Tänk om vi skapade en singelträff i tanken? Tre kvinnor och tre män, främlingar för varandra, kliver in i samma rum en majkväll. Ingen vet vad som ska hända – men alla är där av samma skäl: nyfikenhet.

🌸 De tre kvinnorna

1. Margareta, 63 år
Sitter vid fönstret, bär en grön klänning som matchar hennes milda sätt. Hon är pensionerad bibliotekarie från Uppsala, älskar trädgårdsskötsel och har nyss börjat skriva på en bok om sin barndom i Dalarna. Hon lyssnar mer än hon pratar, men när hon väl säger något – då lyssnar alla.

2. Helena, 58 år
Med ett varmt leende och mörkblå klänning, är Helena kvällens samtalsmotor. Hon är sjuksköterska och reser gärna på egen hand. Hon har vandrat i Alperna och paddlat i skärgården. Hennes skratt smittar och hon är kvicktänkt – det märks att flera vid bordet gillar hennes sällskap lite extra.

3. Yvonne, 60 år
Klär sig i rödorange och bär glittrande örhängen. Hon har tidigare drivit ett galleri i Småland och jobbar nu deltid med konstpedagogik. Hon är intresserad av andlighet och astrologi och har lagt kort för några av gästerna innan middagen – med många leenden som följd.

---

🌿 De tre männen

4. Erik, 62 år
Har nyss gått i pension från sitt jobb som civilingenjör. Han gillar klassisk musik och gör sina egna inläggningar av sill och svamp. Han pratar gärna om skogspromenader och gamla hus. Margareta och han har hamnat mitt emot varandra och funnit varandras lugn väldigt behagligt.

5. Jonas, 59 år
En man med glimten i ögat, tidigare lärare i samhällskunskap. Numera håller han i föredrag om lokalhistoria och älskar gamla kartor. Han ställer alltid frågor till alla runt bordet, som om han ledde ett litet radioprogram. Helena verkar trivas i hans närhet.

6. Lars, 65 år
F.d. sjökapten som numera målar akvarell och bor nära havet. Han säger inte så mycket men är mycket observant. När Yvonne pratar konst lutar han sig fram. Han är nyfiken på människors drömmar, inte bara deras yrken.

Hur kommer detta att utvecklas?
Vad uppstår när sex människor, utan historia tillsammans, möts?
Det blir dagens fundering   ✨🕯️🤔📖

 

---

🗞️ En liten notis – och ett stort steg

Det hela började med en liten ruta i en lokal veckotidning, insprängd mellan annonser om kaffe och fotokurs:

“Singelträff för dig 55+: En kväll vid havet med samtal, enkel mat och nyfikenhet. Sex platser – tre kvinnor, tre män. Inga förväntningar, bara möjligheter. Hör av dig om du vågar.”

Margareta klippte ut notisen och lade den på köksbordet.
Helena såg den på sidan 7 och tänkte: “Varför inte?”
Jonas höll i tidningen på biblioteket och log.
Yvonne ringde direkt.
Erik tvekade – men lade märke till datumet. Det var exakt tre år sedan han blivit ensam.
Lars? Han var redan tillfrågad att låna ut sin plats – och kanske också sitt hjärta lite grann.

Ingen visste vad som skulle hända.
Men alla visste att det inte skulle hända – om de inte dök upp.

---

💬 Samtalen vandrar under träffen

Jonas frågar om någon minns sin första mobiltelefon. Plötsligt pratar de om hur snabbt allt har förändrats. Lars minns när man skrev sjörapport för hand.

Yvonne nämner att hon hört talas om ChatGPT.
– Jag bad den skriva en dikt om min barndom – och den fick mig att gråta. Fast den inte vet något om mig. Det är märkligt, säger hon.
– Eller mänskligt, säger Margareta. – Den kanske bara samlade ihop allas barndomssorg och la det i några rader. Det räckte.

Erik säger:
– Jag tror det handlar mer om att vi vill bli förstådda. Vem som än förstår oss.

Jonas lutar sig fram:
– Men om en maskin förstår dig bättre än en människa – vad säger det?

Tystnad.

Sen säger Helena:
– Att det är dags att våga möta varandra lite oftare. På riktigt.

