, gemenskap och minnen.

I Lillooet, där bergen möter floden och kvällsluften doftar av tall och rök från vedeldning, tänds pumpor i fönstren när mörkret faller. Här firas Halloween med hjärta, gemenskap och en glimt av nordlig magi.

Jag har själv besökt Lillooet flera gånger och tycker mycket om den lilla staden vid Fraserfloden, omgiven av berg och glittrande höstljus. Där finns en särskild stillhet — men också en fin känsla av gemenskap när något ska firas. Halloween är inget undantag.

I år, den 31 oktober 2025, bjuder Lillooet på en rad evenemang som visar hur en liten stad kan lysa upp mörkret med både fantasi och värme.

🕐 Evenemangen i korthet:

• Baby & Tot Halloween Party (11:00–12:00) – Mysig förmiddag på biblioteket för de allra yngsta med föräldrar.

• Halloween Spookapalooza (16:00–20:00) – Kostymparad, pumpatävling, spel och film på Lillooet Recreation Centre, arrangerat av Lillooet Area Library Association.

• 2nd Annual Halloween Bash (från kl. 18:00) – Festlig kväll på Royal Canadian Legion Branch 66 med musik och maskerad.

• SofaKing Halloween at The Reynolds Hotel (19:00–22:00) – Musik, kostymer och skratt på klassiska The Reynolds Hotel & Pub på Main Street.

  🎆 Det blir en kväll fylld av ljus, skratt och förväntan – allt inramat av de snöklädda berg som vakar över Lillooet.

ℹ️ Källor:
Lillooet Area Library Association
Royal Canadian Legion Branch 66 (Instagram)
The Reynolds Hotel

Observera att tider och detaljer kan ändras i sista stund. Kolla gärna arrangörernas sidor för senaste information.

Jag minns hur jag öppnade dörren den morgonen. Luften var stilla, nästan helig. Frost låg som silver över åkern och dimman rörde sig långsamt, som om den andades. Solen var ännu låg, men dess ljus sökte sig försiktigt fram mellan träden och färgade himlen i guld och rosatoner.

Jag stod där en stund, alldeles stilla. Det var något i luften, något som inte bara var kyla och ljus. Det kändes som om älvorna dansade där ute — små rörelser i dimman, glimtar i frostens kristaller. Inga ljud, bara världen som vaknade, långsamt och varsamt.

Jag tog några bilder, men visste redan då att kameran inte kunde fånga det verkliga. För det var inte bara morgonljuset jag såg, utan själva ögonblicket när dagen blev till. Och där, i tystnaden över Klåddegärde, tänkte jag att kanske är det så sagor föds — ur ett enda andetag mellan natt och dag.

Eftertanke

En rörelse i diset blir till en älvas dans, en solstråle till en hand som rör vid marken. Kanske är det naturens sätt att tala till oss, att påminna om allt det vi inte kan mäta, bara ana.

Ibland ligger de där tysta, våra innersta drömmar. Som frön under snön, dolda men levande. De väntar bara på att vi ska våga lyssna igen.

Jag tror att drömmar aldrig riktigt försvinner. De kan blekna under vardagens rörelser, men de förblir en del av oss. De visar sig i små längtor — i ett fotografi som stannar kvar i tanken, i en doft som påminner om något vi ännu inte gjort, i känslan av att hjärtat drar åt ett visst håll.

Att plocka upp sina drömmar handlar inte alltid om att förändra livet stort. Det kan börja i det lilla — att skriva några rader, ta fram en gammal idé, våga tänka: “Tänk om jag ändå skulle…”.

För varje gång vi tillåter oss att känna efter, rör vi vid något äkta.
Kanske är det just där drömmen börjar leva igen — i ögonblicket då vi slutar tvivla och börjar lyssna.