En pärla i stilla ro,
en mjuk förnimmelse att tro.
Som vinterflingor, vit och ren,
en stilla glädje — flyktig, len.

Som väntat blåser det på som bara den här i Göteborg. Jag sitter med kaffekoppen i handen och ser ut genom köksfönstret här i Majorna. Grenarna i träden svajar så kraftigt att det nästan känns som de ska knäckas. Klockan är strax efter sju och jag kan inte låta bli att tänka på Stena Line-färjan där ute. Den brukar dyka upp vid niotiden, men nu är den nog redan vid Vinga och gungar rejält på väg mot hamninloppet. Jag undrar alltid lite hur det känns ombord när vinden tar i som mest.

Och så är det ju Kanelbullens dag. Det är något fint i det där – att mitt i blåsten, regnet och höstmörkret får vi en anledning att njuta av något så enkelt och gott som en bulle. Jag kan nästan känna doften redan nu, som om hela stan är på väg att vakna i en blandning av stormvindar och kanel.

Stormen Amy är på väg in över Västsverige. Nu är det fredag kväll och vinden känns redan här i Göteborg – men blåst är ju något vi är ganska vana vid. Ändå känns det lite speciellt när väderrapporterna talar om storm och varningar utfärdas.

Jag har förberett genom att plocka undan sakerna på balkongen, så inget riskerar att blåsa iväg. Det känns tryggt att ha det gjort, även om jag hoppas att vinden inte blir alltför stark under natten och morgondagen.

Det blir en helg då man kanske stannar mer inomhus medan man hör stormen vina utanför.

Tidigt på morgonen, strax efter klockan sex, stod jag vid köksfönstret i Majorna. Himlen var klar och gråblå i gryningsljuset. Masthuggskyrkan låg mörk och stilla mot horisonten, men ovanför kyrkan, lite åt höger, lyste Venus klart – morgonstjärnan.

Venus kallas ofta Morgonstjärnan (eller Aftonstjärnan, beroende på när den syns). Den har i alla tider haft särskild betydelse.

I antikens mytologi förknippades Venus med kärlek, skönhet och harmoni.

I litteraturen används “morgonstjärnan” ofta som en symbol för hopp – något som lyser klart innan dagen tar sin början.

 För sjöfarare har Venus, den starkt lysande morgonstjärnan, i århundraden varit en pålitlig ledstjärna. När natten började ge vika och gryningen långsamt ljusnade, lyste Venus fortfarande klart på himlen och visade var öster låg. Som ett himmelskt riktmärke fungerade den nästan som en fyr i skyn – en vägvisare för den som seglade över öppet hav.

1 oktober – Hösten är här!
Nu har vi klivit in i oktober – vilken härlig månad!  Färgerna kommer spraka i naturen och luften kommer kännas härligt friskt och klart. Det kommer finnas hur mycket kul som helst att göra: njuta av promenader bland löven, plocka svamp och äpplen, pyssla inomhus när mörkret faller, eller bara dricka en varm kopp kaffe eller te och titta ut på hösthimlen.

Ibland fastnar orden i mig. Små rim, små lekar, som påminner om barndomens ramsor. ”Mys pys – gos och ros.” Bara ljud egentligen, men ändå något mer.

För mig är mys pys den där mjuka känslan när världen stannar upp en stund. 
Gos är närheten – kramar, skratt, den där värmen som bara finns mellan människor som tycker om varandra.
Och ros… ros är kärlek, skönhet, omtanke. En enkel symbol, men ändå så stark.

Tillsammans blir det en liten ordkedja som säger något om livet: värme, närhet och kärlek.

Kanske är det just det vi behöver påminna oss om – att livet ofta ryms i de små ögonblicken. 
Mys pys – gos och ros.

I Majorna denna morgon är det molnigt och höstfriskt, med en temperatur på omkring +14 °C. Luften är fuktig och stilla, och ljuset ligger mjukt över träden. Det är en sådan dag då hösten gör sig påmind, med gulnande löv och svalare vindar som sveper genom parken.

Under förmiddagen tog jag en promenad i Slottsskogen och mötte både stillhet och liv i de olika hagarna och inhägnaderna.

En brun häst stod på en höjd bland tallar och klippblock. Den står stilla och blickar ut över landskapet, som om den vaktade sin plats i skogen. Det är en bild av styrka och ro.

Två getter gick lugnt och betade i det höstliga gräset. Den ena hade lång, rufsig päls medan den andra är kortare i pälsen. De är helt upptagna av sitt ätande, och det är rogivande med klippor och stängsel i bakgrunden.

Dammen i höstskrud omgiven av träd som börjar skifta färg. Vattnet var alldeles stilla med små krusningar. En fågel och några änder simmade där ute.  

Mitt i gräset stod en ståtlig dovhjort med sina stora, vackra horn. Den stod orörlig länge, nästan som en staty. Framför den går några grågäss och pickar, vilket ger en fin kontrast mellan det ståtliga och det vardagliga.

En stor gris hade lagt sig bekvämt på marken. Den log på sidan, helt avslappnad, och såg ut att verkligen njuta av tillvaron. Runt omkring syns höstlöv och naturens jordiga färger.

I hönsgården rörde sig flera höns i olika färger och mönster. Några pickade i marken, andra spatserade runt. Det är liv och rörelse, och ljudet av deras små kackel gav en varm känsla av lantlighet mitt i staden.

Här kunde jag blick bortigenom mot masthuggskykan och karlatornet.

Idag på förmiddagen tog jag mig till trädgårdsföreningen här i Göteborg. 

Hej! Ska vi dansa i nyponspår och vallmor,
bland kristallkronor, frostdimmor och tornesnår?

Vi mandelblommor, primadonnor, gudinnor och lejoninnor,
vi älskar kaffebönor, skärbönor och skrattande galghumor.

Åh – jag blir uppbjuden av Östersjöns guld, Herr Bärnsten,
i månstrimmornas lek på isblommornas utescen.

Glamorens björnbärssnår stelnade till kåda,
så jag följde istället apelsinblommornas fruktsoda.

– Dikt av Brigitte Ranniger

Kommentar till Dans med Östersjöns guld.

Dikten är en lekfull och glimrande dans mellan naturens rikedomar och fantasin. Med starka bilder – nyponspår, vallmor, isblommor och bärnsten – målas en scen upp där naturens skatter förvandlas till sällskap på en festlig bal. Kontrasten mellan det glamoröst högtidliga (”kristallkronor”, ”primadonnor”, ”utescen”) och det vardagligt humoristiska (”kaffebönor”, ”skrattande galghumor”) skapar en lätthet som ger texten både värme och charm.

Östersjöns bärnsten blir en kavaljer, ett gyllene nav i dansen, men diktens jag väljer till sist det lekfulla och oväntade – ”apelsinblommornas fruktsoda” – ett val som pekar på glädjen i det fria, det lekfulla och det livsbejakande.

På bilden syns Östersjöns bärnsten som kavaljer längst till höger.

Han framträder som en varmgyllene, rund gestalt – nästan glödande inifrån – klädd i gröna ben och armar. På huvudet bär han en vit apelsinblomma med gröna blad, vilket ger en känsla av både elegans och lekfullhet. Hans placering i dansringen gör honom till ett gyllene nav i balens rörelse, där han håller handen med isblommans drottning och leder vidare i dansen.