Idag var jag hos tandhygienisten, och det gick riktigt bra – inga anmärkningar, inget att laga eller förbättra. Bara en grundlig rengöring och några goda ord om att jag sköter mina tänder väl. Det är en sån lättnad att få det gjort, särskilt när man går därifrån utan ny tid för något extra.

Jag kände mig nöjd – på det där stillsamma sättet som inte ropar men ändå fyller en med lugn. Nöjd med att ha tagit hand om något viktigt, nöjd över att allt såg fint ut, nöjd över att jag inte skjutit upp besöket. Det är en känsla jag gärna bär med mig resten av dagen. En påminnelse om att små steg i vardagen faktiskt gör skillnad.

Och ja – det är gott att känna sig nöjd.

Mor och dotters äventyrsresa till Nordamerika 2003

Vi lämnar Deer Lodge på morgonen och kör österut på Highway 90 mot Butte. Strax innan staden övergår vi till Highway 15, och i Butte svänger vi sydväst in på Highway 2. Därefter tar vi av på Highway 41 mot Silver Star, som ligger på 1 390 meters höjd över havet.

Färden fortsätter mot den lilla staden Twin Bridges (1 410 m ö.h.), och vidare till Sheridan i Madison County, Montana – känt som “The Heart over the Ruby Valley”. Staden omges av sju majestätiska bergskedjor och landskapet är oerhört vackert.

Vi var på väg mot Virginia City, och det märktes när vägen började stiga – upp till 1 756 meter över havet. Det kändes nästan som att komma till en spökstad, men platsen var mer levande än vi kunnat tro när vi började vandra runt.

Vi hittade ett hotellrum med låga fönster ut mot gatan i ett av de historiska husen.
www.virginiacity.com

När vi körde upp för backen mot den lilla westernstaden kändes det som om vi kört rakt in i en filminspelning. Alla gamla byggnader var bevarade från guldruschens dagar, då det bodde över 10 500 personer här – förmodligen ännu fler. År 2003 bodde bara ett hundratal kvar i den gamla delen av Virginia City.

De gamla butikerna vittnade om svunna glansdagar, med vackra målningar, snidade detaljer och stuckaturer i tak och väggar. Även idag letar folk efter guld här, men enligt vad någon berättade får man inte längre muta in marken.

Vi besökte den vackra saloonen där vi träffade The Major, som styrde över stan år 2003. Han berättade att hans morföräldrar hade kommit från Sverige.

Quake Lake

Vi lämnade Virginia City och körde genom flera små samhällen på väg mot Yellowstone, en av världens vackraste nationalparker.

Innan vi kom fram passerade vi en sjö med ett dramatiskt förflutet – Quake Lake.

Den 17 augusti 1959 inträffade en kraftig jordbävning med magnitud 7,8 i området. Skalvet orsakade ett massivt jordskred och en flodvåg som steg 15 meter från den närliggande Hebgen Lake.

En naturlig damm brast, vilket ledde till en svår översvämning längs Madison River, och Quake Lake bildades som ett resultat av katastrofen.

När vi körde förbi 2003 stack fortfarande döda, vita träd upp ur den spegelblanka sjön – ett gripande minne av naturens kraft.

Resan fortsätter – nästa mål: Yellowstone National Park. 🏞️

Mor och dotters äventyrsresa i Nordamerika 2003

Lägsta punkt: Kootenai River (ca 900 m)
Högsta punkt: Granite Peak (ca 4 200 m)
Befolkning: ca 902 195
Indianstammar: 11 stammar, 7 reservat
Huvudstad: Helena
Antal samhällen/städer: 126

Symboler:

• Landsfågel: Western Meadowlark

• Landsträd: Ponderosa Pine

• Landsdjur: Grizzlybjörn

• Landsfisk: Cutthroat Trout

• Landsgräs: Bluebunch Wheatgrass

• Landsfossil: Anknäbbad dinosaurie

• Landsmotto: Oro y Plata (guld och silver)

Viktigaste näringar:

1. Jordbruk

2. Turism

3. Mineralutvinning

4. Trä- och pappersprodukter

5. Byggnation

Du märker att du är i Montana när…

• Du får en känsla av ett riktigt cowboy- och indianland, högt beläget.

