En blogg av Brigitte Ranniger
Vacker utsikt kl. 08:10 från mitt köksfönster här i Majorna trots extremt väder.
Det har snöat väldigt mycket i natt – och mer ska fortsätta dala ner under dagen. Rena kaoset. Temperaturen ligger runt −4 grader nu, men det ska bli lite mildare de kommande dagarna. Ja det är gul varning för snö eller is. Molnigt väder förväntas omkring kl. 12:00.
Idag får man nog hålla sig inne. Snön har säkert blockerat många av våra bilar. Jag funderar på dem som brukar cykla till jobbet – om det ens går i det här väglaget. Jag har knappt hört några snöplogar än. Och var ska all snön placeras?
För egen del blir det nog en inomhusdag. Plocka bort julgrejerna och sedan följa hur snökaoset utvecklar sig utanför fönstret under dagen.
I dag, på Trettondagen, såg jag ett ovanligt ljusfenomen från Masthuggsberget. Himlen var kall och plötsligt reste sig ett lodrätt band av ljus över horisonten. Det stod där en stund, nästan orörligt, medan staden låg tyst nedanför och fåglar passerade genom luften.
Fenomenet kallas halo och uppstår när solljuset bryts i iskristaller högt uppe i atmosfären. Samma ljus har synts på flera platser i Göteborg i dag, och GP har också uppmärksammat det.
Ändå gick det inte att låta bli att tänka på dagen. Trettondagen – uppenbarelsens dag – då Kasper, Melker och Baltasar enligt berättelsen följde ett ljus på himlen. Ett ljus som visade vägen. Det jag såg var förstås ingen stjärna, utan ett ljusfenomen. Men just på Trettondagen gick tanken ändå till berättelsen om ljuset som visar vägen.
Om detta är ett tecken vet jag inte. Men det kändes meningsfullt att se ett ljus just i dag. Kanske är det ibland inte viktigast att tolka, utan att stanna upp, titta upp och låta ljuset bara få vara.
Trettondagsafton markerar slutet på julen och början på något nytt. Temat ”När ljuset vänder” utgår från just den övergången – från helg till vardag, från vintermörker mot det långsamt återvändande ljuset.
Dukningarna är medvetet hållna mjuka och levande, med rosor i bleka toner, varmt ljus från levande ljus och detaljer som inte är helt lika, men hör ihop. Fönstren, snön och kvällsljuset får vara en del av rummet – som en stillsam kuliss snarare än dekoration.
Menyn följer samma tanke: värmande, nordisk och balanserad. En lätt förrätt som öppnar upp, en huvudrätt som känns trygg och vinterfast, och en dessert som rundar av kvällen med något ljust och milt. Inget överdåd – men omsorg i varje del.
Trettondagsaftons illustration 2026 fick bli en kväll när ljuset vänder, både ute och inne.
Tema: När ljuset vänder
Förrätt
Skaldjurssoppa med saffran och fänkål
(alternativ: rostad rotsellerisoppa)
Varmrätt
Ugnsbakad torskrygg med vitvinssås, potatis och grönkål
(alternativ: långbakad kalv- eller högrevsstek)
Sallad
Vintergrön sallad med päron och valnötter
Dessert
Vaniljpannacotta med rosenvatten och bär
Kaffe & något litet
Mandelkakor och mörk choklad
I kväll ska jag se fortsättningen Den makalösa familjen Forsyte på tv,
Ett kostymdrama som inte ropar, utan viskar – om ägande, plikt och längtan efter ett annat liv. Jag dras till berättelser där det yttre är ordnat, men där sprickorna finns under ytan, i relationerna och i det som aldrig riktigt får sägas.
Det sägs att serien inte erbjuder enkla hjältar eller snabba lösningar. I stället stannar den kvar i det mänskliga: i val som får konsekvenser, i kärlek som inte alltid får plats, och i en tid som långsamt håller på att förändras. Det känns som en berättelse att se i stillhet, med utrymme för egna tankar.
Författaren bakom serien är John Galsworthy, brittisk Nobelpristagare i litteratur. I Forsytesagan skildrade han överklassens liv med lågmäld skärpa och stor psykologisk insikt. Hans fokus låg inte på dramat i sig, utan på konsekvenserna av plikt, ägande och ofrihet – särskilt i relationer.
Snön har nu lagt sig här över Göteborg och kylan biter med flera minusgrader. Backarna är fyllda av barn och ungdomar som åker pulka och skratt hörs i vinterluften. Härligt.
Klockan är 08.48 här i Majorna. Under natten har det fallit lite snö, och det kan komma mer under dagen. En sådan morgon känns det lätt att ta dagen som den kommer.
Då har vi klivit in i år 2026.
På något sätt känns det både nytt och tryggt på samma gång.
För mig var 2025 ett mycket bra år – ett år fyllt av förändringar, stora som små. Under hela året har jag lärt mig nya matvanor, något som inte bara gett fina resultat utan också oväntat mycket glädje. Det har varit roligt, inspirerande och framför allt hållbart. Därför vill jag fortsätta på samma väg även under 2026 – för när något är roligt, då vill man ju bygga vidare på det eller hur?
Jag har också börjat se livet ur nya perspektiv. Tankar har fått mogna, gamla mönster har fått ge plats för något annat, och jag känner en nyfikenhet inför vad som faktiskt är viktigt. Det är perspektiv jag vill ta med mig vidare och låta växa.
Vad året bär med sig får visa sig.
Jag vet i alla fall att jag vill fortsätta läsa böcker, ta härliga promenader och ge mig själv tid att andas. Och så ska jag sortera – både bland saker och i tankarna – och bara behålla det jag verkligen behöver.
Det känns som en bra början.
Idag, dagen före nyårsafton, blev det en promenad i Eriksberg.
Strålande sol, klar vinterluft och lite kallt – precis en sådan dag som biter lätt i kinderna men gör gott inombords.
Jag fick syn på månen redan mitt på dagen, blek men tydlig mot den blå himlen. Den är på väg mot fullmåne nu. Om några dagar kommer den att lysa helt rund, men redan idag kändes den närvarande. Att se månen i dagsljus har något stillsamt över sig, som en påminnelse om att tiden rör sig vidare, oavsett årsskiften.
Vattnet låg lugnt, färjorna gled förbi och bänkarna stod tomma i kylan. Eriksberg kändes öppet och ljust, nästan högtidligt så här precis innan året tar slut.
Imorgon är det nyårsafton. GP:s fyrverkerier skjuts upp redan klockan 17, och himlen över älven kommer att färgas en stund innan mörkret sänker sig igen.
© 2026 Seasons of Bridget
Tema av Anders Noren — Upp ↑