Kategori: Uncategorized (Sida 12 av 689)
Vi lämnade Cody tidigt på morgonen och styrde mot Little Bighorn genom ett ökenområde. Det var varmt, ödsligt och vi var de enda bilisterna på vägen.
Ett oväntat möte med lagen
Plötsligt såg vi blåljus framför oss när en polisbil kom körande emot oss. Min första tanke var att den kanske var på väg till en olycka bakom oss. Den körde förbi, men när jag tittade i backspegeln såg jag att den vände och följde efter oss.
En iskall känsla infann sig i magen och jag stannade. Ut kom en polis med svarta solglasögon och bad att få se mitt körkort. Han frågade om jag visste varför han stoppat mig. När jag svarade nej, sa han att jag kört för fort och bad att få se pappren på hyrbilen. Han gick sedan tillbaka till sin bil för att ringa.
Jag började undra hur han kunde veta att jag kört för fort, så jag gick ur bilen för att fråga honom. Det skulle jag verkligen inte ha gjort. Han kom snabbt ut ur sin bil och bad mig sakta gå baklänges mot förarplatsen.
Min dotter och jag satt livrädda och funderade över vilka konsekvenser detta kunde få. Lagarna varierar mellan delstaterna, och nu var vi i Wyoming. Vi hoppades på det bästa.
I backspegeln såg jag hur polismannen rättade till håret innan han kom fram. Det blev en skriftlig rapport och en kraftfull varning: om jag körde för fort en gång till skulle körkortet tas ifrån mig.
Efter den händelsen höll jag ständig koll på hastighetsmätaren och de hastighetsbestämmelser som gällde, oavsett var vi körde. Jag var otroligt lättad att det inte blev mer än en varning. Samtidigt har jag fortfarande svårt att förstå hur han kunde avgöra min hastighet när han kom körande emot oss.
Över Powder River Pass
För att komma till Big Horn måste vi köra U.S. Route 16 över Powder River Pass, som ligger på 2 946 meters höjd. Långt bort kunde man blicka mot South Dakota.
📸 En paus vid Connor Battlefield
Den 24 juni 2003 skrev jag i mina anteckningar:
”Vi är nu tre mil innan Little Bighorn och har hittat ett motell där vi tar in. Alldeles i närheten finns en minnesplats, Connor Battlefield. Det är olidligt varmt, och när man läser på anslagstavlan förstår man att hemska saker har hänt i området. Trots det är det en lugn, fin park där vi promenerar, och många barn leker.”
Ankomst till Little Bighorn
Dagen efter fortsatte vi mot Little Bighorn och körde genom Crowreservatet. Jag stannade först vid ett postkontor där en vänlig Crowindian expedierade mig. I området fanns många hus och husvagnar. Vi parkerade utanför en byggnad där man såg monument på Sitting Bull på ena sidan och Custer på den andra. En indian höll en föreläsning om det tragiska som hände 1876.
Slaget vid Little Bighorn
Det var på denna plats som Tatanka Iyotake (Sitting Bull, 1831–1890) mötte George Custer (1839–1876). Indianerna som inte ville inordna sig i reservaten befann sig utmed Little Bighorn-floden. General Custer skickade ut spejare som underskattade antalet indianer, vilket ledde till att indianerna fick övertaget när Custer anföll. Han stupade tillsammans med många andra.
Jag vid en tippi i Little Bighorn.
Besök på krigskyrkogården
Det var olidligt varmt i området när vi var där. Varningsskyltar för skallerormar fanns, och man kunde föreställa sig den fruktansvärda strid som utspelats. Först besökte vi krigskyrkogården där mestadels soldater låg begravda. Indianer som stupat togs hem av sina egna.
Last Stand Hill
Vi körde på en väg inne i området och kom till Last Stand Hill. På kullen hade Custer och 41 andra skjutit sina hästar som bröstvärn. Custer, hans bror Tom, Lt. William Cooke och sju andra hittades döda i omgivningen efter slaget.
Minnessten över Crow-scouten Curly
Vi såg även en minnessten över U.S. Crow-scouts där Curly finns med. (Curly har jag skrivit om när vi var i Cody.)
➡️ Nästa etapp
Med dessa starka intryck från Little Bighorn i bagaget fortsatte vår äventyrsresa genom Montana. Nästa mål: Great Falls, de mäktiga Rocky Mountains – och ett oförglömligt 4 juli-firande i Choteau, 2003. Häng med vidare!