• Naturen är storslagen och vildvacker.

• Du passerar genom små Vilda Västern-städer.

• Snön kan ligga kvar i bergen ända till juni.

• Du kör genom minst tre indianreservat.

• Någon i baren beställer en ”ditch” (bourbon & vatten).

• Du ser barer med namn som Mint, Oasis eller Stockman.

• Du korsar floderna Clark Fork eller Missouri River flera gånger.

• På TV visas lättsamma komedier eller hjärtskärande tragedier.

Montanas indianer

De ursprungliga folken följde bisonhjordarna som fanns i överflöd i bergen. De flesta stammar kom till Montana efter 1700-talet. Hästar fick de från spanjorerna, och vapen från nybyggarna. På 1880-talet dominerade buffelekonomin, men den ledde också till att ursprungsbefolkningen trängdes undan. Sjukdomar från de vita spreds och fick förödande konsekvenser.

År 2003 var cirka 9 % av Montanas mark indianägd. Reservaten är fortfarande en sista tillflykt – och kanske den sista chansen att bevara kulturen. Många reservat satsar på att stärka ekonomin för att kunna föra traditionerna vidare.

När reservaten i Montana etablerades:

• Blackfeet: 1851

• Crow: 1851

• Flathead: 1855

• Fort Belknap: 1888

• Fort Peck: 1888

• Northern Cheyenne: 1884

• Rocky Boy’s: 1916

Exempel på reservat vi passerade:

Blackfeet – 9 000 medlemmar (2003)
Namnets ursprung: svart aska på mockasiner. Ligger i nordvästra Montana, nära Glacier National Park. De odlar vete och korn, tillverkar blyertspennor och driver Museum of the Plains Indian.

Crow – 7 000 medlemmar
Namnet ”Apsalookè” betyder ”barn av den skarpnäbbade fågeln”. Reservatet ligger nära Billings. Det finns en gruva, men det torra landskapet gör jordbruk svårt. Ett måste är att besöka Little Bighorn Battlefield National Monument.

Flathead – 6 700 medlemmar
Ligger mellan Missoula och Kalispell. Här finns timmerindustri, ett hotell i Polson (Kwataqnuk), elektronik- och båtindustri samt vacker natur vid Flathead Lake och Mission Mountains.

Fort Belknap – 2 800 medlemmar
Ligger i norra Montana. Här erbjuds guidade turer bland tipis och buffelmarker. Picnicplatser och camping finns också.

Northern Cheyenne – 5 600 medlemmar
Ligger i sydöstra Montana. Här finns kolgruva, skola och olika tillverkningsföretag.

Fort Peck – 6 800 medlemmar
Ligger nära gränsen till både North Dakota och Kanada. Har verksamheter inom elektronik, olja och jordbruk.

Rocky Boy’s – 2 500 medlemmar
Ligger nära Bears Paw Mountains. Här arbetar man med skolor, hälsovård och traditionell tillverkning. Namnet ”Rocky Boy” kommer från en felöversättning av ”Stone Child”.

Bisonoxar och vår första brunbjörn

Vi körde från Idaho mot Polson i Montana med målet att nå Glacier National Park. Vi planerade en rundtur via Wyoming och tillbaka upp genom västra sidan av parken till Alberta, Kanada.

Naturen var hänförande. Vi passerade Flatheadreservatet och kom till National Bison Range i Moiese. Inträdet var 4 dollar. Vi körde upp på en brant grusväg utan räcken – hisnande!

Plötsligt såg vi något brunt röra sig på en kulle – vår första vilda björn! En fantastisk upplevelse. Senare såg vi stora bisonhjordar. Man får absolut inte lämna bilen – bison är livsfarliga om de blir provocerade.

En stor buffeltjur stod plötsligt mitt på vägen. Vi höll andan och körde försiktigt vidare. Långt bort i en dal visade sig en regnbåge – en oförglömlig syn.

Polson

Polson ligger vid Flathead Lake, nedanför Mission Mountains. Vi hittade ett motell nära sjön – det blåste isande kallt från glaciären. På en pub träffade vi en man som berättade om sitt liv i Alaska. Han sa att han tjänat 70 dollar i timmen som vägarbetare där (2003).