---

🌙  Sent på kvällen – något rör sig under ytan

De har suttit vid bordet i timmar, men ingen verkar vilja resa sig. Det är som om något hållit dem kvar – inte av artighet, utan av nyfiken stillhet.

Margareta fingrar på sin tekopp. Hon ser på Erik, som just berättat att han ibland går ut i skogen utan telefon, bara för att lyssna på vinden i träden.
– Jag gjorde också det, säger hon, förr. Men sen blev tystnaden för stor.
Erik möter hennes blick.
– Men nu sitter du här. Bland ljud.

En liten tyst nickning. En mikroskopisk öppning.

---

🔥 En öppen fråga

Jonas, som varit kvällens mest pratglade, lutar sig tillbaka. Han tittar ut genom fönstret.
– Får jag ställa en fråga?

Alla nickar.

– Om ni fick välja att börja om med en sak i livet – men utan att sudda något ni varit med om – vad skulle det vara?

Tystnad igen. Men inte en sådan där som ber om ursäkt. En sådan där där alla tänker.

Helena svarar först.
– Jag skulle våga lite mer. Jag har gjort mycket, men vågat… mindre än jag tror.
Lars nickar.
– Jag tror jag skulle börja skriva. Inte för att bli läst – utan för att få höra min egen röst.
Yvonne säger:
– Jag skulle säga ja snabbare.
Jonas:
– Jag skulle säga nej oftare.

De skrattar, och det känns som ett samtal som kunde ha tagit timmar – men de behövde bara säga just det där.

---

✨ Och där, i skenet av de sista värmeljusen…

…uppstod något tyst, något som inte behövde förklaras. De var sex personer som aldrig tidigare mötts – men som delat något som kanske bara händer en gång. Eller kanske börjar det nu?

Träffades de igen? Vem hörde av sig först? Vad bär man egentligen med sig hem efter en kväll som denna?

Det får bli morgondagens berättelse.
Du är varmt välkommen tillbaka då.

🕯️🌿💬

Idag blev det en vårpromenad i Fiskebäck. Solen värmde klipporna, och längs stigarna blommade både maskrosor och strandtrift. Jag slog mig ner för en liten picknick med termos och något gott i folieform – enkelt men perfekt.

Himlen bjöd på ett vackert skådespel när slöjmoln svepte in över solen. En båt gled sakta förbi, och doften av hav blandades med nyutslagen äppelblom.

På vägen mötte jag en person som promenerade med en västgötaspets. Vi kom att prata om min pappas hund, Sessan, som också var en västgötaspets. Personen berättade att även Kjell-Olof Feldt haft en sådan hund som han höll mycket kär. Ett oväntat, fint möte.

Avslutningsvis upptäckte jag att ett nytt glassställe öppnat vid småbåtshamnen. Bord och bänkar stod redo, och det kändes som början på sommaren.

 

Bilden under visar pappas hund västgötaspetsen ”Sessan” i mitten av 70 talet. Det är vinter i Klåddegärde. Jag är på bild till vänster.

I maj 2013 skrev jag en fundering som jag idag, tolv år senare, återvänder till med ny nyfikenhet:

”Dagens fundering? Finns det ett universalsystem i hjärnan som styr vårt motiv? Ja vem vet, vem vet. Om jag skulle forska i något så är det om hjärnans läkningsförmåga och vad som styr läkningsprocessen gällande vissa skador. Är det människans motivation att vilja läkas, eller sköter hjärnan läkningsprocessen automatiskt? Det är ju intressant att fördjupa sig i om man gillar psykologi och vill djupanalysera. Hur kom jag på detta djupa ämne idag? Jo, jag bläddrade i en av mina säkert 30 permar med anteckningar efter den tiden då jag läste neuropsykologi på Göteborgs Universitet i början av 90-talet.”

När jag nu läser det jag skrev då, slår det mig hur aktuella de här frågorna fortfarande är – kanske mer än någonsin. I dag finns det verktyg vi bara kunde ana på 90-talet: artificiell intelligens, AI, som nu används inom neuroforskning, psykologi och medicin. AI kan analysera hjärnavbildningar, hitta mönster i återhämtning efter skador och till och med förutsäga hur motivation påverkar läkning.

