Han tog vår hand, så varm och trygg,
en morgonljus stig genom skog och bygd.
Syskonskor i daggvåt äng,
små fötter sprang i barndomens säng.
”Här växer bären, tyst och små,”
sa pappa, och vi fick stå och stå.
Bland gräs och solglimt lyste rött,
smultron, söta, sommarens skört.
På strån vi trädde barndomsår,
i tystnad där hans hjärta slår.
Ett minne kvar i jordens färg,
i byns gröna berg.
Och än idag, när vinden går,
så ser jag stigen där vi står.
Han höll vår hand, han visste väl –
att visa vägen till vårt smultronställe.