Vi hörde berättelser om hur delar av reservatmark sålts – ofta mot äldre generationers vilja. Enligt mannen fanns det problem i vissa samhällen, t.ex. med alkoholism och våld. Man vet inte vad som är sant, men det berörde.

Deer Lodge

Vi passerade Missoula (som inte kändes så inbjudande just då) och fortsatte till Deer Lodge. Där hittade vi ett mysigt motell i västernstil – billigare än Super 8 och med badkar. Motellägaren blev rörd – hans farföräldrar hade emigrerat från Sverige.

Vi gick till en pub och hade en trevlig kväll. Morgonen efter fixade vi egen frukost på rummet – ett tips är att alltid fråga om kaffekokare eller handla kaffe på bensinstationer.

The Old Montana Prison Museum

I Deer Lodge besökte vi det gamla fängelset från 1871, delvis skadat i en jordbävning 1959. Här fanns stora matsalar, bagerier, tvätteri och till och med teater.

Vi såg cell nr 1 där ”Turkey Pete” satt 1918 för två mord. Fångarna fick duscha två gånger i veckan. I källaren låg de ökända svarta cellerna – ”The Black Box Cells”. Här satt farliga fångar i upp till tio dagar med bara bröd och vatten. Det var fruktansvärt att föreställa sig deras lidande.

Fortsättning följer – nästa anhalt: Virginia City 🐎

Mor och dotters äventyrsresa i Nordamerika 2003

I delstaten Idaho, strax norr om Klippiga bergen, ligger den vackra lilla staden Coeur d’Alene. Namnet sägs ha kommit från en fransman – den förste vite mannen som kom till platsen.

I närheten ligger ett stort reservat på 345 000 acres, där 1 843 medlemmar av Coeur d’Alene-stammen var registrerade år 2003. Stammen odlar vete, korn och linser, och över 180 000 acres skog finns inom reservatets gränser.

Namnet Coeur d’Alene har översatts från indianspråk till ”those who are found here” – och stammen själva säger:

“We are here because this is where the Creator put us.”

Silver, bly och förgiftad sjö

I området har det brutits mycket silver. Tyvärr har detta också lett till att bly och andra tungmetaller dumpats i stammen Coeur d’Alenes sjö, med allvarliga föroreningar som följd. Kostnaden för att rena sjön uppskattades redan då till 200 miljoner dollar, och en saneringsprocess pågick.

En av anledningarna till vår resa var just att jag ville ta reda på hur det gått med den här miljöfrågan. Men det var svårt att få tag i information. Än idag (2024) undrar jag om stammen fått någon form av ersättning.

Småstadsidyll och röda hattar

Själva staden Coeur d’Alene såg ut som många andra små amerikanska samhällen – men vi trivdes. Vi hittade ett bra motell, gick till en pub, tog en lång promenad och njöt av omgivningarna.

Nästa dag besökte vi några butiker. I en av dem sålde en kvinna färgstarka, långa klänningar med tillhörande röda hattar. Hon riktade sig särskilt till kvinnor över 50 år – något som visade sig vara en del av den internationella rörelsen ”Red Hat Society”. Jag upptäckte senare att det även finns en svensk motsvarighet:
👉 Ladies in Red Sverige

Promenad i reaktionsområdet

Vi avslutade dagen med ännu en härlig promenad i Coeur d’Alene, som bjöd på vacker natur, vatten, träd och luft som kändes frisk att andas. Hela området är som skapat för återhämtning och eftertanke.

Mer info om platsen:
👉 www.fyinorthidaho.com – Coeur d’Alene

Missionhuset – en bit av indianernas och katolikernas historia

Nästa dag körde vi vidare österut och stannade vid ett gammalt missionhus – den äldsta bevarade byggnaden i Idaho. Det byggdes av indianer tillsammans med en jesuitpräst som kom till området år 1840.

Före de vitas ankomst levde stammen kring Lake Coeur d’Alene i tipis. De beskrevs som lugna, intelligenta och attraktiva. Deras livsmedel bestod av fisk, rötter och bär. En dag hörde de om en granne till deras stam som hade en medicinman med stark kraft. De ville att han skulle komma till dem – och så kom en jesuitpräst från Kanada.

