Jag minns hur jag öppnade dörren den morgonen. Luften var stilla, nästan helig. Frost låg som silver över åkern och dimman rörde sig långsamt, som om den andades. Solen var ännu låg, men dess ljus sökte sig försiktigt fram mellan träden och färgade himlen i guld och rosatoner.
Jag stod där en stund, alldeles stilla. Det var något i luften, något som inte bara var kyla och ljus. Det kändes som om älvorna dansade där ute — små rörelser i dimman, glimtar i frostens kristaller. Inga ljud, bara världen som vaknade, långsamt och varsamt.
Jag tog några bilder, men visste redan då att kameran inte kunde fånga det verkliga. För det var inte bara morgonljuset jag såg, utan själva ögonblicket när dagen blev till. Och där, i tystnaden över Klåddegärde, tänkte jag att kanske är det så sagor föds — ur ett enda andetag mellan natt och dag.
Eftertanke
En rörelse i diset blir till en älvas dans, en solstråle till en hand som rör vid marken. Kanske är det naturens sätt att tala till oss, att påminna om allt det vi inte kan mäta, bara ana.