De fiktiva vännernas juldebatt, sådan den kunde låta den där kvällen – lågmäld, varm och lite småfilosofisk, medan händerna arbetar och kaffet svalnar.
Lars lutar sig fram över bordet, fingrarna vana när han virar tunt snöre runt en halmstjärna.
– Det här är som navigation, säger han stilla. Man följer ett mönster, litar på händerna. Inget glitter som skriker – bara något som håller, år efter år.
Yvonne, i rödorange tröja, ler medan hon trär små pärlor i kosmiska färger.
– Fast julen måste få skimra lite, invänder hon. Varje pärla är som en planet. Vi behöver påminnas om att det finns något större än vardagen – även i julpyssel.
Erik sitter nära Margareta, knyter sillburksetiketter av kraftpapper.
– Jag gör sånt som faktiskt används, säger han pragmatiskt. Inget som hamnar i en låda. Precis som sill: enkelt, ärligt, hållbart.
Margareta håller med men fortsätter försiktigt att forma en krans av grönt.
– För mig är det berättelsen som är viktig, säger hon mjukt. Varje krans är ett kapitel. Någon ska ta ner den om tjugo år och minnas just den här julen.
Helena skrattar till medan hon klipper små tomtar av filt.
– Ni är så allvarliga! säger hon. Jag pysslar för att det ska bli roligt. Barnen bryr sig inte om hållbarhet eller kosmos – de vill ha tomtar med sneda mössor.
Jonas, som sitter och gör små historiska julkort med gamla motiv, höjer blicken nyfiket.
– Men är inte allt detta politik i miniatyr? frågar han. Tradition mot förnyelse. Nytta mot skönhet. Det ni gör speglar exakt hur ni ser på samhället.
Det blir tyst en stund. Bara saxar, snöre och en försiktig skrattning.
Lars nickar långsamt.
– Kanske är det därför julen fungerar, säger han. Alla får plats runt samma bord – även om vi gör olika saker.
Och medan ljusen brinner ner fortsätter pysslet. Inte för att bli färdigt.
Utan för att vara tillsammans.