Författare: admin (Sida 2 av 701)

Så här långt har det kommit med  installationen i köket i Klåddegärde – stommar, luckor och köksö är på plats.

Golvet är lagt – ljus träton som värmer upp hela rummet och samspelar fint med den gröna färgen.

Taket är vitt med panel och infällda spotlights, och det hänger eldragning ned där taklampan kommer att placeras ovanför köksön.

Längs väggarna syns några öppningar där maskiner och detaljer troligen snart ska in (diskmaskin, spis eller kyl).

Fönstret och glasdörren i väggen ger ljus och charm – de gör att det känns som ett gammalt hus med själ, fast i ny tappning.

Tidigare inlägg om gården i Klåddegärde

Klockan är 16:55 och kvällen har just lagt sig över Majorna.
Mellan molnslöjorna stiger månen upp – inte längre full, men fortfarande stark nog att måla himlen i varmt gyllene ljus. Masthuggskyrkan står som en trygg siluett i skymningen, och stadens lampor tänds en efter en. Tyvärr så skymde molnen månen efter en stund.

Igår var det fullmåne, men då gömde sig ljuset bakom tunga moln.
Ikväll fick jag ett ögonblick. Ett stilla, oväntat ljusspel precis utanför mitt fönster.

Det finns stunder då man inte behöver mer än så här:
en måne, en stad, en tyst minut.

Viljan att lysa – både för sig själv och för andra.

Det är ett ord för den där inre glöden som gör att vi försöker, även när dagarna är grå. Att ha lysvilja betyder inte att allt måste vara perfekt, bara att du bär en liten gnista som fortsätter framåt.

Ha en dag fylld av ljus.

I kväll är det fullmåne, men himlen blir nog molnig.
Då är det fint att lyssna på Beethoven och Månskenssonaten i stället –
månskenet finns där ändå.

Månskenssonaten – fakta
Beethovens Pianosonat nr 14 i ciss-moll, op. 27 nr 2 skrevs år 1801 i Wien och dedicerades hans elev Giulietta Guicciardi. Beethoven kallade den ”Sonata quasi una fantasia” – en sonat som ska spelas fritt, nästan som en fantasi.
Namnet ”Månskenssonaten” kom först efter hans död, när poeten Ludwig Rellstab tyckte att musiken lät som månsken över en stilla sjö.

Tidigt i morse vaknade jag av fågelkvitter. De satt där ute i träden, som om de ville tala om att dagen redan var igång. Det var ett oväntat lugn mitt i allt som snurrat inom mig den senaste tiden. 

Jag tänkte att jag borde meditera. Det brukar hjälpa. Men innan jag ens hann sätta mig ner, kom ett minne upp till ytan – helt oväntat och kristallklart.

Plötsligt var jag tillbaka i Lillooet i Kanada, där jag bodde i två månader år 2005.

Jag minns hur lycklig jag var. Inte bara nöjd eller glad, utan lycklig ända in i själen. Jag levde mitt i ett samhälle där människor såg varandra, där ursprungsbefolkningen och de sedan länge bofasta icke-ursprungsinvånarna levde sida vid sida. Det fanns en närvaro där som jag aldrig glömmer – ett lugn i naturen, i människorna, i mig själv. Jag minns ljuset, dofterna, hur bergen omslöt hela dalen och fick allt att kännas både stort och tryggt på samma gång.

Jag var och är kär i allt.
I platsen.
I människorna.
I friheten.
I livet.

Det slog mig imorse: ibland behöver man inte anstränga sig för att hitta stillheten. Ibland hittar stillheten oss, när hjärtat öppnar dörren till ett minne vi glömt att vi bar på.

Jag tror att jag ska plocka fram filmen från den tiden och se den igen. Inte för att fly från nuet, utan för att påminna mig om att den där versionen av mig fortfarande finns kvar. Den som känner livet så djupt att kärleken räcker till allt omkring mig.

En kafkahistoria i vindens namn

Ingress:
Vindkraften presenteras som en klimaträddare. Men för många som bor nära planerade vindkraftsparker blir processen något helt annat: en byråkratisk labyrint utan insyn och utan logik. Det som skulle vara en lösning riskerar att bli ett fördärv — för naturen och för människorna som bor där.

Vindkraften marknadsförs som framtiden. Men processen runt etableringen liknar allt mer en kafkahistoria — där människors oro för natur och livsmiljö försvinner i oändliga utredningar. Kallelser, remisser och möten hopar sig. När de boende försöker förstå vad som händer möts de av tystnad eller motsägelsefulla besked. Och när allt verkar avgjort kan kommunen ändå ändra sig i sista stund.

Resultatet?
Höga turbiner dominerar landskapet, skuggor och blinkande ljus påverkar boendemiljön och djurlivet förändras. Efter 20–25 år är livslängden över — men fundamenten i marken ligger kvar.

Vindkraften skulle vara en räddning.
I stället kan den bli ett fördärv — för naturen, för människorna och för tilliten till processen.

Vad tänker du — är vindkraft räddningen, eller riskerar vi att förstöra mer än vi vinner?

Att vara helt där du är –
se ljuset, höra tystnaden,
och låta måndagen få kännas på riktigt.

I dag lagade jag Nasi Goreng – en indonesisk rätt som också är mycket omtyckt i Holland, där den har blivit en del av vardagsmaten. Doften av stekt ris, grönsaker och ett nystekt vändstekt ägg fyllde mitt kök. 

Jag tog vad jag hade hemma: kallt ris från gårdagen, lite skinka i små tärningar, majs, ärtor, morot och purjolök. Allt fick snabbt mötas i stekpannan, och över det lade jag ett ägg som precis fått krispig kant. Jag kryddade med lite curry, vitlök, soja och en nypa chili för att få fram den där varma, fylliga smaken som hör Nasi Goreng till.

Det blev både mättande och gott – men framför allt en sådan där rätt som känns trivsam. 

Klockan var tre när ljuset plötsligt förändrades. Efter en dag av tunga moln bröt solen igenom, och Masthuggskyrkan lyste som av koppar och guld. Taken glödde, himlen mörknade bakom, och allt fick ett stilla skimmer av höst och dramatik.

Jag stod vid köksfönstret och tänkte hur vackert det är när ljuset hittar vägen.