Författare: admin (Sida 26 av 701)

Under en resa till Lillooet i British Columbia väcktes frågor inom mig som jag aldrig tidigare formulerat. Vad innebär det egentligen att leva på mark som inte erkänns som ens egen, trots att ens folk alltid bott där? Och hur skiljer det sig – eller inte – från situationen i vårt eget nordliga Sápmi?

Lillooet ligger vackert mellan höga berg och slingrande floder, på traditionellt territorium för St’át’imc-folket. Reservaten som finns där i dag – som T’ít’qʼet First Nation – är bara en liten rest av vad som en gång var ett levande, fritt land för dessa folk. Det jag lärde mig var att marken är helig, inte för att någon religion säger det, utan för att den bär människors minne, kamp och rötter.

Jag trodde länge att ett ”indianreservat” var som en liten by, ett samhälle i staten. Men nu förstår jag att det ofta är tvärtom: staten är något som placerats runt omkring, och folket på marken har aldrig fått välja att vara med. Reservatet ägs formellt av staten, men det är bandet som förvaltar det. Ingen medlem äger mark privat – den fördelas efter beslut i bandrådet. Allt detta sker på land som aldrig sålts, aldrig överlåtits, men som staten tagit kontroll över.

Och ändå lever många med en känsla av att bo ”på nåder”. Inte för att de valt det, utan för att rättssystemet och historien fortfarande våndas med att erkänna urfolkens fulla rätt. Det fick mig att tänka på samerna här i Norden.

Också de har levt på sina marker långt innan landgränser och stater bildades. Också de har fått sina språk tystade, sin renskötsel reglerad, och sin mark dragits ifrån dem steg för steg. Och precis som i Kanada pågår kampen än i dag: för rätt till fiske, jakt, vatten, språk och att få bli lämnad ifred att vara sig själv – som folk.

Jag satt vid en eld utanför ett hus i T’ít’qʼet en kväll, och en äldre man sa till mig:

”Vi lever inte på nåder. Vi lever på minne. På motstånd. På löftet våra farfäder gav sina barn: Lämna aldrig landet, för landet lämnar aldrig oss.”

Det bar jag med mig hem. Mark kan ägas, mätas, stängas in på papper. Men tillhörighet kan bara ges av dem som minns, lever och försvarar jorden de står på.

Jag är bara en besökare. Men jag vet att det minsta jag kan göra är att lyssna, lära och aldrig glömma att vi står på någons mark.

Vi tror att framgång inte bara handlar om att tänka smart – utan om att tänka olika.

När människor med olika idéer, erfarenheter, intressen och bakgrunder möts på en arbetsplats, händer något. Nya tankar föds, perspektiv breddas, och det vi skapar tillsammans blir större än vad någon av oss kunnat göra ensam.

Det kräver mod och lyhördhet att välkomna olikheter, men det är just i den mångfalden som verklig styrka växer fram. Inte trots våra olikheter – utan tack vare dem.

Jag minns en gång då detta blev tydligt för mig. Vi var en grupp människor från olika länder, med olika språk och bakgrunder, som skulle lösa en uppgift tillsammans. I början var det trevande, men när vi började lyssna på riktigt föll allt på plats. Ingen satt på hela lösningen – men tillsammans såg vi något större.

Det blev en påminnelse jag bär med mig: mångfald är inte ett mål i sig. Det är ett levande sätt att arbeta, tänka – och vara människa 🫶

Hundkäxen — så vanlig, men så skir och vacker — är ett sommartecken att älska. I Slottskogen bjuder den just nu på en stillsam fest för både bin, fjärilar och förbipasserande människor med ögonen öppna för naturens poesi.

Klicka här så kan du läsa om hela resan

Det är tidig morgon på gården i Klåddegärde. Solen har just klivit över trädtopparna och kastar sitt första ljus över ängarna. Luften är klar, men vinden är ovanligt kraftig – den sveper in från nordost, rör i trädkronorna och får lönnarnas blad att dansa.

Jag öppnar dörren och möts av suset. Ett sådant där djupt, ihållande ljud som bara uppstår när vinden tar sig fram genom gammal lövskog. Den känns mot kinden, fräsch och nästan lite salt, som om den burit med sig något långt ifrån. Ändå är det något rofyllt över den – som om hela landskapet andas tillsammans med vindens rytm.

Långt borta i gläntan rör sig något. Två rådjur, försiktigt, vaksamt – men ändå hemma här. De verkar inte störas av vinden. Kanske är det vi människor som märker sådant mest. För djuren är detta bara ännu en morgon i maj.

Tog en tripp idag till Töllsjön. Den gyllene sanden, den spegelblanka sjön och de mörka molnen över skogen skapar en nästan högtidlig stämning. Sommaren känns nära, trots det dramatiska himlavalvet.

Fikade. Hade med mig termos med kaffe, macka med ost och en chokladbit. Allt smakar lite bättre när man blickar ut över vattnet och hör vassens prassel i vinden. 

Kikade upp mot himlens skådespel. Molnen tornade upp sig över sjön.
 Ljus och mörker blandas i ett landskap där stillheten råder, men där himlen berättar en egen dramatisk historia. Tänkte att snart får jag väl gå till bilen innan det börjar regna.

En stilla stund bland kackel och kvitter

Idag tog jag med lunchen ut till bordet på altanen. Det blev en färgstark sallad med grönsaker, lite kyckling och ett kokt ägg – enkel mat som smakar extra gott i frisk luft.

Runt omkring mig hör jag hönsen kackla och tuppen gala. Fåglarna kvittrar i träden, som om de också ville vara med och fira att sommaren är här.

Det är i sådana här stunder jag känner mig riktigt hemma. Naturens ljud, dofterna, lugnet. Allt som behövs är en tallrik mat, ett träbord och tiden att sitta ner och njuta av några dagar hemma på gården

Tog dom här bilderna redan kl. 05:00 hemma på gården nu på morgonen. Jag hoppades fånga soluppgången, men molnen låg tjocka över himlen. Det blev ändå en stilla och vacker morgon med grusvägen, åkern och den gamla stenmurens gröna inramning. Tyst och fridfullt – en typisk försommarmorgon på landet.

Solen bröt fortfarande igenom, stickande vass mellan skuggorna.
Det var som om åkern höll andan och landskapet bakom.
Ska det bli regn, åska eller bara en stilla övergång mot eftermiddagen?
En stund av väntan denna fredag kl 13:30.

En stilla morgon på gården med doften av nybryggt kaffe, grönt som växer i fönstret och fågelsång utanför. Små stunder av ro mitt i vardagen.

Solen värmer över åkern och skogen står nyklädd i grönt. Fick höra att två lösa kor rört sig i trakten – nu håller jag ett extra öga så de inte kliver in här och mumsar i det späda gräset på åkern.

Renoveringen i ett av husen går vidare i lugn takt. Nya lister, fönsterrenovering och lite kärlek till träfasaden – det tar tid, men varje steg gör huset lite vackrare och mer levande.