Det är tidig morgon på gården i Klåddegärde. Solen har just klivit över trädtopparna och kastar sitt första ljus över ängarna. Luften är klar, men vinden är ovanligt kraftig – den sveper in från nordost, rör i trädkronorna och får lönnarnas blad att dansa.
Jag öppnar dörren och möts av suset. Ett sådant där djupt, ihållande ljud som bara uppstår när vinden tar sig fram genom gammal lövskog. Den känns mot kinden, fräsch och nästan lite salt, som om den burit med sig något långt ifrån. Ändå är det något rofyllt över den – som om hela landskapet andas tillsammans med vindens rytm.
Långt borta i gläntan rör sig något. Två rådjur, försiktigt, vaksamt – men ändå hemma här. De verkar inte störas av vinden. Kanske är det vi människor som märker sådant mest. För djuren är detta bara ännu en morgon i maj.
