Minns när jag satt i svetthyddan (bilden). Kom när du ser röken
vid floden! – sa indiankvinnan i Kanada. Såg ingen rök men körde dit ändå.
Hon hade inte tänt elden ännu för det handlar mycket om andlighet.
Vi lider av tidspress till skillnad mot indianer som har
annat tidsbegrepp (tack och lov). Att stå barfota i den morgonfuktiga
skogen – med sju indiankvinnor – ja kan man komma närmare naturen?
Visst blev fötterna lite smutsiga av jorden men vem bryr sig.
När jag ser bilden så minns jag doften av speciellt enris.
Under ceremonin hade jag en vit kjol och linne som var totalt dyblöta
av svett efter healingen. När jag kom tillbaka till motellet så kunde jag inte annat
att le när jag plockade upp de blöta, jordsmutsiga kläderna.
Satt barr överallt och luktade barr så dom kläderna hamnade
i soporna och fick sällskap med all negativ energi jag burit på.
Healing går ut på att förlåta sig själv för de tankar och känslor som man
sårar sig själv med. Skicka skulden dit där den hör hemma.
Minns när jag kröp in i hyddan första gången på bara knän
och letade efter en enda strimma ljus i det totala mörkret som ska symbolisera
moder jords livmoder. Det var totalt kolsvart – inte ens ett litet glöd.
Andades in lite medicinvatten på elden som lyste
upp några sekunder.
Är jag en sökare? Ja kanske. Är inte vi alla det mer eller mindre?
Tänkte just på vinden när jag tog dagens morgonpromenad här i Göteborg.
Var mitt uppe i synen av hur vinden tog tag i några rosenblad som
låg på backen då jag hörde en mobiltelefon. En smått stressad man gick förbi mig
och verkade av samtalet att döma ha väldigt bråttom. Var det en sökare?
Och isåfall vad? Lite att filosofera om eller hur?
Ibland grubblar jag över hur det kan komma sig att dom
indianerna jag träffat i Kanada trots problem ibland i
reservaten ler så gott? Är det den underbara naturen som healar
eller deras attityd mot andra? Attityder uppkommer av
värderingar i samhället. På något så sätt som jag upplevt
så uppstår harmoni av indianernas värderingar.
Önskar alla en fin dag.
