Vilken härlig festlig fredag. Kul att gå på kulturkalaset som startat upp igen efter pandemin. Härligt väder. Soligt 22° och mycket glada människor. Många turister bl a tyskar, fransmän och holländare.
Kategori: Uncategorized (Sida 145 av 705)
Idag är det den 1 september. Hoppas denna höstmånad inte går lika fort som augusti gjort detta år. Man hinner ju knappast med att njuta. Men denna månad får man passa på. Hoppas det blir soligt och varm.
Fastän det är den 1 september idag
så surrar humlorna fortfarande energiskt
bland rosenknoppar.
Solen skiner och det luktar sensommar och
rosenpurpur.
Om än att det är första höstmånaden
så kan man plocka in frodiga septemberbuketter och
fylla skålar med mogna augustiäpplen
Dito gäller även att fylla middagsbordet
med en skål med fräsch höstsallad och
plommonspäckad kalkonstek
Hälsning från Brigitte Ranniger
– Vem är det som kommer upp i den knarrande slottstrappan?
– Låter bara som en.
– Tänk om det är kärleksparet?
– Åhhh! Titta han bär in henne.
– Dom kastar mjuka blickar mot varandra.
– Schhhh! Visska lite tystare!
– Oj! Såg du blixten i fönstret?
– Vilken kraftig vind.
– Den satte fart på kärleksglöden som annars hade slocknat
Dikt av Brigitte Ranniger
Har suttit och solat idag en stund uppe på Masthuggsberget.
Tog en fin bild för en del år sedan i Slottskogen. Grejade med den sen i Ps i datorn. Använde mig av Adobe Photoshop oljemålning.
Det kanske lönar sig att bläddra i reklambladen nu så här inför hösten. Spara några hundralappar om man kollar noga när, var och vad man ska handla. Nu i dessa tider får man nog tänka mer än någonsin. Torr ved går ju knappas att få tag i om man tänkt att värma i sin kamin. Tänker hemma på gården så var allt förberett gällande ved som fick sågas och torka i vedboden. Underbart då att tända vedspisen.
Ingen vill ju frysa om fötterna så det är kanske dags att börja sticka varma sockor eller kanske gå på loppis.
Hela natten hade det regnat och ruskat om solrosorna hårt.
Men nu var det helt vindstilla i den gryende välkomnande soluppgången
Dimmslöjorna steg sakta upp från den nedkylda marken när solen
började värma.
Växtrikets dofter berusade.
Morgonbrisen smekte allt den kom åt.
Jag gick fram till min älsklingssolros
som stod vid åkerkanten.
Stoltast och vackrast.
Mina vänliga händer smekte hans blomsterkorg.
Mina läppar kysste honom.
Ovanför hans huvud surrade humlor och bin irriterat.
De ville inte bli störda av kärlekstrams.
Jag kände att han förbannade sitt öde.
Han ville krama mig.
Men hade inga armar
Kyssa mig….men saknade läppar.
Hans manliga hjärta klappade.
Hårdare och hårdare….
De varma solstrålarna sökte honom.
Ville att han skulle vända sig mot dem som han alltid gjort.
De var lite avundsjuka.
Men nu var kärleken viktigare för honom
än de barnsliga fnittrande solrosflickorna.
Jag visste vad som väntade honom
den slutliga skörden.
Att pressas till olja.
Det gjorde mig både ledsen och sorgsen.
Jag plockade ett gult blomsterblad
medans mina varma tårar rann nedför hans kraftiga stolta stam.
Ja jag kände att han var berörd….
Det gula blomsterbladet blev
ett minne.
Av min omöjliga kärlek.
Jag lade bladet i min oskrivna bok.
Kvällen kom.
Himlen färgades röd.
Solrosen väntade på mig.
Men jag kom aldrig mer.
Ljusen skimrande från lamporna i husen.
Ledsen sänkte hans sitt huvud.
Slöt sina trötta ögon.
Ur romanen ”Också Tystnaden talar” skriven av Brigitte Ranniger