Det var svårt att lämna Yellowstone – denna sagolika nationalpark i de amerikanska Klippiga bergen. Jag blev så förälskad i platsen, djupt berörd av naturen och stillheten.
Tänk om jag 2003 hade vetat vem Calamity Jane var. Hon som brukade rida upp hit från Cody när hon behövde koppla av. Då hade upplevelsen känts ännu mer speciell. Nu skulle jag och min dotter köra längs Yellowstone Lake, vidare österut mot Cody.
Pahaska Tepee och vägen till Cody
Vi nådde först Pahaska Tepee – en plats omgiven av höga klippformationer och täta tallskogar. Mitt bland träden låg Buffalo Bills spektakulära jaktlodge.
🔗 www.pahaska.com
Vi körde vidare genom bergen och stannade till i Wapiti, där vi åt lunch på ett enkelt men charmigt ställe. Jag tog en bild och kallade den ”Vacker naturupplevelse”.
🔗 www.wapitilodge.com
Rodeo och westernkultur i Cody
Vårt mål var Cody – staden som bär Buffalo Bills namn och där världens mest berömda rodeo hålls. Cody är en levande westernstad, där män i cowboyhatt och jeans är vardagsmat, oavsett ålder. Runt om staden finns rancher med riktiga cowboys.
Buffalo Bill, eller William F. Cody, grundade sin ranch här 1883. År 1902 byggde han Irma Hotel på Sheridan Avenue, uppkallat efter sin yngsta dotter, och kallade det själv ”Just the swellest hotel that ever was.” Han och hustrun Louisa fick fyra döttrar: Arta, Kit, Orra och Irma.
Hans Wild West Show, startad 1883, turnerade i USA och Europa i över 30 år. På torget i Cody spelas en teaterföreställning om honom varje sommarkväll.
Boendeproblem och vänlig hjälp
Det var rodeosäsong, och staden var full av turister. Det fanns knappt ett ledigt rum. Men en äldre kvinna som arbetade som volontär såg vår belägenhet utanför ett hotell. Hon hjälpte oss hitta en stuga mitt i stan – dyr, men fin, med två rum.
Nästa dag lyckades vi hitta ett enklare och billigare motell nära rodeoarenan.
Kvällen på rodeon
Rodeon började med att en flock hästar stormade in på arenan – de såg ut som vildhästar.
Ryttarna var otroligt modiga. Hästarna stegrade sig i båsen innan start – det berodde på en rem runt magen som gjorde dem vilda. När ryttaren lyckades hålla sig kvar i några sekunder, kastade han sig över på en annan häst. Två rutinerade cowboys fanns alltid på plats för att hjälpa till att lugna ner hästen och få av remmen.
Många ryttare blev avkastade.
När solen gick ner var stämningen elektrisk. Musiken dånade och publiken väntade ivrigt på kvällens höjdpunkt – tjurridning.
Bullriders och dramatik
Unga killar samlades i en ring och bad tillsammans innan de skulle försöka rida de vilda tjurarna. En av dem skadades när han kastades av och blev trampad på låret.
Efter rodeon gick vi till en pub i närheten. Där bjöds det på dans och god mat. Det blev en magisk kväll. Jag tänkte: ”Härifrån vill jag inte åka.”
Historiska byggnader och Curly
I Codys gamla stadsdel kunde man gå in i flera historiska byggnader. En gripande berättelse handlade om en man som gift sig med en kvinna från Flathead-stammen. Hon och barnen mördades av crowindianer.
Vi besökte också ett hus där en indian kallad Curly bodde – han hade lockigt hår och var en del av Codys historia.
Curly tvingades delta i Custers krig mot andra indianer men lyckades fly. Jag såg hans namn på en minnessten vid Little Big Horn, men är inte säker på om det var just denne Curly.
Picknick, broschyrer och Calamity Jane
En dag åkte vi på picknick vid en sjö och besökte även Buffalo Dam.
Det var också i Cody jag köpte en bok om Calamity Jane. Innan dess visste jag inte mycket om henne. Hon som ibland klädde sig i manskläder för att kunna ta jobb och försörja sin fattiga familj.
🔗 Läs mer om Calamity Jane här
Nästa kapitel…
Vår resa fortsatte mot Little Big Horn. Men någonstans längs vägen blev jag stoppad av en polisbil…
Fortsättning följer.
