Kategori: Uncategorized (Sida 42 av 692)
Minnet av filmen om Hachiko – en sann berättelse som många berörts av – går djupt. Att följa den lojala akitan som dag efter dag stod trofast vid stationen, väntande på sin älskade husse som aldrig mer skulle komma hem, är både hjärtskärande och vackert. Hachikos eviga hopp och trofasthet bär på en styrka som är sällsynt, en påminnelse om den ovillkorliga kärlek djur kan känna och visa oss människor. Denna sanna historia om en vänskap som trotsar tid och avstånd rör oss, för det är så sällan vi ser kärlek så ren och orubblig ?
En illustration av Hachiko
Idag har jag skapat en illustration baserad på tanken om hur det skulle kunna vara att vara en hund i Alaskas vildmark. Inspirationen hämtades från den fiktiva romanen ”Skriet från vildmarken” skriven av Jack London. Jag har lånat boken idag och ser fram emot att börja läsa den. Jag har även beställt tre andra böcker som relaterar till Alaska, vilket inte är så konstigt eftersom mitt besök där i september har inspirerat mig ytterligare.
Tänk hur tankar, känslor och längtan efter lite annat skiftar från dag till dag. Just idag fylls jag av en längtan att kliva ombord på The African Explorer. Att bara lämna allt bakom mig ett tag iallafall och låta tåget ta mig rakt genom Kenyas vilda hjärta. Jag kan nästan känna savannens varma vindar, höra rytmen av hjulen mot spåren och se de vidsträckta landskapen breda ut sig utanför fönstret.
Tänk att sitta där, bekvämt tillbakalutad i en lyxig kupé, med tågfönstren som stora, levande ramar mot naturens eget drama. Elefanter som dricker vid vattenhålen, bufflar som betar i lugn och ro på fälten, och flockar av zebror och giraffer som strövar över savannen. Det är som om dessa djur är där enbart för oss som färdas genom deras rike. Att få se antiloper och gaseller graciöst hoppa över gräset känns som ett ögonblick av ren magi – som om jag själv blir en del av deras värld, om än bara än så länge i fantasin och drömmen.
Ovanför tåget svävar rovfåglar som örnar och gamar med en imponerande kraft, medan små, färgglada fåglar fladdrar förbi och fyller himlen med liv. Det skapar en nästan drömlik frihetskänsla, en påminnelse om att få vara precis där jag är, utan att något annat stör.
Det är en resa som jag ibland längtar efter och funderar på.
Alla helgons dag ger en möjlighet att både reflektera över livet och minnas de som inte längre är med oss, och den fyller en viktig funktion för många i att bearbeta sorg och hålla minnet av sina nära levande.
Den 1 november 2024, dagen efter en natt fylld av Halloween-mystik, svepte en stormvind över Göteborg och västkusten. Laddad med en vild och oemotståndlig passion. Efter att nattens festligheter lagts var han fortfarande tung och dramatisk, och snabbt rullande moln målade nyanser av djusgrått. Denna storm, matad av den gångna högtidens magi, viskade inte längre utan ropade ut sin närvaro med en kraft som fick fönster att skallra och dörrar.
Under stormens kraftfulla inflytande bugade sig träden och löven virvlade upp i en förtrollad dans, som om de ville hålla kvar vid glädjen från Halloween och aning längre. Luften vibrerade av elektricitet och bar på en blandning av regnets friskhet och äventyrets lockelse, samt en svag doft av rök från de nyligen släckta jack-o’-lanterns.
Det är måndag, en sådan där grå och stilla dag där vädret knappast lockar en utanför dörren. Per Fläder suckade och konstaterade att dagen kändes lika blek som himlen. ”Vad ska vi hitta på då?” undrade Per Blå och höjde ögonbrynen i en utmaning, som om ett nytt äventyr skulle ligga runt hörnet. Själv tog jag mig ut en sväng till Ö&B, mest för att fånga lite ljus och bryta av vardagen.
Trots att det bara var förmiddag, vimlade det av folk därinne – och varför inte? Hyllorna svämmade redan över av julpynt i alla dess former. Glitter, gnistrande kulor, små tomtar och juliga ljusslingor blänkte och lyste upp lokalen som en förankring om festligheter. Jag kunde inte låta bli att le. Julen är ändå jul, och hur många gånger jag än ser det, finns det alltid något nytt och glimmande att upptäcka. Även om det är knappt två månader kvar, väcker den där varma förväntningen.
Senare, när eftermiddagens lugn hade lagt sig över hemmet, bestämde jag mig för att göra något med laxfärsen jag köpte häromdagen. Jag rullade små, fina färsbullar och stekte dem gyllene. Doften som fyllde köket var underbar, och smaken blev precis lika god som jag hoppats. Men varje tugga fick mig att tänka på en annan laxrätt – en minnesvärd upplevelse som tog mig tillbaka till september ombord på kryssningsfartyget i Sitka, Alaska. Där satt vi, några i gänget, i en varm och ombonad matsal medan fullmånen lyste genom fönstren. När vi fick in laxen… åh, den bara smälte i munnen, med en smak så mild och silkeslen att det nästan kändes som ett mirakel. Det var en smak som stannade kvar, en påminnelse om skickliga kockar och en förtrollande miljö.
Med 2500 passagerare och en besättning på 800 personer – de flesta från Filippinerna – är det tydligt att dessa kockar har en gedigen erfarenhet av att tillaga mat till perfektion. Nu återstår bara för mig att försöka återskapa den magin här hemma. Tänk om man kunde frambringa samma smältande mjuka lax med den där milda smaken.
Att lära ut friluftsliv och självförsörjande matinsamling till kvinnor kräver både praktisk och teoretisk vägledning, med fokus på att skapa trygghet och självförtroende i naturmiljön. Här är några steg som en instruktör kan använda för att undervisa:
Introduktion och säkerhet. Börja med en översikt av de grundläggande färdigheterna och säkerhetsreglerna. Gå igenom nödvändiga förberedelser, inklusive rätt klädsel, val av utrustning och hur man förbereder sig för väderförhållanden. En lämplig instruktör bör ha erfarenhet inom friluftsliv och överlevnad. Personen bör ha mångsidig kunskap och erfarenhet inom områden som fiske, jakt, växtidentifiering, paddling och bågskytte.
