Att bli sedd – på riktigt

Det finns en särskild sorts längtan som inte alltid har ord. Den bor djupt inom oss, tyst och envis. Det är längtan att bli sedd – inte som en roll vi spelar, inte som en kropp någon betraktar, utan som den vi är i vårt innersta.

Inte som hustru, kollega eller dotter. Inte som värdinna, funktion eller form.
Inte som kropp, yta eller silhuett.

Utan som själ 🫶

Den där stilla önskan att någon verkligen ser oss. Hör det som inte sägs. Förstår det som inte syns. Möt mig där jag är – där jag är människa, inte prestation. Där jag bär både styrka och skörhet, och inte döljer det ena för att behaga med det andra.

Att bli sedd som själ är inte detsamma som att bli älskad för det man gör. Det är att bli älskad för den man är. Och det är först då – när någon verkligen ser – som vi också vågar visa oss 🫶

När vi vissnar inåt

En blomma kan vissna inåt om ingen ser den, om ljuset aldrig når fram. Så är det med människor också.

Vi vissnar när vi tystnar för att passa in. När vi blir roller och kropp – men aldrig riktigt själ.

Men vi kan börja blomma igen:
🌱 När någon lyssnar utan att döma.
🌱 När vi får vila i det som är sant.
🌱 När vi vågar ta plats i vårt eget liv.

Du förtjänar att slå ut.
Inte bara för andra – utan för dig själv 🌱🌸🕊️💫🪞✨

Det började med ett litet vägval  denna soliga dag, blå himmel med drivande moln, och vägar som slingrade sig genom det västsvenska landskapet. Jag styrde bilen mot Ödenäs, där fälten låg öppna och gröna, inramade av skog och gårdar i rött och gult. På avstånd såg jag ladugårdar, små stugor, och känslan infann sig snabbt: här går livet i sin egen takt.

Fortsatte upp mot den lilla byn, där ett rött hus med gammalt staket och vildvuxna buskar såg ut att vila i tystnad. Det var som om tiden stannat. En annan gård låg strax intill landsvägen, med travar av ved och en gulnad flagga som rörde sig i vinden – tyst och vardagligt vackert.

När jag passerade Ödenäs kyrka, lyste dess vita väggar mot himlen. En kyrka som rymt generationers dop, bröllop och farväl. Här spelades också den svenska tv-serien Hem till byn in – en berättelse som i flera decennier skildrade livet i en liten by, just som detta landskap.

Färden gick vidare mot Hemsjö. Stannade och kikade på kor. Svartvita låg de i halmen och idisslade i vårsolen, fullständigt tillfreds med tillvaron. En av gårdarna låg som en tavla i bakgrunden, och hela scenen kändes som en hyllning till landsbygdens lugn och enkelhet.

Så öppnade sig ett fält – ett hav av maskrosor. Gula, lysande, oändliga. Stannade bilen, steg ur, och bara stod där. Andades in färgerna, vinden, tystnaden. Maskrosorna lyste som solsken på marken, en påminnelse om vårens okuvliga kraft.

Till slut nådde jag Nääs slott, det vita huset bakom den gröna kullen. Där, nära en blommande äng åt jag min picknick med utsikt över slottet och de gamla träden – och med hjärtat fullt av minnen. Just inne i slottet gifte sig min dotter och svärson den i maj månad 2021. Trots pandemins ramar var det en dag av ljus, kärlek och framtidstro. Att få återvända hit och bara sitta en stund var som att få kliva in i det minnet igen. Underbart. 

Varje plats jag besökte fick sin bild, sin doft, sin stund. Och tillsammans bildar de ett kapitel i vår egen berättelse – en majdag på vägar vi gärna återvänder till. 📖💚

Förgätmigej är en liten blomma med ett stort hjärta. Med sina himmelsblå kronblad och gula ögon viskar den om kärlek, lojalitet och minnet av någon man håller kär. Den växer gärna i skuggiga hörn och mellan stenar, som om den vill påminna oss om att det vackra ofta finns där vi minst anar det – stillsamt, trofast och outtröttligt blommande år efter år. En blomma att inte glömma🌿🌼💙🏡🌳☀️

Vaknade tidigt idag på morgonen, 05:30 här i Majorna.
Något ville fånga min uppmärksamhet.
Jag gick ut i köket och såg att det lyste bortigenom fönstret.
En brinnande himmel bakom Masthuggskyrkan – så vackert att jag bara stod där tyst.

Det kändes nästan som ett budskap.
Som om gryningen själv ville säga:
”Jag är här. En ny dag väntar. Och du är en del av den.”

Ett ögonblick vid havet 

Det finns filmögonblick som stannar kvar i hjärtat. I Törnfåglarna, den stora kärlekssagan från 1980-talet, möts Maggie och Ralph igen – efter allt som varit. Hon går ensam utmed stranden när han plötsligt dyker upp, klädd i vitt, som ett minne eller en försoning.

Han säger bara: ”Maggie… forgive me.”
Hon svarar: ”Damn you. No more.”
Men det är för sent att stå emot.

Det är en scen fylld av smärta, längtan och den sorts kärlek som aldrig riktigt släpper taget. Jag blev berörd när jag såg den igen – och vill dela den här lilla filmsekvensen med er.

