Syrenerna hade stått i full blom, men nu började bladen sloka, och doften – fortfarande rik, men lite mattare – viskade att sommaren går vidare. Deras gröna blad och lila knoppar vilade tungt mot porslinet.
På det lilla blåmönstrade fatet lade jag körsbären. Blanka, mörkröda – som små hjärtan. De ser nästan ut att ha hamnat där av sig själva, som ett tyst utropstecken mitt i allt det milda.
Jag vet varför jag älskar körsbär. Det är mer än smaken. Det är minnet av en nybakad körsbärskaka på ett bed & breakfast i Sierra Nevada. Det var något med huset – verandan med pelare, den svaga fläkten från bergen, en värdinna som bjöd på kaffe. Allt var som ur en scen i Borta med vinden. Där satt jag och min dotter, under en blommande magnolia, och åt varsin bit varm körsbärskaka som om det vore självklarheten själv.
Nu tittar jag på syrénerna och bären på bilden. Men i bakhuvudet finns fortfarande ljudet av cikador och doften av smördeg och dammig sol. Och kanske är det just så som sommaren bäst bevaras – i små bitar, på ett fat, i ett minne som aldrig riktigt bleknar.