Det började med ett litet vägval denna soliga dag, blå himmel med drivande moln, och vägar som slingrade sig genom det västsvenska landskapet. Jag styrde bilen mot Ödenäs, där fälten låg öppna och gröna, inramade av skog och gårdar i rött och gult. På avstånd såg jag ladugårdar, små stugor, och känslan infann sig snabbt: här går livet i sin egen takt.
Fortsatte upp mot den lilla byn, där ett rött hus med gammalt staket och vildvuxna buskar såg ut att vila i tystnad. Det var som om tiden stannat. En annan gård låg strax intill landsvägen, med travar av ved och en gulnad flagga som rörde sig i vinden – tyst och vardagligt vackert.
När jag passerade Ödenäs kyrka, lyste dess vita väggar mot himlen. En kyrka som rymt generationers dop, bröllop och farväl. Här spelades också den svenska tv-serien Hem till byn in – en berättelse som i flera decennier skildrade livet i en liten by, just som detta landskap.
Färden gick vidare mot Hemsjö. Stannade och kikade på kor. Svartvita låg de i halmen och idisslade i vårsolen, fullständigt tillfreds med tillvaron. En av gårdarna låg som en tavla i bakgrunden, och hela scenen kändes som en hyllning till landsbygdens lugn och enkelhet.
Så öppnade sig ett fält – ett hav av maskrosor. Gula, lysande, oändliga. Stannade bilen, steg ur, och bara stod där. Andades in färgerna, vinden, tystnaden. Maskrosorna lyste som solsken på marken, en påminnelse om vårens okuvliga kraft.
Till slut nådde jag Nääs slott, det vita huset bakom den gröna kullen. Där, nära en blommande äng åt jag min picknick med utsikt över slottet och de gamla träden – och med hjärtat fullt av minnen. Just inne i slottet gifte sig min dotter och svärson den 14 maj 2021. Trots pandemins ramar var det en dag av ljus, kärlek och framtidstro. Att få återvända hit och bara sitta en stund var som att få kliva in i det minnet igen. Underbart.
Varje plats jag besökte fick sin bild, sin doft, sin stund. Och tillsammans bildar de ett kapitel i vår egen berättelse – en majdag på vägar vi gärna återvänder till. 📖💚