Det Ă€r mĂ„ndag morgon, solen lyser in genom fönstret hĂ€r i Majorna, och jag sitter med en kopp kaffe och lĂ„ter tankarna vandra. Kanske Ă€r det ljuset, kanske doften av sommaren som vĂ€cker gamla minnen till liv â men i dag tĂ€nker jag pĂ„ de tidiga morgnarna hemma pĂ„ gĂ„rden i KlĂ„ddegĂ€rde, 165 meter över havet, under Ă„ren pĂ„ 50- till 70-talet.
Pappa var alltid uppe först. Han gav vĂ„ra tvĂ„ kor mat, sĂ„g till hĂ€sten, grisen, hönsen och katten. Det var ett lugnt, rutinerat arbete â varje morgon, varje dag. NĂ€r han var i ladugĂ„rden igen och druckit kaffe, mjölkat korna sĂ„ visste jag att det snart var dags att gĂ„ ut.
Jag satte fötterna i trĂ€skorna, och det var som en liten signal till kroppen: nu börjar dagen. Det var dags att lacka korna â leda dem genom hagen och fĂ€gatan, tills de kunde slĂ€ppas fria i skogen. Korna kĂ€nde vĂ€gen. Och jag kĂ€nde dofterna, hörde fĂ„glarna, sĂ„g daggen i grĂ€set. Den friska morgonluften var som ett löfte. Ett nytt blad. En hel hĂ€rlig dag framför sig.
Det var sĂ„ naturligt allting â livet rörde sig i rytmer man kunde lita pĂ„. Jag tĂ€nker ofta pĂ„ den dĂ€r kĂ€nslan. Friheten, enkelheten. Och kanske Ă€r det just dĂ€rför ett sĂ„dant minne kommer tillbaka en solig mĂ„ndag som denna.
I dag Àr livet annorlunda, men minnena lever kvar. Och ibland, nÀr jag hör mÄsarna frÄn Àlven eller kÀnner doften av sommarjord, tycker jag mig nÀstan höra klapprandet av trÀskor mot gÄrdsplanen dÀr hemma.