Tänk att en maskin kan hjälpa oss att förstå något så mänskligt som vår vilja att bli friska. Men frågan kvarstår:
Vem styr processen – vi själva, vår hjärna, eller något bortom vår medvetna kontroll?

Kanske är det just där, i det osäkra, som både forskningen och människan möts 💭📂🧠📈🧩🤖

---

 

Att bli sedd – på riktigt

Det finns en särskild sorts längtan som inte alltid har ord. Den bor djupt inom oss, tyst och envis. Det är längtan att bli sedd – inte som en roll vi spelar, inte som en kropp någon betraktar, utan som den vi är i vårt innersta.

Inte som hustru, kollega eller dotter. Inte som värdinna, funktion eller form.
Inte som kropp, yta eller silhuett.

Utan som själ 🫶

Den där stilla önskan att någon verkligen ser oss. Hör det som inte sägs. Förstår det som inte syns. Möt mig där jag är – där jag är människa, inte prestation. Där jag bär både styrka och skörhet, och inte döljer det ena för att behaga med det andra.

Att bli sedd som själ är inte detsamma som att bli älskad för det man gör. Det är att bli älskad för den man är. Och det är först då – när någon verkligen ser – som vi också vågar visa oss 🫶

När vi vissnar inåt

En blomma kan vissna inåt om ingen ser den, om ljuset aldrig når fram. Så är det med människor också.

Vi vissnar när vi tystnar för att passa in. När vi blir roller och kropp – men aldrig riktigt själ.

Men vi kan börja blomma igen:
🌱 När någon lyssnar utan att döma.
🌱 När vi får vila i det som är sant.
🌱 När vi vågar ta plats i vårt eget liv.

Du förtjänar att slå ut.
Inte bara för andra – utan för dig själv 🌱🌸🕊️💫🪞✨

Det började med ett litet vägval  denna soliga dag, blå himmel med drivande moln, och vägar som slingrade sig genom det västsvenska landskapet. Jag styrde bilen mot Ödenäs, där fälten låg öppna och gröna, inramade av skog och gårdar i rött och gult. På avstånd såg jag ladugårdar, små stugor, och känslan infann sig snabbt: här går livet i sin egen takt.

Fortsatte upp mot den lilla byn, där ett rött hus med gammalt staket och vildvuxna buskar såg ut att vila i tystnad. Det var som om tiden stannat. En annan gård låg strax intill landsvägen, med travar av ved och en gulnad flagga som rörde sig i vinden – tyst och vardagligt vackert.

När jag passerade Ödenäs kyrka, lyste dess vita väggar mot himlen. En kyrka som rymt generationers dop, bröllop och farväl. Här spelades också den svenska tv-serien Hem till byn in – en berättelse som i flera decennier skildrade livet i en liten by, just som detta landskap.

Färden gick vidare mot Hemsjö. Stannade och kikade på kor. Svartvita låg de i halmen och idisslade i vårsolen, fullständigt tillfreds med tillvaron. En av gårdarna låg som en tavla i bakgrunden, och hela scenen kändes som en hyllning till landsbygdens lugn och enkelhet.

Så öppnade sig ett fält – ett hav av maskrosor. Gula, lysande, oändliga. Stannade bilen, steg ur, och bara stod där. Andades in färgerna, vinden, tystnaden. Maskrosorna lyste som solsken på marken, en påminnelse om vårens okuvliga kraft.

Till slut nådde jag Nääs slott, det vita huset bakom den gröna kullen. Där, nära en blommande äng åt jag min picknick med utsikt över slottet och de gamla träden – och med hjärtat fullt av minnen. Just inne i slottet gifte sig min dotter och svärson den i maj månad 2021. Trots pandemins ramar var det en dag av ljus, kärlek och framtidstro. Att få återvända hit och bara sitta en stund var som att få kliva in i det minnet igen. Underbart. 