Torsdag idag den 29 maj, Kristi himmelsfärdsdag, bjöd på solsken. Jag tog med mig kameran, termos och nyfikenhet – och gav mig ut på en liten rundtur hät i Göteborg. Tre platser. Tre stämningar. Tre sätt att andas in livet en ledig dag.
🌸 Slottskogskolonin – Majens blommande frid
Dagen började i Slottskogskolonin, där stugorna doftar nostalgi och rosor. Trädgårdarna stod i full blom – pioner, rosor och löjtnantshjärtan lyste som färgstarka minnen från barndomens somrar. En skylt om biodling vid ett träd påminde om hur allt hänger ihop. Det var stilla, vackert och livfullt på samma gång – ett grönt andetag mitt i stan.
🚢 Eriksberg – Färjor, fart och framtid
Nästa stopp blev Eriksberg, där älven glittrade under Älvsborgsbron och Stenafärjan gled fram mellan brofästen och nybyggda hus. Här möts Göteborgs industriella historia och moderna stadsutveckling – gamla varvsminnen blandas med uteserveringar och nya promenadstråk. Det blåste lite från väster, men solen värmde ändå. Jag blev kvar länge, tittade på båtarna, kände livet röra sig med vattnet.
🏙️ Ramberget – Utsikt, fika och mås
Dagen avslutades med utsikt från Ramberget. Från toppen ser man hela staden breda ut sig – från hamnkranar till skyskrapan Karlatornet som reser sig som en ny symbol för Göteborg. Jag tog med fika, termos och ett lite annat. En mås landade nära och tittade förväntansfullt – som om den ville dela både utsikt och smulor. Det var en stund av ro, vidvinkel och eftertanke.
Idag blev det en kortare promenad i Botaniska trädgården. Solen värmde, träden bjöd på skugga och allt omkring doftade vår. Jag hade med mig en enkel fika – en ostsmörgås med gurka, några små sötsaker och kaffe i termos. Det blev en lugn stund vid ett bord under träden, med fågelsång och vårens stilla surr runt omkring.
Efter fikan gick jag in i butiken, som alltid är full av inspiration. Hyllorna var fyllda med färgglada krukor, vackra ljus, böcker och små saker man inte visste att man ville ha. Jag blev stående länge – det fanns så mycket att titta på. Allt var så omsorgsfullt arrangerat, som små stilla konstverk.
Det började med en tanke: tänk om några vuxna människor möttes över kaffe och samtal – utan krav, bara med nyfikenhet. Jag hittade på sex personer. Gav dem namn, ålder, intressen. Sedan började det leva.
Jag fantiserade senast Lars luta sig framåt när Yvonne pratade. Såg Erik och Margareta cykla genom rapsfält i Skåne. Helena och Jonas susade fram på motorcykel längs kusten vid Varberg. Jag hittade på deras samtal, deras blickar, deras leenden. Och plötsligt var det inte bara fantasi. Det var en sorts dröm om närhet. Om att våga mötas, också senare i livet.
Det blev en berättelse i bilder. Och kanske, för någon som läser – en inspiration till att själv ta första steget. Till en singelträff. En fika. Eller bara ett hej.
För ibland börjar det där vi inte trodde något skulle börja.
Och ibland räcker det med en kopp kaffe, ett skratt och ett öppet hjärta.
Datumet sätts- en fredag kväll!
Nu har jag hämtat hyrbilen.
Lite nytt att vänja sig vid, som alltid med en ny bil. Den här har digital display med radiokanaler samlade i en smidig meny – snyggt och modernt, men det tar en stund att hitta rätt knappar. Bara att lära sig hur man höjer volymen blev dagens första lilla teknik-utmaning 😄
Det känns ändå kul med något annat än sin vanliga bil för en gångs skull. Nyladdad med RIX FM i högtalarna och 14 grader ute – nu är jag redo för vägen!
Vädret vände på en sekund
Strax innan kl 14 här i Majorna sken solen så vackert, en sån där stund då man nästan tror att dagen bara kan bli bättre. Jag satt kvar en liten stund i bilen och njöt av ljuset – men precis när jag skulle kliva ur, bröt det loss.
Regnet började vräka ner, som om någon slog på en kran från ovan. Och så – två ordentliga åsksmällar, dova och kraftfulla långt bort igenom. Luften dallrade till. Nyss solsken, nu ett dramatiskt oväder över taken i Majorna. Men inte så länge för sen sken solen igen 🫶