En blogg av Brigitte Ranniger
Min el-kamin från 2006 blåser bara kallt. Fjärrkontrollen fungerar delvis – värme-knapparna svarar inte alls trots nya batterier. Själva kaminen startar och fläkten går, så felet verkar sitta i fjärrkontrollen, och jag behöver en ersättare som har knapparna On/Off, Heater, Up, Down. Är nog inte lätt att få tagit i en sådan. Dom som säljer elkaminer har fjärrkontroller anpassade just till det dom säljer.
Det är onsdagsmorgon och snön faller tätt över de tegelröda skorstenarna som är typiskt för de äldre landshövdingehusen här i Majorna. Länge bort tonar masthuggskyrkan upp. Går knappast att se nu när jag omvandlat bilden jag tog till akvarell.
Börjar först med vilka är det på bilden?
När ni läst igenom vilka det är så är dom skapade med hjälp av Chat Gpt. Det är fantastiskt att vi kan få hjälp av Chat Gpt om allt som vi kanske vill belysa. Nu när vi närmar oss advent och jul så kan man ju inte undvika Viktor Rydberg och tomten. Läste i Wikipedia om något som berörde mig. Han fick av sin mamma inpräntat i sig ”att man egentligen icke skall vara rädd för annat än att varda elak, att det egentligen icke finnes annan fara än den”.
Då kan man ju då undra hur dom på bilden diskuterar ”elak” med kaffe på bordet och tänt ljus. Nu går vi in i dagens debatt.
Helena:
”Hörrni… varför är vissa människor så elaka? Jag såg en sån där kommentar på nätet idag – usch!”
Lars lutar sig lite fram, fingrar på koppens öra.
”Jag tror de mår dåligt själva,” säger han lågt.
”Det blåser nog där inne. Jag brukar gå åt sidan.”
Yvonne nickar mjukt.
”Elakhet är nästan alltid rädsla. Eller gamla sår som aldrig fått läka.”
Hon rör vid sitt glittrande örhänge, som om för att hämta styrka.
”Men det betyder inte att vi ska stå kvar och ta emot det.”
Erik skrockar torrt.
”Jag går hellre ut i skogen då. Granar är aldrig elaka.”
Alla skrattar.
”Men på riktigt – jag orkar inte slösa energi på såna.”
Margareta vänder händerna runt sin kopp, fundersam.
”Jag tänker ofta… vad är det som gjorde dem så här? Som en karaktär i en bok.”
Hon ler lite snett.
”Men elaka människor trivs när andra blir små. Det får man inte låta dem lyckas med.”
Jonas lutar sig mot bordet, ivrig som när han förklarar något i en föreläsning.
”All elakhet har en historia. Ingen blir sådan utan anledning.”
Han höjer ett finger.
”Men – vi måste ändå sätta gränser. Det är inte okej att skada andra.”
Helena nickar, mer allvarlig nu.
”Jag säger ifrån direkt. Punkt. Men sen kan jag förlåta.”
Hon ser runt på de andra.
”Jag vill inte bära runt på deras elakhet. Det är tungt nog.”
En stilla tystnad faller över bordet innan Yvonne mjukt säger:
”Vet ni… det viktigaste är väl att vi inte blir som dem. Att vi fortsätter vara snälla – men kloka.”
Lars lyfter sin kopp.
”Det håller jag med om.”
De andra följer efter, och sex koppar klingar försiktigt.
Intressant upplagt gällande ämnet elak. Diskussionen går vidare till ”När människor recenserar andra”.
Helena:
”Jag kan bli så trött… på människor som hela tiden kommenterar hur andra ser ut. De sitter som hökögon och granskar varenda människa som går förbi.”
Erik nickar instämmande medan han rör om i sin kopp.
”Jag känner igen typen.
De som måste säga ‘titta på henne’ eller ‘vad har han på sig?’ hela tiden.
Jag undrar alltid vad det är de försöker gömma.”
Margareta drar filten runt sig och ser fundersam ut.
”Det är som om deras ögon aldrig vilar. Allt ska värderas.
Men jag tycker det är en form av elakhet… en sån där tyst sort som sätter sig som grus i själen.”
Yvonne lägger huvudet på sned, som om hon lyssnar på något större än samtalet.
”Jag tror sådana människor speglar sina egna rädslor,” säger hon mjukt.
”När de kommenterar någon annans utseende, så berättar de egentligen om sig själva. Om sin egen osäkerhet.
Men det gör ju inte skadan mindre.”
Jonas lutar sig fram med händerna knäppta.
”Historiskt sett har skvaller om utseende varit ett sätt att skapa hierarkier,” säger han.
”Man håller sig själv överst genom att peka ut andras ‘fel’.
Det är en gammal taktik – men fortfarande lika otrevlig.”
Lars har suttit tyst som han brukar. Han ser ner i bordet en stund innan han säger:
”När jag var kapten hade vi alltid någon ombord som pratade om folks utseende,” säger han lugnt.
”Det slutade aldrig bra.
Den sortens kommentarer skapar misstro.
Det gör människor vakna, nervösa.
Jag brukade säga: ‘Vi bedömer arbetsinsats, inte ansikten.’”
Helena skrattar kort men utan glädje.
”Tänk om fler tänkte så.
Jag har haft kollegor som satt och kommenterade passerande människor som om det vore underhållning.