Varje plats jag besökte fick sin bild, sin doft, sin stund. Och tillsammans bildar de ett kapitel i vår egen berättelse – en majdag på vägar vi gärna återvänder till. 📖💚

Förgätmigej är en liten blomma med ett stort hjärta. Med sina himmelsblå kronblad och gula ögon viskar den om kärlek, lojalitet och minnet av någon man håller kär. Den växer gärna i skuggiga hörn och mellan stenar, som om den vill påminna oss om att det vackra ofta finns där vi minst anar det – stillsamt, trofast och outtröttligt blommande år efter år. En blomma att inte glömma🌿🌼💙🏡🌳☀️

Vaknade tidigt idag på morgonen, 05:30 här i Majorna.
Något ville fånga min uppmärksamhet.
Jag gick ut i köket och såg att det lyste bortigenom fönstret.
En brinnande himmel bakom Masthuggskyrkan – så vackert att jag bara stod där tyst.

Det kändes nästan som ett budskap.
Som om gryningen själv ville säga:
”Jag är här. En ny dag väntar. Och du är en del av den.”

---

 

Ett ögonblick vid havet 

Det finns filmögonblick som stannar kvar i hjärtat. I Törnfåglarna, den stora kärlekssagan från 1980-talet, möts Maggie och Ralph igen – efter allt som varit. Hon går ensam utmed stranden när han plötsligt dyker upp, klädd i vitt, som ett minne eller en försoning.

Han säger bara: ”Maggie… forgive me.”
Hon svarar: ”Damn you. No more.”
Men det är för sent att stå emot.

Det är en scen fylld av smärta, längtan och den sorts kärlek som aldrig riktigt släpper taget. Jag blev berörd när jag såg den igen – och vill dela den här lilla filmsekvensen med er.

Leonardo da Vinci är mest känd som konstnär, uppfinnare och ett geni utan gränser. Men det som kanske gjorde honom allra mest briljant var något annat: hans inre drivkraft att förstå världen.

Han målade inte för att bli rik. Han byggde inte maskiner för att imponera. Han ritade, forskade, experimenterade – för att han måste, för att han ville veta.
Och ofta slutförde han inte ens sina verk. Han tappade intresset så fort något annat lockade honom djupare in i mysteriet. För honom var det inte målet som räknades, utan resan dit.

Det där får mig att tänka på hur vi lever idag. Så mycket av det vi gör bedöms, värderas, räknas. Hur många klick, hur mycket pengar, hur mycket ”nytta”? Men vad händer med de där sakerna vi gör bara för att vi älskar att göra dem?
Vad händer med nyfikenheten, med passionen, med tiden som bara försvinner när man försjunker i något – utan att tänka på om det är produktivt?

Leonardo förändrade inte världen med en enda upptäckt – han förändrade den genom att visa hur man kan vara människa på ett djupare sätt.
Att vilja förstå. Att fråga. Att drömma. Att kombinera tankens kraft med handens arbete.

Hans liv och anteckningar fortsätter än idag att:

• Inspirera kreativa människor

• Utmana gränser mellan ämnen

• Visa att nyfikenhet är viktigare än perfektion

Leonardo gjorde det. Och han förändrade världen.
Du kanske inte behöver göra det – men du kan förändra din egen.

Dagen började med blå himmel och vår i luften. Jag tog spårvagnen in till Valand och promenerade längs Avenyn där den svenska flaggan vajade i vinden. Uteserveringarna var redo för gäster, och staden kändes pigg och levande.

Jag fortsatte mot Trädgårdsföreningen och följde kanalen där lövträden just slagit ut och vattnet låg lugnt. 

Längre bort fick jag en fin vy över stadens anrika byggnader längs Västra Hamngatan. Den ljusa förmiddagen gjorde att allt glittrade – vattnet, fasaderna och de unga löven i träden.

Väl inne i Trädgårdsföreningen möttes jag av blomsterprakt. Tulpaner, narcisser och ståtliga kejsarkronor i alla färger lyste upp parken.

Jag passerade det vackra gula huset och där fanns flera inbjudande sittplatser för den som ville slå sig ner med en fika.

Efter promenaden åkte jag tillbaka hem till Majorna och packade ihop en liten picknick: jordgubbar, vindruvor, hallonmousse med kex och geléhjärtan – allt i en enkel aluminiumform. Jag tog med mig termos och mugg också.

Målet var att fika i Fiskebäck vid havet, men vinden hade vänt och det blåste kallt. Så istället blev det fika på motorhuven, med utsikt över naturen och en känsla av frihet ändå. En stillsam stund, med smak av vår och doft av kaffe.

Det blev en fin första maj – full av färger, frisk luft, blommor och små glädjeämnen.