KOLARKOJAN I PIXBO 1996
——————————————————————————–
– Dold mellan furorna ligger min koja.
Djupt i den finska skogen ljuva sus.
Högt över topparna resa sig bergen.
Susa ditt svar, du min finska skog.
Vem minns inte den vackra finska folkvisan
från Savolax.
——————————————————————————–
Tankarna för mig till den härliga april-lördag då vi satt några stycken
på slafar bäddade med granris och fårskinn i en kolarkoja ute i
skogen. Tittade man ut ur det lilla fönstret så flög vårystra
bofinkar och en koltrast mellan träden. Solens strålar letade sig
fram mellan de raka granarna vars grenar dansade i den hårda vinden.
Framför den gnistrande eldhärden och röken av det stekta fläsket stod
Anders och gräddade en kolbulle som vi senare åt av med god aptit.
Anders, ett naturbarn från glesbygdens Bodsjö i Jämtland, åt med
kniven.- Man kan plocka hur små matbitar som helst med knivspetsen,
sa Anders på sitt sjungande vackra Norrländska språk och sa att han
gör mycket av gammal vana. Vi hade kommit till upplevelsens sfär
och ingen kunde väl tro att vi befann oss i Pixboskogen strax
utanför Göteborg.
——————————————————————————–
Upplevelsen började med att Anders Ålund,en äkta skogens man med
ryggsäck, bosatt i Pixbo mötte upp oss vid anslagstavlan och
stigarna som skulle föra oss till kolarkojan. Kylan bet sig fast i
kinderna. Varför har du byggt en kolarkoja här ute i Pixboskogen?
frågade jag Anders.
– Skogarna öster om Göteborg påminner om mina gamla hemtrakter
i Norrland, svarade Anders och visade oss ett fågelbo med två
ingångar som han byggt av en takpappbit åt trädkryparen. Anders är
engagerad i friluftsfrämjandet och har hjälpt en grupp strövarebarn
mellan 7-8 år att bygga varsin fågelholk som de sedan följer upp.
– Det ger barnen stolthet och säkerhetskänsla, förklarade Anders.
Det knakade i de torra grenarna och Anders nästan viskade att – en
vanlig fråga är om det finns troll i skogen.- Jag brukar säga att
här vid rågången går gränsen mellan sagans land och vår värld, förklarade Anders.
– Och skogens är djurens barnkammare och man skall inte ropa om
man inte är i fara förstås. Plötsligt öppnade sig skogen framför
oss och vi trodde inte våra ögon när vi insåg vad Anders byggt upp.
Ett område med massor av roliga aktiviteter. Allt material har
Anders använt sig av skogens råvara utan repen.
——————————————————————————–
Man kunde klättra på linor, åka linbana, gunga mot en sluttning så
att det kändes som om man flög ut i hela världen. Långt nere i
sluttningens slut glittrade Rådasjön.
Så var det kojan. Anders förklarade att kojan han byggt är en enkel
typ och var vanlig i Norrland. När skogsarbetarna kom till en ny
trakt så det första de fick göra var att bygga en koja.
De hade ofta med sig lite brädbitar, ett fönster, tjärpapp och ett plåtrör
till skorsten. Långt tidigare användes bara det som skogen gav.
Då användes näver till tak. Kojan måste vara färdig innan det var
läggdags. Ofta utgick de från en stor sten som skulle tjäna som
eldhärd och byggde sedan väggar. Tjärpapp användes som tak.
Utvändigt täcktes väggar med jord för att kojan skulle bli dragfri.
Intill kojan stod en slipsten och det var viktigt menar Anders
eftersom yxeggen måste brynas.
Även huggkubben och sågbocken var viktiga. Det var även nödvändigt
att hitta en vattenkälla i närheten.
——————————————————————————–
Under våren och sommaren fick Anders tidigt hjälpa till att hugga
kolved. På vintrarna höggs timmer och under hösten byggdes
kolmilor.Anders far var småbrukare och arrenderade ett torp i
Jämtland. Modern skötte hemmet. På vintrarna låg fadern ute på
skogsarbete.
I byn fanns en affärsfilial där proviant kunde inhandlas även av
skogsarbetarna men var bara öppet mellan 16-18.
Vanlig mat i kojorna var kolbullen. Den gjordes av mjöl, vatten
och stekflott. Först stektes amerikanskt fett fläsk i bitar.
Pannan skulle vara het när smeten las i över fläsket.
När kolbullen släppte pannan om man skakade den lite så var det
dags att med ett sving vända den uppe i luften. Sedan fick den
steka en liten stund till. De åt lingonsylt till. I mindre kojor
gjorde var och en sin egna kolbulle men i större kojor anställdes
en kocka och då lagades det vanlig husmanskost.
Jag frågade Anders vad de gjorde under de kalla kvällarna i kojan.
– Vi såg alltid till att ha något att göra med händerna. Det ansågs
förkastligt att sitta overksam.- Selpinnar och binda nät var vanlig syssla -vi
berättade historier – sedan somnade vi med kläderna på.
——————————————————————————–
Kolarkojan i Pixboskogen måste vara en fristad för traktens
invånare. Vi lämnade kojan, stängde dörren och lyssnade noga vad
Anders sa.
– När skogshuggarna drog vidare till ett annat
skogsskifte så blev kojan en god tillgång för jägare, fiskare,
eller vandrare. Kojan stod öppen för alla och den som lämnade
kojan såg alltid till att det fanns tillräckligt med torr ved
till näste besökare. Enligt vildmarkens oskrivna lag så var
besökarna alltid aktsamma om kojorna.
Vi vandrar tillbaka genom skogen och tackar och tar
farväl av den pensionerade polismannen Anders Ålund, Pixbo.
Skrivet av Brigitte Ranniger 1996
