Nu är snart alla julgrejer bortplockade och nästa firande
blir tulpanens dag måndagen den 15 januari.
Författare: admin (Sida 313 av 680)
Det är ju väldigt på tapeten nu att låta sig
tämjas för att bli en lyckligare människa. Du ska
göra det och det och du ska se ut som som den som
tämjer dig tycker passar dig bäst. Även om du älskar
din långa lockiga hår så kanske coachen tycker du ska
klippa dig kort för att ett sådant hår skulle vara lättare att
hantera och att många skulle tycka du ser snyggare ut. Du ska
äta exakt rätt man och umgås med rätt personer.
Men vem vill bli dresserad och kuvad för att passa in
i en mall? Och hur ska man hantera om
hårt arbete inte gav lyckokänslan utan istället gick åt helvete
tack vare att man inte kan bli tämjd. Alla ska väl ha
makt över sitt eget liv eller?
Stackars oss människor. Livet handlar väl inte bara om att vara
snäll, foglig med mantrat att prestera maximalt till
sitt yttersta.
Se till att inte bli någons byte som inte
släpper taget om du känner att något känns fel.
Ta istället reda på varför den
är så angelägen att förändra ditt liv.
Hej! Hur har ni det denna tisdags eftermiddag?
Jag själv har det bra förutom att det är tärande
att inte lyckas översätta tyska böcker till svenska på rätt sätt.
Det handlar om godset i Thuringen.
Min morfars mamma Vera och hennes syster ärvde
godset antagligen 1910/1911. Vera var då 49 år (född 1862).
Vera gifte sig med min morfars pappa 1883. Min morfar
föddes 1887.
Vera och hennes syster bestämde sig för att arrendera ut godset.
Arrendator var på godset från 1911-1935. Hur skötte han godset?
Jag läser en bok som är skriven av nästa arrendator som
tog över godset 1935. Jag läser även alla anteckningar från 1935 då
min morfar var den andra ägaren av godset eftersom hans mamma
Vera gick bort 1926. Konversationen gick emellan min
morfar, hans mormors syster samt den eventuella nye arrendatorn
som bara var 27 år. Den som skulle lämna arrendet var 76 år och
det var han inte glad över.
Jag har också läst att min morfar och hans mammas syster
ville sälja godset men den unge 27 åringen hade inte dom pengarna
att köpa godset så han låg enträget på att få arrendera istället.
Egentligen borde godsets sålts 1935 med tanke på allt som
hände under andra världskriget och dels när andra världskriget
var slut och thuringen hamnade i DDR.
Det jag bl a tycker är intressant är att den man som tog över
godset 1935 hade varit lärling på godset då han bara var 16 år. Det
fanns ju inte mycket jobb att söka förutom på större lantbruk. Han stannade
inte så länge utan utbildade sig och hamnade senare på ett riddargods.
På något sätt så var det hans dröm att arrendera vårt familjegods och
så blev det. Han har skrivit väldigt detaljrikt om sitt liv och karaktär-
beskrivningar om folk han träffade och och umgicks med. Han hade också använt
sig av lärlingar som fick bo på godset.
Amerikansk ostkaka 8 port
Det här behöver du
2 ½ dl mellan grädde
½ msk marzanpulver
3 ägg
100-125 g Philadelphiaost
½ dl strösocker
1 tsk vanillinsocker
Sås
450 g hallon
1 dl florsocker
Garnering
riven mörk blockchoklad
skivad kiwifrukt
halverade vindruvor
physalis kapkrusbär
4-5 passionsfrukter
Gör så här:
Vispa grädden hårt, blanda i marzanpulvret mot slutet av vispningen.
Skilj på äggulor och vitor. Vispa vitorna till ett hårt skum.
Rör sönder osten. Blanda den först med gulorna, en i taget, sockret
och vanillinsockret. Rör sedan ner grädden. Vänd ner äggvitskummet sist.
Spänn fast en plastfolie i formen. Ställ formen övertäckt i frysen, låt
den stå i minst 4 timmar eller till nästa dag. (Kan också förvaras längre tid
i frysen).
Tag formen ur frysen ca 30 min innan den ska serveras. För över
kakan på ett serveringsfat. Strö över riven blockchoklad och garnera
med frukt. Mixa hallon med lite socker i matberedaren och servera
som sås till.
Recept från
Hushållningsällskapet
Norra Älvsborg på 1990 talet
Så nära ..så nära men ändå så långt ifrån varandra.
