Det är kallt.
Kylan drar in även här, i de gamla landshövdingshusen.
Lager på lager kläder hjälper, och på morgonen dansar jag mjukt mig varm i köket.
Små rörelser, inget märkvärdigt. Bara värme som får komma inifrån.
Jag stannar vid köksfönstret och väntar på soluppgången.
Ljuset dröjer, men det kommer.
Nere på gatan rör sig människor.
Någon är på väg till jobbet.
Någon morgonpromenerar.
En barnvagn rullar förbi, och en cyklist med ett barn där bak – säkert på väg till dagis.
En taxi glider fram.
Jag tycker om att se på avstånd.
Låta blicken vila långt bort i horisonten.
Det är bra för ögonen. Och för tankarna.
Innan jag går därifrån tar jag alltid en blick åt vänster.
Karlatornet.
Lampan blinkar. Den blinkar jämt.
Det är flyghindermarkeringen – ett ljus som varnar flygtrafiken för höga byggnader,
ett ljus som aldrig får slockna.
Ljuset blinkar runt tornet, åt alla håll. För säkerhets skull.
Kanske är det därför jag tycker om att se den.
Något som vakar.
Något som håller ordning i mörkret.
Det känns viktigt.