Vi gick upp för en kulle och in i det gamla huset. Golvet knarrade, och där inne fanns en gammal orgel, biktskåp, och en symbolisk sköldpadda – som bland många ursprungsbefolkningar står för fertilitet och liv.

Vi läste också att vissa ur stammen varit rädda för att gå in i altarrummet – de hade känt en skrämmande energi där.

Läs mer om platsen här:
👉 Old Mission State Park

Fortsättning följer…

Nästa stopp på vår resa blir Montana – följ gärna med i nästa inlägg!

Sommaren 2003 gjorde jag och min dotter vår andra resa till Nordamerika. Den här gången planerade vi en lång roadtrip som skulle ta oss från Vancouver i Kanada, genom flera amerikanska delstater – Washington, Idaho, Montana och Wyoming – innan vi återvände till Kanada via Alberta, med stopp i Banff, Lillooet och Whistler. En drömresa på många sätt.

En stressig start – men vi hann!

Den 17 juni flög vi med Lufthansa från Landvetter till Frankfurt, där vi bara skulle ha 45 minuter på oss att byta till det stora flyget över Atlanten. Som det ofta blir: försenat avgång. Planet från Landvetter blev en halvtimme sent, och vi hade bara 15 minuter på oss att hitta vårt nästa flyg. Men vi hann – med andan i halsen.

Varmt välkomnande i Vancouver

Efter en behaglig långflygning landade vi i ett varmt och soligt Vancouver. Vi hämtade ut hyrbilen vi skulle ha i sju veckor. Men redan vid disken fick vi en kalldusch: ytterligare 2000 kronor för en extra försäkring som vi trodde var inkluderad. Reseagenten hemma i Göteborg hade lovat att allt var klart. Jag borde ha protesterat mer – särskilt med tanke på vad som senare hände med bilen.

Vi checkade in på ett motell i norra Vancouver för att vila ut efter resan.

Capilano Suspension Bridge – höjdrädsla, adjö!

Nästa dag besökte vi Capilano Suspension Bridge – världens längsta hängbro. Min höjdrädsla fick stanna i bilen. På andra sidan bron väntade en fantastisk skogspark med regnskogskänsla, cederträd, regnbågsforeller och ett träd vars gift påstås ha tagit livet av Sokrates.

Kryssningsfartyget till Alaska

I Vancouver hamn låg ett enormt kryssningsfartyg på väg mot Alaska. Tre tutningar ljöd, och resan för de 2500 passagerarna och 1000 besättningsmedlemmarna började. Många stod redan på sina balkonger och skålade med champagne – det var en mäktig syn.

Gränsen till USA – inte så enkel som vi trodde

Vi körde tidigt nästa morgon söderut mot USA. Att passera gränsen var inte helt enkelt. Vi fick visa flygbiljetter, gröna kort och förklara att vi inte bokat hotell ännu – vilket gränsvakten inte riktigt trodde på. En polis kontrollerade bilen och konfiskerade våra tre äpplen (import från Argentina var förbjuden). Rosorna vi fått av en beundrare godkändes dock.

När vi till slut svarade att vi skulle till Yellowstone och bo på Holiday Inn, släppte spänningen. Ett stelt leende från vakten – och vi var på väg in i USA!

Wenatchee – ”äppelstaden” i ökenlandskapet

Vi körde österut på Highway 2, över ett bergspass med blåst och duggregn, och kom ner till Wenatchee – en liten stad i ett kargt område men med stora fruktodlingar. Efter ett köpcentersbesök och Caesarsallad på en bar somnade vi tryggt på vårt motell.

Ökenväg och oväntade möten

Nästa dag följde vi floden österut genom ett vidsträckt ökenlandskap. En lastbilschaufför hade varnat oss för att vägen var ödslig – och han hade rätt. Men odlingarna var imponerande, med enorma vetefält och ensliga gårdar. Temperaturen växlade från 37 till 14 grader.

Vi stannade vid en gammal mack och butik. Där träffade vi en mystisk man – en trapper eller kanske en hemlös – som stod lutad mot vägkanten. Hur han tagit sig dit i den stekheta hettan förblev en gåta.