Det är som att de tar sig rätten att bedöma världen.”
Margareta:
”Och det är giftigt. Inte bara för den som får höra det – utan för alla som sitter omkring.”
Erik:
”Ja, jag känner det fysiskt. Jag blir trött i hela kroppen när någon börjar prata så. Det drar ner energin i rummet.”
Yvonne:
”Jag tror att det vi kan göra är att markera vänligt men tydligt.
Säga: ‘Jag vill inte kommentera hur andra ser ut.’
Då slutar de. I alla fall i närheten av oss.”
Jonas:
”Och om de inte slutar – då vet man vad man behöver veta om dem.”
Lars höjer sin kopp och säger med låg men stadig röst:
”En människa som hela tiden granskar andra bär tungt inom sig.
Men vi behöver inte bära det tillsammans med dem.”
Alla nickar.
Det blir tyst en stund, men det är den sortens tystnad som känns sund och renande, som om något negativt just släppte taget.
Helena ler och säger:
”Här vid vårt bord pratar vi om annat.
Här ser vi människor – inte ytor.”
Jag minns det som i går, trots att det nu är många år sedan. Dagarnas snöande hade redan förvandlat markerna kring gården utanför Göteborg till ett vitt töcken, men den 18 november 1995 kom själva kulmen. Vinden vrålade runt husknutarna och kastade snön i virvlar åt alla håll. Man kunde inte ens avgöra från vilket håll ovädret kom – det bara yrde, bländande och obarmhärtigt. Snön drev ihop i enorma vallar, och varje steg utanför dörren blev en kamp.
Att öppna ytterdörren var ett projekt i sig; den trycktes igen av snön som packats i högar hela vägen upp mot farstukvisten. Och när man väl kom ut stod man i meterhög snö där varje rörelse blev tung och mödosam. Vägarna fanns inte längre, bara drivor.
Men stallet måste vi till. Hästarna väntade, och trots ovädret fick vi pulsa oss fram och skotta en gångstig — det tog timmar. Mycket hade frusit: vattenhinkar, dörrhaspar, till och med låsen. Vi bar in iskalla kärl och försökte tina vatten på vedspisen, både till hästarna och för att kunna koka en kopp kaffe. Allt kändes stelt, fruset och långsamt.
Det var en märklig känsla att vara isolerad i flera dagar. Ingen bil kunde ta sig fram, ingen kunde komma och ingen kunde åka. Bara vindens vinande och snön som tog över allt.
Samtidigt blev det tydligt hur olika förutsättningar alla hade. Flera på granngårdarna hade slängt ut sina gamla vedspisar bara något år tidigare — det hade blivit modernt att renovera bort dem. När elen gick blev deras hus iskalla på bara några timmar. Vi på gården var av någon märklig anledning de enda som hade ström kvar. Värmen från både vedspisen och elen gjorde att vårt hus blev en samlingspunkt i stormen.
Grannar kom genom snömassorna för att värma sig, få något varmt att dricka och ringa sina anhöriga. Det blev ett naturligt samarbete — vi hjälptes åt att se till att äldre som bodde ensamma hade det de behövde. Någon pulsade iväg med filtar, någon annan tog med varm mat, och vi tittade till dem som inte kunde ta sig ut i snön.
Mitt i allt kaos blev det en påminnelse om hur mycket en bygd kan betyda.
Och så fanns ändå en liten ljuspunkt i allt detta: tv:n fungerade. Jag satt där den 18 november och såg Prins Joachim i Danmark gifta sig med Alexandra Manley, just när stormen äntligen började mojna. (I dag är han gift med Marie Cavallier.)
Det var en märklig blandning av kaos, kyla och gemenskap — en snöstorm man aldrig glömmer.
En räv passerade tyst genom morgondimman, och solens låga ljus fick den röda pälsen att glöda. Den rörde sig varsamt, nästan svävande, snabbt och gåtfull.
Att hålla fast i grundtryggheten innebär att påminna sig om det som bär, även när mycket rör sig runt omkring. Det är din inre stabila punkt – summan av allt du klarat, allt du vet om dig själv, och alla de små rutiner som ger lugn.
En tanke för dagen:
När du vilar i din grundtrygghet behöver du inte kämpa. Du bara står stadigt.
Idag fick jag skrapa bilrutorna. Har varit minusgrader inatt. Tvekade ändå inte att ge mig ut i solen. Blev en härlig promenad där jag även fick se en fin vacker svan.
Det har varit en härlig fredag idag. Det var frost i natt, vilket syntes tydligt på landshövdingehustaken på morgonen. Jag har fått mycket gjort under dagen.
På förmiddagen gick jag i Slottsskogen, och senare passade jag på att städa i köket. Jag lyssnade också på en inspelning från 1997, en torpvandring jag gjorde för länge sedan.
På eftermiddagen promenerade jag i Lindholmen och handlade sedan på ICA Maxi. När solen började gå ner tog jag en sväng upp till Masthuggsberget och fotograferade den vackra solnedgången.
Efteråt drack jag kaffe hemma och kunde inte låta bli att titta ut genom fönstret. Massor av fåglar flög omkring – kajorna har anlänt igen och flockas som de brukar vid den här tiden på året. Det har varit så i många år.
© 2025 Seasons of Bridget
Tema av Anders Noren — Upp ↑