Så nära..så nära att varje andetag från dig känndes
varmt mot min hud.
Ditt innersta berörde mitt lilla hjärta som ville
klappa och längta efter ”någon”,
Så nära dig att bara vindens sus kunde påminna mig
om verkligheten.
Jag fick ligga tryggt en stund i din famn. En famn
som tillhörde någon annan. Du tog till mig bara för att
minnas känslan av att vara nära någon.
Jag ville ligga timme efter timma nära dig. Så nära
man bara kan komma någon.
Bara för att få känna två vars liv det stormat kring.
Kunna mötas i en kärlek.
Ta emot varandras värme.
Kunna känna varandras hjärtslag.
Vi var så nära..så nära….
Men ändå så långt ifrån varandra.
Dikt av Brigitte Ranniger
1978 var det var klart härligt väder på lantgården utanför Göteborg.
Mycket snö och perfekt slädföre. Pappa lovade att vi skulle
åka slädparti. Det blev det också. Jag minns den dagen och
jag minns också hästen Pajas som föddes en pingstafton
1964. Mamman Isabella hade lagt sig i en liten grop
i hagen nära ladugården. Pappa väckte mig i gryningen och
visade det nyfödda fölet som ganska så snart ställde sig
på benen och skuttade omkring som en pajas. Härligt minne.
Årets makalösa Kleopatra baler
till tonerna av flöjt.
Mjuka fötters sandaler
förvånade blickar röjts.
Bord dukas med purpursnäckor
plockade i havet nära kastanjeskogen.
Fyllda av dofter av ishavsräkor
kärleksfrukten mogen.
Magnifika kärlekar
kan flamma upp
i spelen med kortlekar
eller diskopop.
Det gäller att vara listiga
med melonfrisyr
där nycker och infallen är kvistiga
i ögoblickens ”choisir”.
Kanske ett kungligt diadem
fyllt av väsen med behaglig tjuskraft
åstadkommer eksem.
Så istället blir det blomsterskaft.
Dikt av Brigitte Ranniger
Hej! På bilden ovan ser ni hur jag dukade upp på
trettondagsafton förra året på landet. Det var snö
och ljusblå himmel.
Verkar som om det kommer bli soligt och fint
även denna helg då det är trettondagsafton 2018.
Vad tänker jag på så här i januari? Vinterfest
kanske. Hade också varit trevligt att åka till Friedrichroda
i Thuringen och ta in på Ahorn Berghotell med
panoramautsikt från restaurangen som ligger på 12
våningen mot thuringeskogarna.
KOLARKOJAN I PIXBO 1996
——————————————————————————–
– Dold mellan furorna ligger min koja.
Djupt i den finska skogen ljuva sus.
Högt över topparna resa sig bergen.
Susa ditt svar, du min finska skog.
Vem minns inte den vackra finska folkvisan
från Savolax.
——————————————————————————–
Tankarna för mig till den härliga april-lördag då vi satt några stycken
på slafar bäddade med granris och fårskinn i en kolarkoja ute i
skogen. Tittade man ut ur det lilla fönstret så flög vårystra
bofinkar och en koltrast mellan träden. Solens strålar letade sig
fram mellan de raka granarna vars grenar dansade i den hårda vinden.
Framför den gnistrande eldhärden och röken av det stekta fläsket stod
Anders och gräddade en kolbulle som vi senare åt av med god aptit.
Anders, ett naturbarn från glesbygdens Bodsjö i Jämtland, åt med
kniven.- Man kan plocka hur små matbitar som helst med knivspetsen,
sa Anders på sitt sjungande vackra Norrländska språk och sa att han
gör mycket av gammal vana. Vi hade kommit till upplevelsens sfär
och ingen kunde väl tro att vi befann oss i Pixboskogen strax
utanför Göteborg.
——————————————————————————–
Upplevelsen började med att Anders Ålund,en äkta skogens man med
ryggsäck, bosatt i Pixbo mötte upp oss vid anslagstavlan och
stigarna som skulle föra oss till kolarkojan. Kylan bet sig fast i
kinderna. Varför har du byggt en kolarkoja här ute i Pixboskogen?
frågade jag Anders.
– Skogarna öster om Göteborg påminner om mina gamla hemtrakter
i Norrland, svarade Anders och visade oss ett fågelbo med två
ingångar som han byggt av en takpappbit åt trädkryparen. Anders är
engagerad i friluftsfrämjandet och har hjälpt en grupp strövarebarn
mellan 7-8 år att bygga varsin fågelholk som de sedan följer upp.
