Jag gillar att ta på hörlurarna och lyssna på olika ämnen
som tagits upp i Karlavagnen. 
Särskilt intressant var att lyssna på
Nä, nu räcker det  Det är tänkvärt att beakta vad folk har
att säga. Man får tips och ideér hur det är att börja på något nytt.
Klart att man själv funderar på när man själv fattat beslut
att ”nä nu räcker det”. Ofta är det ju så att hjärnan varnar först
och sen kroppen. Alltså känslan av att något känns fel.
Ibland behöver man en skjuts för att våga ta steget.
Det kan ju vara att man inte delar samma uppfattningar på arbetsplatsen,
 i ett förhållande, i en förening, i familjerelationer. Det kan också vara att
man blivit trött i sitt boende, i en stressrelaterad miljö eller i sitt land.
En man berättade om hur han förändrades till det positiva genom av att 
flytta till ett annat land. Folket hade känns välkommande.
Det kan ju också vara att man blivit trött på sig själv och
vill ändra  något till något helt annat.  Som tex att komma till insikt
att vi kvinnors livsuppgift är inte att behaga andra. Gott att titta på sig själv 
en stor spegel och inse ”ja här är jag” och den jag vill behaga är mig själv. DVS
vara nöjd med sig själv.

Ja det är en hel del att fundera på.

Idag ska jag lyssna i Karlavagnen om förlossningsdepression som sändes
den 30 oktober. Jag själv har inte drabbats av det men råkade
ut för en nybliven mamma men förlossningspsykos. 
Jag var själv nybliven mamma och låg i samma rum som kvinnan.
Plötsligt kommer kvinnan fram till mig. Tar mitt barn och springer
iväg. Jag sprang efter henne i korridoren och ropade på hjälp. Barnmorskor
kom direkt och förde mitt barn till min famn. Eftersom man är känslig
efter en förlossning så kunde jag inte sluta gråta. Jag fick eget rum och
en läkare kom och förklarade varför kvinnan betett sig så. Hon hade
drabbats av en förlossningspsykos. Jag kände en viss rädsla när jag låg med mitt
barn i ett eget rum att kvinnan skulle komma igen. 

När man tänker på händelsen så här efteråt så minns jag  känslan och
får tårar i ögonen. Det är ju något som man aldrig glömmer.
Samma gäller att min mamma aldrig ammade mig. Fick aldrig
någon förklaring. Min pappa kunde inte förstå
varför hon stötte bort mig då jag ville ha bröstet. 
Hon stötte bort mig för övrigt vilket 
 bidrog till en distanserad relation. Hemskt att som barn
behöva känna så. Även om mamma gick bort för 20 år sedan så
kan hennes kyla mot mig fortfarande kännas när man tänker på henne.
Alla barn behöver hud och hud närhet.

Dramatiskt väder denna  månads sista dag. Har först promenerat i slottskogen
och sen körde jag upp till masthuggsberget och filmade lite. Sydvästlig
vind och det blåste 7 m/s.

Slottskogen

Finns det skillnader fortfarande mellan Öst –
och Västtyskland? Om jag ska åka till Thuringen så
säger jag ju inte att jag ska åka till Östtyskland utan jag
säger att jag ska åka till Thuringen i Tyskland.
Om det är så att det fortfarande är splittrat så är det
väl dags för en återförening. Finns det ilska och frustration i
forna Östtyskland? Finns det något att lära sig av forna
Östtyskland? Ja! Hur mycket som helst. Jag själv känner mig
delvis kopplad till den Östtyska historien.
Pratar Öst- och västtyskarna med varandra? Om inte så borde
dom göra det för att dra nytta av möjligheter att förstå
varandra. Acceptera att det finns skillnader.

Min släkt på morfars sida kom från Altenburg i Thuringen.
Det pågår en utredning som jag följer vilka som ligger under
en platta vid våran familjegrav. 

Jag håller kontakt med historikern som sagt att det
kommer ta tid att får fram vilka som ligger under plattan.  Vår
familjegrav bär kanske på en hemlighet.

Peter Hjörne skrivit om Backabranden.

För 20 år sedan den 29 oktober drabbades Göteborg av
det värsta som kan hända.
Läs vad som hände!

