Richard Louis “Dick” Proenneke (1916–2003) var en amerikansk naturman och snickare som blev känd för sitt liv i Alaskas vildmark.

Han föddes i Iowa, arbetade som mekaniker och snickare, men slog sig 1968, vid 51 års ålder, ner vid Twin Lakes i sydvästra Alaska. Där byggde han för hand en liten timmerstuga, möbler och redskap, och levde i närmare 30 år mestadels ensam.

Proenneke dokumenterade sin vardag genom dagböcker, fotografier och film. Materialet resulterade i boken One Man’s Wilderness och dokumentären Alone in the Wilderness, som gjort honom till en ikon för enkelhet och självförsörjning.

Han flyttade 1999 tillbaka till Kalifornien och avled 2003, nästan 87 år gammal. Hans stuga förvaltas idag av National Park Service som ett kulturarv.

Intressant läsning om Richard Louis ”Dick” Proenneke

Igår var jag och hälsade på min son med familj hemma på gården. Solen lyste över det röda huset med sina vita spröjsade fönster, och man kunde nästan höra hur väggarna drog ett djupt andetag inför allt nytt som väntar.

I stora huset är det fortfarande en del kvar innan de kan flytta in, men byggarna arbetar metodiskt och noggrant – varje list, varje tapetvåd och varje skruv är ett steg närmare. Renoveringen handlar inte bara om väggar och golv – utan om att väcka liv i en plats som bär på gamla minnen och nu får nya.

I ett av hörnen stod den nyinstallerade fördelningscentralen, skinande och prydlig, redo att sköta värmen när hösten smyger sig på och vintern knackar på dörren. Och mitt i allt – skratt, prat och doften av nytt virke.

Några av tidigare inlägg.

Gyllengula solar på en vit tallrik,
plockade ur skogens gröna famn.
Med åsar som rinner som små bäckar
ner mot den fasta foten,
bär de doften av mossa och regn.

Här vilar de,
ett fång av sensommarens hjärta,
redo att möta smör och panna,
och låta sin gyllene glöd
smälta in i kvällens måltid.

Vore väl fint att duka upp något som både är en fröjd för ögat och en njutning för gommen – snäckskalstallrikar fyllda med små, smakrika rätter. På en bädd av krossad is ligger sex snäckskal, var och ett med sin egen lilla historia.

• Gratinerad pilgrimsmussla med gyllene yta.

• Räksallad med dill, friskt och havsdoftande.

• Krabbköttsröra med örter.

• Mini-ceviche med lime och koriander.

• Smörstekt svamp för den som vill ha något vegetariskt.

• Färgglada grönsaksstavar med örtig dip.

Små sensommarbuketter – solrosor, rudbeckia och zinnior – som speglar augustiljusets värme. Den 12 augusti är naturen fortfarande generös, och kvällarna bjuder på både doften av hav och dess egen poesi. 

Härlig låt att lyssna på denna dag: ”Fields of Gold” – Eva Cassidy, mjuk och varm som sensommarsolen.

”Vännerna red  ut tillsammans i sensommarsolen med färgglada hjälmar och glada hästar i full galopp längs skogsvägen. Skratt blandades med hovslag och färgerna från deras träns och hjälmar lyste mot den gröna bakgrunden. Solstrålarna silade genom träden och vinden fångade både manar och leenden medan de susade fram.”

Vilka är dom på bilden.

Alaskas majestät: En fullständig återblick på min kryssning i september 2024

Ikväll fick ugnen göra jobbet medan jag njöt av dofterna i köket. På menyn stod två auberginer och två färgglada paprikor, fyllda med en saftig laxfärs kryddad med milda, fräscha smaker. Grönsakerna bakades långsamt tills fyllningen var genomlagad och fått en lätt gyllene yta.

Till kvällens portion valde jag en av de fyllda auberginehalvorna. Jag serverade den med fluffigt blomkålsris och en krispig sallad med tomat, gurka, salladsblad och en skvätt dressing. Resten av grönsakerna sparar jag till kommande dagar – perfekt när man vill ha snabb och god mat färdig i kylen.

Hela kvällens tallrik landade på bara 305 kcal, men smakade som en riktig helglyx.

Rönnbären lyser nu i sin vackra sensommarskrud och påminner om att årstiden är på väg att skifta. När jag kom hem lagade jag en mättande och god lunch – makrillröra på knäckebröd, serverad med en härligt färgglad sallad.

”Truth is like the sun. You can shut it out for a time, but it ain’t goin’ away.”
– Elvis Presley (1935–1977)

I morse fångade jag soluppgången genom fönstret.
För ögat var den varmt röd, men kameran gjorde den vit – som om den försökte dölja dess riktiga färg.
Det fick mig att tänka på Elvis citat om sanningen.
Hur vi ibland kan försöka blunda för den, skymma den eller till och med ljusa över den, men den finns alltid kvar och väntar på att lysa igenom.

Grå moln låg tunga över Göteborg när jag tog en förmiddagspromenad längs älvstranden. Luften var frisk, med en svag doft av salt och tång. Vid det charmiga trähotellet, med sina röda takkupor och grå fasad, stod bilar och el-scootrar parkerade, redo att ta någon vidare in mot stadens puls.

På kajen utanför Feskekarbrittas Krog stod ett svart gatuställ och lockade med livemusik under sensommarens kväll  – namn som Black Elephant och The Strings fick mig att nästan höra gitarrackorden redan nu.

Några steg längre bort låg den runda, flytande restaurangen Fisk & Skaldjur Kustavång vid sin brygga. En smal gångbro ledde över till dörren, prydd med blommor och lampor. Härifrån doftade det hav och nykokta räkor. Vid sidan låg trossar och tampar i prydliga högar, redo att användas.

Men dagens största blickfång var utan tvekan Ostindiefararen Götheborg. Den låg vid kajen, stolt och kraftfull med sina höga master och snidade detaljer i blått och guld. På kajen satt en färgstark affisch som bjöd in till Skaldjursfest 22–24 augusti – ett löfte om både havets läckerheter och feststämning.

Jag stod länge och såg på fartyget, tänkte på de seglatser det representerar och på de människor som en gång korsade haven i jakt på kryddor, te och siden. Vinden fladdrade i tamparna, och för en stund kändes det som om historien och nutiden möttes här vid älvstranden.

Ostindiefararens Megaloppis på piren den 16 Augusti kl 10-15:30.