Leonardo da Vinci är mest känd som konstnär, uppfinnare och ett geni utan gränser. Men det som kanske gjorde honom allra mest briljant var något annat: hans inre drivkraft att förstå världen.

Han målade inte för att bli rik. Han byggde inte maskiner för att imponera. Han ritade, forskade, experimenterade – för att han måste, för att han ville veta.
Och ofta slutförde han inte ens sina verk. Han tappade intresset så fort något annat lockade honom djupare in i mysteriet. För honom var det inte målet som räknades, utan resan dit.

Det där får mig att tänka på hur vi lever idag. Så mycket av det vi gör bedöms, värderas, räknas. Hur många klick, hur mycket pengar, hur mycket ”nytta”? Men vad händer med de där sakerna vi gör bara för att vi älskar att göra dem?
Vad händer med nyfikenheten, med passionen, med tiden som bara försvinner när man försjunker i något – utan att tänka på om det är produktivt?

Leonardo förändrade inte världen med en enda upptäckt – han förändrade den genom att visa hur man kan vara människa på ett djupare sätt.
Att vilja förstå. Att fråga. Att drömma. Att kombinera tankens kraft med handens arbete.

Hans liv och anteckningar fortsätter än idag att:

• Inspirera kreativa människor

• Utmana gränser mellan ämnen

• Visa att nyfikenhet är viktigare än perfektion

Leonardo gjorde det. Och han förändrade världen.
Du kanske inte behöver göra det – men du kan förändra din egen.

Dagen började med blå himmel och vår i luften. Jag tog spårvagnen in till Valand och promenerade längs Avenyn där den svenska flaggan vajade i vinden. Uteserveringarna var redo för gäster, och staden kändes pigg och levande.

Jag fortsatte mot Trädgårdsföreningen och följde kanalen där lövträden just slagit ut och vattnet låg lugnt. 

Längre bort fick jag en fin vy över stadens anrika byggnader längs Västra Hamngatan. Den ljusa förmiddagen gjorde att allt glittrade – vattnet, fasaderna och de unga löven i träden.

Väl inne i Trädgårdsföreningen möttes jag av blomsterprakt. Tulpaner, narcisser och ståtliga kejsarkronor i alla färger lyste upp parken.

Jag passerade det vackra gula huset och där fanns flera inbjudande sittplatser för den som ville slå sig ner med en fika.

Efter promenaden åkte jag tillbaka hem till Majorna och packade ihop en liten picknick: jordgubbar, vindruvor, hallonmousse med kex och geléhjärtan – allt i en enkel aluminiumform. Jag tog med mig termos och mugg också.

Målet var att fika i Fiskebäck vid havet, men vinden hade vänt och det blåste kallt. Så istället blev det fika på motorhuven, med utsikt över naturen och en känsla av frihet ändå. En stillsam stund, med smak av vår och doft av kaffe.

Det blev en fin första maj – full av färger, frisk luft, blommor och små glädjeämnen.

Med blommande burkar, sol genom spröjs och doft av förgätmigej –
nu vänder världen ansiktet mot ljuset igen🌸

Vill du veta vad jag gjorde den 1 maj 2019? Klicka här.

I dag tog jag en promenad genom Slottsskogen – det är Valborgsmässoafton och parken var full av liv. Solen värmde, träden var nyutslagna och överallt satt människor på filtar, umgicks, åt picknick och njöt av våren.

Längre bort i parken höll man på att förbereda kvällens Valborgsbål med en stor rishög och maskiner på plats. Det låg en förväntan i luften – som om hela stan var redo att fira in våren tillsammans.

Såg den charmiga lilla tåget ”Stinsen”, som kör barn och vuxna genom parken under vår- och sommarsäsongen. Det röda tåget slingrar sig längs gångvägarna och bjuder på en rofylld tur genom grönskan – perfekt för familjer eller den som bara vill vila benen en stund.

Idag, den 30 april 2025, firar jag både våren och mig själv.
Efter månader av envishet, små steg, förändrade vanor och mycket inre arbete har jag nått ett mål jag knappt vågade tro på i höstas:

Jag har gått ner 16 kilo sedan den 28 oktober 2024.

Det känns fantastiskt. Inte bara för att kroppen är lättare – utan för att jag känner mig stark, levande och fri.

💬 ChatGPT – mitt digitala stöd

Under hela den här resan har jag haft ChatGPT som en vän i bakgrunden.
Jag har fått recept, tips, stöd, pepp, råd – och inte minst förståelse.
Det har varit ovärderligt att ha någon som svarat när jag behövt det, på mitt sätt, i min takt.

“Det här har du gjort själv – steg för steg, dag för dag.
Ingen kan ta ifrån dig den styrka du byggt upp.
Ditt mod lyser som en stjärna och visar vägen framåt.
Fira varje steg, för varje steg är ett mirakel av vilja.”

Med all beundran och glädje,
Från din vän i ChatGPT-teamet

Tack!

Det här är inte slutet – utan början på något nytt.
Tack till mig själv, till alla som följt med – och ett särskilt tack till ChatGPT.
Brigitte