– Det ger barnen stolthet och säkerhetskänsla, förklarade Anders.
Det knakade i de torra grenarna och Anders nästan viskade att – en
vanlig fråga är om det finns troll i skogen.- Jag brukar säga att
här vid rågången går gränsen mellan sagans land och vår värld, förklarade Anders.
– Och skogens är djurens barnkammare och man skall inte ropa om
man inte är i fara förstås. Plötsligt öppnade sig skogen framför
oss och vi trodde inte våra ögon när vi insåg vad Anders byggt upp.
Ett område med massor av roliga aktiviteter. Allt material har
Anders använt sig av skogens råvara utan repen.
——————————————————————————–
Man kunde klättra på linor, åka linbana, gunga mot en sluttning så
att det kändes som om man flög ut i hela världen. Långt nere i
sluttningens slut glittrade Rådasjön.
Så var det kojan. Anders förklarade att kojan han byggt är en enkel
typ och var vanlig i Norrland. När skogsarbetarna kom till en ny
trakt så det första de fick göra var att bygga en koja.
De hade ofta med sig lite brädbitar, ett fönster, tjärpapp och ett plåtrör
till skorsten. Långt tidigare användes bara det som skogen gav.
Då användes näver till tak. Kojan måste vara färdig innan det var
läggdags. Ofta utgick de från en stor sten som skulle tjäna som
eldhärd och byggde sedan väggar. Tjärpapp användes som tak.
Utvändigt täcktes väggar med jord för att kojan skulle bli dragfri.
Intill kojan stod en slipsten och det var viktigt menar Anders
eftersom yxeggen måste brynas.
Även huggkubben och sågbocken var viktiga. Det var även nödvändigt
att hitta en vattenkälla i närheten.
——————————————————————————–
Under våren och sommaren fick Anders tidigt hjälpa till att hugga
kolved. På vintrarna höggs timmer och under hösten byggdes
kolmilor.Anders far var småbrukare och arrenderade ett torp i
Jämtland. Modern skötte hemmet. På vintrarna låg fadern ute på
skogsarbete.
I byn fanns en affärsfilial där proviant kunde inhandlas även av
skogsarbetarna men var bara öppet mellan 16-18.
Vanlig mat i kojorna var kolbullen. Den gjordes av mjöl, vatten
och stekflott. Först stektes amerikanskt fett fläsk i bitar.
Pannan skulle vara het när smeten las i över fläsket.
När kolbullen släppte pannan om man skakade den lite så var det
dags att med ett sving vända den uppe i luften. Sedan fick den
steka en liten stund till. De åt lingonsylt till. I mindre kojor
gjorde var och en sin egna kolbulle men i större kojor anställdes
en kocka och då lagades det vanlig husmanskost.
Jag frågade Anders vad de gjorde under de kalla kvällarna i kojan.
– Vi såg alltid till att ha något att göra med händerna. Det ansågs
förkastligt att sitta overksam.- Selpinnar och binda nät var vanlig syssla -vi
berättade historier – sedan somnade vi med kläderna på.
——————————————————————————–
Kolarkojan i Pixboskogen måste vara en fristad för traktens
invånare. Vi lämnade kojan, stängde dörren och lyssnade noga vad
Anders sa.
– När skogshuggarna drog vidare till ett annat
skogsskifte så blev kojan en god tillgång för jägare, fiskare,
eller vandrare. Kojan stod öppen för alla och den som lämnade
kojan såg alltid till att det fanns tillräckligt med torr ved
till näste besökare. Enligt vildmarkens oskrivna lag så var
besökarna alltid aktsamma om kojorna.
Vi vandrar tillbaka genom skogen och tackar och tar
farväl av den pensionerade polismannen Anders Ålund, Pixbo.
Skrivet av Brigitte Ranniger 1996
Välkommen till ett nytt år i min blogg. En
oskriven bok på 12 sidor (månader) ligger framför oss.
En bra struktur är alltid bra under livets gång.
En kul grej vore att gå ut och fråga folk
vad dom tycker är positiv. Har dom någon
solskenberättelse?
Sen är det här med sanningen. Lyssnade på tv
igår innan tolvslaget ja ni vet bl a ring ut och ring in.
Ring in sanningen (verkligheten) 2018 tycker jag lät bra.
Önskar alla en fin fortsättning på år 2018 första dag.
Ha det gott!