Fortsättning följer…

Nästa stopp på vår resa blir Coeur d’Alene i Idaho – följ gärna med i nästa inlägg!

Over There – En mor och dotter på väg

Coeur d`Alene, Idaho. Indianland, silver och röda hattar

Montana

Butte, Sheridan, Virginia City och Quake Lake 2003

Från Virginia City till Yellowstone – grizzlyn, gejsrarna, och Vilda Västern känslan

Svårt att lämna Yellowstone

Från Cody till Little Big Horn

Under en resa till Lillooet i British Columbia väcktes frågor inom mig som jag aldrig tidigare formulerat. Vad innebär det egentligen att leva på mark som inte erkänns som ens egen, trots att ens folk alltid bott där? Och hur skiljer det sig – eller inte – från situationen i vårt eget nordliga Sápmi?

Lillooet ligger vackert mellan höga berg och slingrande floder, på traditionellt territorium för St’át’imc-folket. Reservaten som finns där i dag – som T’ít’qʼet First Nation – är bara en liten rest av vad som en gång var ett levande, fritt land för dessa folk. Det jag lärde mig var att marken är helig, inte för att någon religion säger det, utan för att den bär människors minne, kamp och rötter.

Jag trodde länge att ett ”indianreservat” var som en liten by, ett samhälle i staten. Men nu förstår jag att det ofta är tvärtom: staten är något som placerats runt omkring, och folket på marken har aldrig fått välja att vara med. Reservatet ägs formellt av staten, men det är bandet som förvaltar det. Ingen medlem äger mark privat – den fördelas efter beslut i bandrådet. Allt detta sker på land som aldrig sålts, aldrig överlåtits, men som staten tagit kontroll över.

Och ändå lever många med en känsla av att bo ”på nåder”. Inte för att de valt det, utan för att rättssystemet och historien fortfarande våndas med att erkänna urfolkens fulla rätt. Det fick mig att tänka på samerna här i Norden.

Också de har levt på sina marker långt innan landgränser och stater bildades. Också de har fått sina språk tystade, sin renskötsel reglerad, och sin mark dragits ifrån dem steg för steg. Och precis som i Kanada pågår kampen än i dag: för rätt till fiske, jakt, vatten, språk och att få bli lämnad ifred att vara sig själv – som folk.

Jag satt vid en eld utanför ett hus i T’ít’qʼet en kväll, och en äldre man sa till mig:

”Vi lever inte på nåder. Vi lever på minne. På motstånd. På löftet våra farfäder gav sina barn: Lämna aldrig landet, för landet lämnar aldrig oss.”

Det bar jag med mig hem. Mark kan ägas, mätas, stängas in på papper. Men tillhörighet kan bara ges av dem som minns, lever och försvarar jorden de står på.

Jag är bara en besökare. Men jag vet att det minsta jag kan göra är att lyssna, lära och aldrig glömma att vi står på någons mark.

Vi tror att framgång inte bara handlar om att tänka smart – utan om att tänka olika.

När människor med olika idéer, erfarenheter, intressen och bakgrunder möts på en arbetsplats, händer något. Nya tankar föds, perspektiv breddas, och det vi skapar tillsammans blir större än vad någon av oss kunnat göra ensam.

Det kräver mod och lyhördhet att välkomna olikheter, men det är just i den mångfalden som verklig styrka växer fram. Inte trots våra olikheter – utan tack vare dem.

Jag minns en gång då detta blev tydligt för mig. Vi var en grupp människor från olika länder, med olika språk och bakgrunder, som skulle lösa en uppgift tillsammans. I början var det trevande, men när vi började lyssna på riktigt föll allt på plats. Ingen satt på hela lösningen – men tillsammans såg vi något större.

Det blev en påminnelse jag bär med mig: mångfald är inte ett mål i sig. Det är ett levande sätt att arbeta, tänka – och vara människa 🫶

Hundkäxen — så vanlig, men så skir och vacker — är ett sommartecken att älska. I Slottskogen bjuder den just nu på en stillsam fest för både bin, fjärilar och förbipasserande människor med ögonen öppna för naturens poesi.

Klicka här så kan du läsa om hela resan