Det som hände har hänt och livet har gått vidare.
Men ingen här i Göteborg kommer glömma hur hemskt
det måste ha varit för de som drabbades. Fruktansvärt och
även om man själv inte blev drabbad så är det ändå traumatiskt.
Man har svårt att förstå händelsen. Och hur ska dom drabbade kunna
förstå? Läker tiden alla så? För en del kanske.
När jag tittade ut igårkväll från fönstret så steg månen sakta upp
bakom masthuggskyrkan. Den var apelsin orange och otroligt
vacker. En måne som är till för oss alla här på jorden. Både som en tröst
och ett lugn.

Var befann jag mig den 29 oktober 1998 för 20 år sedan?
Jag var i london. Jag bodde just då på ett hotell där ägaren
ville bjuda mig på mat på kvällen samt senare se på filmen
Titanic. Filmen är ju ganska så lång så jag kände senare att att det var sent
så jag sa tack och godnatt och gick upp till rummet. Lyssnade på att
något fruktansvärt hänt i Göteborg. Klart man tänker i första hand på
sina anhöriga. Min dotter var i london och jag kontaktade min son
sent på natten. Som tur var hade han inte varit i Backa.

Varje gång man åkte förbi backa under årens lopp så kändes det.

Vem vet efter denna torra sommar om det blir
gnistrande vinterlandskap, snötunga granar, slingrande skogsvägar,
hungriga domherrar i byn med åtminstone några röda stugor? Ja vem vet
hur det kommer att bli?
Hur många gånger har jag inte åkt häst och vagn upp till gården i
min barndom och ungdom? Hur många gånger har jag inte åkt slädparti? Hur
många åker inte folk förbi gården varje dag till sina ställen i byn eller från byn
till sitt jobb? Är byn en drömdestination eller är det bara en by i ett
sovsamhälle? Kan man känna någon idyll? Javisst! Byarna existerar och
många känner till grannskapet mer än väl. Vad behöver framtiden
om inte byar? Byar skall inte raderas bort och omformas. Ett samhälle
måste vara rädda om sina byar.

Idag besökte jag Johannas Cafê som ligger i ett av Hindås vackra skogsbygder.
En kompis som gått genom skogen stod och väntade på mig när jag kom
körande på en grusig väg med min bil strax efter 11:15.
Strax efter kom min kompis syster vandrande
 med sina två hundar. Och sen kom hennes man.

Hembakat så klart! Hela familjen hjälper till de  söndagar då Cafèt är öppet.

Det trappade in folk hela tiden och vad jag kan förstå så var det många som
gått genom skogen på söndagspromenad. Flera bodde i hus och gårdar
i byn. Men det kom också folk via bil. Ja ända från Göteborg.
Så himla mysigt att ha ett cafè på en gård som man kan gå in i
 och beställa vad som finns till buds. Vad jag kan förstå
så gick nygräddade våfflor med sylt och grädde åt som smör.

Verkar som folk tyckte det var roligt att växla några ord med andra
till söndagsfikat och sedan promenera vidare.  Himla bra sätt att träffas.

Kändes att man var långt ute i vischan i Hindås landsbygd. 
Den lantliga stämningen förmedlade en känsla av gemenskap. 
En känsla att man var inne i något som redan varit. Och då tänker jag på en lada 
som nu var ett mysigt cafè. Nuet vilar ju på det förflutnas grund
vilket ökar stämningen och förnyelsen i historiens vingslag.
Vi satt  ett bra tag i cafèt och såg folk komma och gå. Många
barn var också med sina föräldrar. Såg en barnstol även för mindre barn.

Som ni kanske kan förstå så har detta varit en härlig söndag 🙂

Har snöat lite lätt i natt och varit -2. Vackert att se pudersnö på
 takåsarna.

Det har snöat lite lätt inatt vilket man kan se ute på åkern och även i
trådgården.

Räven raskar över gårdsplan. Man kan undra vad den är ute efter? Inga andra
djur än min sons katter finns där. Skatan verkar vara nyfiken.

Idag blev det hemmagjord fiskgratäng. Toppad med potatismos.
Citronsåsen förgyllde också fredagsrätten. Mums!

Soluppgång kl 08.09 här i Göteborg. Känslomässigt vackert även om
det smattrar i fönstret av regnstänk. Man kan undra om det kommer
bli snöblandat senare idag. Tur att det blivit bytt till vinterdäck i min bil.