Dagens positiva ord: Tillit – att våga lita på att saker faller på plats, steg för steg.

Bilden påminner om hur långt man redan kommit – och om att tillit behövs även för stegen framåt som ännu inte tagits.Tillit betyder inte att du vet att det går, utan att du tror att det växer fram – steg för steg, precis som på bilden.

När kreativiteten bor i hemmet

När idéerna flödar och händerna vill skapa överallt samtidigt, kan hemmet kännas som en virvel av möjligheter. Det behöver inte betyda oreda – bara liv. Låt kreativiteten få bo där, men ge den en vänlig ram. En anteckningsbok för idéer, en hörna för skapande, en plats för vila. Allt behöver inte bli klart på en gång. Tillit handlar också om att låta tankar och projekt mogna i sin egen takt. Hemmet kan få spegla just det – en pågående berättelse, fylld av rörelse, värme och skaparlust.

Tog en bild från mitt köksfönster lite innan 16:20 då solen började gå ner. Så vackert att se ljuset mot Masthuggskyrkan (som syns på kullen), de röda taken och den mörka himlen som kontrast. Man får passa på att njuta av tillfälliga stunder om man har möjlighet. 

Några av bilderna jag tog idag har jag förvandlat till akvareller, och de fångar precis den där känslan jag upplevde 

Så härligt det ser ut att dansa loss i Karibien. Läs här vilka dom är på bilden. 

Längtan och frihet

Det finns något spännande med tanken på att vara särbo.
Att leva sitt eget liv, i sitt eget hem, men ändå ha någon att längta till.
Varje möte blir som en liten nystart – fylld av förväntan, värme och kärlek.

Man slipper ta varandra för givet, som det så lätt blir när man delar vardag varje dag.
Istället får man mötas med nyfikenhet, med öppna ögon och öppet hjärta.
Man kan vara sig själv fullt ut, och samtidigt dela det man vill –
inte allt, utan det som verkligen betyder något.

Kanske är det just det som gör särbolivet så vackert.
Två människor som väljer varandra, om och om igen.
Inte av vana, utan av vilja.

När avståndet känns

Men ibland undrar jag också över nackdelen.
För vet man egentligen var man har varandra när man lever isär?
Kan man begära trohet och lojalitet, eller måste man bara lita – utan att veta?

Kanske kan det bli mentalt slitsamt, det där mellanrummet.
Att längta men inte riktigt nå fram,
att dela mycket men inte allt,
att känna värme men också ett stilla tvivel:
är vi verkligen nära, eller bara vana vid våra egna världar?

Balansgången mellan två liv

Särbolivet kan vara frihet – men också en balansgång.
Mellan närhet och ensamhet, mellan trygghet och ovisshet.
Kanske är det priset man betalar för att behålla sig själv,
och ändå försöka älska någon annan på sitt eget sätt.

På ängen vilar dagens ro,
i gräsets svall av guld och do.
En stengärd gömd av mossa, tid,
har hållit kvar en sommars frid.

Ett träd med löv i gult och brunt,
står stilla, lyssnar, andas lunt.
Det viskar mjukt mot himlens blå,
att allting får försvinna så.

Bak skogens rand, där färger brann,
går hösten stilla hand i hand.
Och vinden bär, i tystnad sedd,
en hälsning hem till fridens bredd.